Egypten: Direktrapport från svensk revolutionär

Direktrapport från Kairo

De 24 första timmarna i kaosets Kairo

3 februari 2011 kl. 14.55

Vårt plan blir nästan 3 timmar försenat från Kastrup. Där är fler personal på flyget än passagerare. Två danska journalister (Jyllands-Posten och DR), en egyptisk frilansare, ett egyptiskt par och två svenska ‘kravallturister’. När planet åker över Kairo är alla motorvägar tomma. Vi landar i Kairo sen onsdag natt.

Det spelar ingen roll vad vi erbjuder: Ingen taxi vill köra oss någonstans i närheten av staden och flygplatsen ar fylld med människor som vill fly landet. Sveriges UD som hade ett litet bås på flygplatsen tyckte vi var sjuka i huvudet som skulle in.

Sover någon timme på bänkarna i väntan på att utegångsförbudet ska hävas. Vaknar under natten kl 04.40 och tittar på två TV-skärmar i ena änden av flygplatsen. Den ena visar CNN och den andra statlig egyptisk tv. På CNN är det skottlossning och motolovs som slängs från tak, medan egyptisk TV visar ett lugnt och kolsvart torg. Komiskt.

Egyptens engelskspråkiga tidning rapporterar om 72 vägkontroller mellan flygplatsen och stan – en sträcka på 20 kilometer – varav större majoriteten är privata blockader, så det var med viss spänning vi hoppade in i en taxi klockan nio på morgonen. Dussintals tanks sporadiskt utplacerade, några aktiva privata vägblockader på sidogatorna, men vi kom fram.

Enligt guideboken ska det finnas billiga vandrarhem runt Tahiri torget och utan att inse allvaret i vikten utav striderna igår ber vi taxin köra oss så nära torget som möjligt. Han släpper av oss ungefär en kilometer ifrån – närmare vill han inte köra. Så det blir till att gå. En kilometer bort syns brandrök från, vad vi senare skulle inse, var 6 oktober-bron. Efter några hundra meter ser vi upphetsade män i en klunga, och när vi kommer närmre ser vi hur de bakbundit en mans händer och bundit ihop benen och är på väg att hissa upp honom på ett staket samtidigt som de sparkar honom.

Vi rör oss mot museet och Tahiri utan några problem. Någon enstaka blick men inga hotfulla stirrande. Från långt håll ser vi 6 oktober-brons början, tom och avspärrad med tre-fyra tanks i vägen och soldater utplacerade. Runt hundratalet människor rör sig i närheten. Att gå nära dem var ett stort misstag.
Innan vi hinner reagera har den lösa massan av människor i anknytning till bron omringat oss och börjat slita tag i oss. Vi slänger omedelbart upp våra pass ur fickorna och järnrören höjs samtidigt som massan börjar sjunga slagord som om de fångat självaste George Bush. Mönstret som följer nu kom att återupprepa sig flera gånger om under dagen:

Först fram tar passet, håller en i armen och beordrar alla andra att backa samtidigt som han för oss till ledarna som ar likadant klädda som alla andra. Vi har senare fått reda på att detta är poliser som agerar i Pro-Mubarak gängen och bestämmer över skaran. Anklagelser skriks: Israeli! Americano! och som så många gånger senare under dagen: MEDIA! MEDIA!
Ligistledarna tittar på passen, men det är en soldat jag riktar mig till med de tydliga orden ‘Jag är svensk, jag är svensk’.
Detta verkade ge oväntat lugnande effekt och efter en snabb titt i passet blir vi eskorterade från den fortfarande piss-förbannade massan, på väg till en väntade taxi och ber dem om ursäkt. De hälsar oss välkomna till Egypten, men säger att det var dumt av oss att röra oss i närheten av stan. Innan taxibilen åker iväg öppnar någon dörren och med en ordentlig knuff skickar in en storbyggd man i svart North Face-fleece och blont hår.
– Speak english? frågar min vän men blir ombedd att hålla käften av mannen.

Utan att veta vart vi ska passerar vi en vägspärr och alla ska visa pass. Nykomlingen visar sig vara amerikan. Mannen börjar till vår förvåning att tjafsa på arabiska med chaffisen och när vi kör förbi Ramsi Hilton Hotell, bredvid Nilen, blir det aggressivt. Chaffisen tvärnitar och amerikanen öppnar sin dörr från utsidan och rusar mot hotellets entré med chaffisen efter sig som inte hinner ifatt honom. Vi försöker göra samma sak men hinner bara halvägs till hotellentrén innan chaffisen och två lokala pro-Mubarak med järnrör springer ifatt oss och det var bara att snällt betala åtta gånger vad det normalt kostar att åka taxi i stan.
Utanför hotellet står en skara utländska journalister fastklämda mot hotellfasaden, livrädda och blickar ut mot kaoset vid 6 oktober-bron och museet. Australienska och danska journalister berättar för oss att alla deras kollegor fått tokspö utav pro-Mubarak ute på stan igår och att idag vågar sig ingen ut, och istället filmar de från hotellfönstren.

Efter tio minuters mingel med utländska journalister öppnar stridsvagnen och soldater eld mot något vi inte kan se borta på bron. Detta var alltså idag runt 12 tiden. Minuterna efteråt närmar sig ett dussintal pro-Mubarak hotellentren och skanderar slagord pekande upp på byggnaden. Två civilklädda man med järnrör springer fram och ‘pratar’ med massan och lyckas hålla dem borta, och vi får förklarat för oss att detta var hotellets ‘secret service’, och ärligt talat så fanns där varken någon annan militär eller polis som skyddar hotellet förutom, fem dörrvakter till synes obeväpnade.
Varje gång en större skrikande grupp kommer för nära hotellet vid 6 oktober-bron springer halva journalistkåren med benen på ryggen in i hotellet. Det hela lugnar dock ner sig och vi bestämmer oss för att hitta hotell i områden där det enligt journalisterna inte råder häxjakt på utlänningar.

Vi passerar TV-huset där militären har maktuppvisning de lux och när vi ska börja närma oss den andra bron ut från stan börjar trakasserierna igen.
På en sträcka av 600 meter blir vi stoppade elva gånger, och vid samtliga tillfällen tar de våra pass och hälften av gångerna håller oss i handen på väg mot ledarna. Många gånger är handhållandet en vänlig gest som att ”om du inte har något att dölja så är allt lugnt”. Det är uteslutande män som stoppar oss och som opererar i ligorna. Ledarna och de som stoppar är lugna, men följarna är aggressiva, ropar ”emshi!” (stick!) och skriker ”Mobarak! Mobarak!” efter en. Majoriteten av gångerna ber de om ursäkt och vinkar hejdå med ett glatt ”Välkommen till Egypten” som sista ord. Vid ett tillfälle ser vi ungefär femton människor hoppa på en taxibil för att till slut slita ut chaffisen och överlämna honom till ledaren.
Efter att vi tagit oss bron och passerat Mariott Hotel går vi in i stadsdelen Zamalak och de rika kvarteren och slipper fortsatta trakasserier. Inga som helst tecken av någon anti-regim samling alls. Inget liv och inga signaler på det.
Fullständigt omöjligt, enligt dansk journalist, att ta sig in på Tahiri. Han hade försökt alla vägar.

Jag börjar oroa mig för hur det kommer se ut vid den stora fredagsbönen imorgon. Kommer folk våga sig dit, kommer torget fortfarande vara revolutionärernas till dess, etc etc. Om torget fortfarande är vårt efter fredag planerar vi en ‘stoppa det svenska vapen hyckleriet’-banderoll på svenska på lördagen. Det hade nog fått mycket uppmärksamhet.
Redan nu har ett par journalister intervjuat oss under de få minuterna vi hängt utanför Ramsis Hilton. Vi fick höra att även revolutionärerna gett sig på media men vägrar tro på det tills vi fått säkrare uppgifter.

Ikväll ska vi försöka ta oss till ett sjukhus och bidra som volontärer. om vi kommer sa långt vill säga. Väskan får vi skippa denna gången och kanske det minskar deras fördomar om att vi skulle vara journalister.

Den aggressivitet som finns i centrala Kairo och den kontroll som pro-Mubarak innehar och som gör precis vad fan de vill verkar verkligen ha chockat alla, inklusive mig.
Hoppas de nästa 24 timmarna blir bättre än de första.

/John B

Kildén  Åsman:
Mubarak skjuter skarpt
När Mubaraks mobb går bärsärkargång

ab1 ex123456 dn123 svd12345 gp1 dagen svt

Müsliträsket

Gästkrönika av Staffan Jacobsson:

Kellogs från 60-talet

I Hans Alfredssons film ”Ägget är löst” får en fabrikant ett överskott av hönsfoder, och kläcker idén om att sälja det som Müsli i små och dyra förpackningar.

Långa tider gjorde jag min müsli själv. Jag rostade sesamfrön och sädesslag i ugnen, tillsatte torkad frukt i massor, solrosfrön, vetegroddar, valnötter, hasselnötter, russin och mycket, mycket annat. Nyrostad müsli luktar himmelskt och smakar ännu bättre. Trots att vissa råvaror kostar litet mer än andra blir det ändå mycket billigare med en stor sats hemlagat än med de små och dyra man kan köpa i affären.

Här börjar problemen. Merparten på hyllorna är Kalaspuffar, Cornflakes och liknande, med samma näringsvärde som tidningspapper och i huvudsak bestående av socker. En müsli utan socker och med högt näringsvärde, med massor av frukt och nötter, går helt enkelt inte att köpa för pengar. Omslaget väcker de mest orealistiska förhoppningar; saftiga hallon på utsidan betyder exempelvis en oerhört liten mängd stenhårt hallonsplitter på insidan. ”Frukt” betyder i 99% av fallen russin. Särskilt försiktig skall man var med sorter som påstår sig var välsmakande eller nyttiga; en bra vara säljer sig själv så detta beteende väcker misstankar.

En fabrikant körde länge med genomskinliga påsar; detta försvann, ingen blev tilltalad av innehållet. I stället får vi fortsätta att köpa müslin i säcken: Ett lyriskt omslag med dignande vindruvor och andra frukter visar sig ha nånting liknande frigolitkulor på insidan, En jämngrå färg. Absolut doftlös, dammigt. Den enda smaken är socker.

Det finns i korta perioder müsli som är aningen bättre — den slits genast från hyllorna och kommer aldrig åter. Visa mig din müsli och jag ska säga vilket samhälle du lever i.

Vi är alla människor

Det är lätt att glömma. Vi mänskor är gjorda på det viset. Det är därför vi upprörs så fruktansvärt när media tar oss in i andras lidande. Det blir starkare när vi kan koppla det till något nära. Vi upprörs aldrig lika mycket när militärer långt borta gått bärsärk på civila som när vi får höra att svenska medborgare varit med om att biståndsarbetare mördats utanför Palestina. Precis som när Vietnamkriget tog oss in i våldets vardagsrum reagerar vi starkare av TV-bilder än torra telegram.

Det var något som drabbade hela vårt land när Anna Lindh och Olof Palme mördades, och något annat när vi ser lemlästade barn i Gaza begravas av vit fosfor. Vi människor fungerar ju på det viset. Det är det som gör oss till människor. Att kunna känna med dom som står oss nära – och samtidigt stänga ute det jobbiga som ser ut att vara längre bort. Det är varken rätt eller fel – det är bara så det är. Det är sånt man får lära sig på journalisthögskolan. 10 döda i Bagdad är inte lika mycket värt som 1 död i Bara.

Men när våldet drabbar dom som hjälper de som utsätts för våld ser vi varandra på ett nytt sätt. Det blir som om en barriär övervinns och solidariteten – det mänskliga – tar över. Vi vågar vara människor. Vi orkar att vara just människor.

Vi får inte glömma
att sörja de som dött. I all den vrede och kamplust och desperation vi känner får vi inte glömma det mänskliga. Att familjer förlorat en son, dotter, ett barn eller förälder. För det är just det som gör att du läser det här och att du hajade till när du fick veta att en hjälpkonvoj till det ockuperade Palestina blivit anfallit.

Över hela landet har idag tusentals människor visat att de inte tolererar mördandet av sina vänner, medmänniskor och kamrater. Men det är inte över för den saken. Imorgon kommer många till att mördas av någon desperat yngling eller mordisk stat. Röda Lunds mål – hela vår själ och hela vårt hjärta – handlar om att stoppa detta. Att låta oss alla vara människor och se varandra som sådana.

Vi avslutar dagen
med en visa som inte handlar om ond bråd död, utan som handlar om hopp. För som det en gång skrevs: ”Hoppet är det sista som överger människan”.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.