Brev från en vårdarbetare

Vår bloggkollega Röda Malmö har börjat en granskning av den svenska arbetarklassen och dagens klassamhälle med rubriken Arbetare i Sverige. Ett utmärkt initiativ, anser vi på Röda Lund!

Det finns en förvirring kring klassbegreppet vars enda syfte är att slå blå dunster i folks ögon och lura dem att tro att vi alla egentligen är medelklass. Ni kan tro att det inte är någon slump att klass inte längre diskuteras i den svenska pressen eller politiken. Vi kan bara blicka över till det stora landet i väst där begreppet medelklass nu snart inbegriper alla jänkare. Detta trots att det amerikanska samhället är ett stenhårt klassamhälle med enorm utsugningsgrad av den arbetande befolkningen. Att introducera begreppet medelklass är att försöka skyla över klassmotsättningarna i samhället. De klassmotsättningar som vi alla känner till om vi bara ser och tänker efter, men som makten så klart vill få oss att ignorera.

Läs följande brev från en vårdarbetare som beskriver just dennes situation och tankar. Läs också det tidigare publicerade Brev från en anställd på Försäkringskassan.

Jag arbetar som dietist i landstinget. Jag arbetar mest med undervikt, beräknar intag av energi, proteiner, vitaminer och mineraler. Rekommenderar och följer upp förändringar i kosten, olika kosttillskott och i de fall det behövs sondnäring. Dietistutbildningen är en treårig yrkesutbildning och den akademiska yrkesrollen betonas tydligt redan på utbildningen och av dietisternas riksförbund (drf). De flesta dietister i Sverige är organiserade i Naturvetarna, ett SACO-förbund dit drf är anslutna.

Och visst är det ett akademiskt yrke, mitt yrkeskunnande är min arbetskraft. Viktigt att ständigt hålla sig a jour med den senaste forskningen och produkterna inom området. Jag gör inga tunga lyft, jag producerar inget reellt mervärde (även om ordet vårdproduktion då och då förs fram från ledningen). Men hur svårt det än kan vara att bortse från utbildningens, yrkesförbundets och samhällets bild av akademiker som endast akademiker i någon slags allomfattande medelklass så kvarstår faktum att dietistyrket är ett vårdyrke, ett vårdarbetaryrke. Majoriteten av Sveriges dietister jobbar inom landstinget med ständiga sparbeting, i många fall stressigt med underdimensionerad bemanning, dålig löneutveckling och få möjligheter till vidare avancemang i hierarkierna. Jag känner större samhörighet med de sjuksyrror, sjukgymnaster m.fl. som jobbar på min avdelning, som delar min vardag, eller för all del med industriarbetaren på Volvo, än jag gör med min chef, än jag gör med landstingsdirektören, eller än jag gör med de drivna entreprenörer inom ”kost och hälsa” som mitt förbund vill framställa oss som.

Inom min förvaltning är vi bara en handfull dietister, på min lokala enhet bara jag. I övrigt finns det inga andra yrkesgrupper organiserade i Naturvetarna där jag jobbar. Den styrka i antal som facket i min värld syftar till finns inte för oss. (Nu hade det kanske inte spelat någon större roll ändå eftersom Naturvetarna är ett av de förbund som förhandlar fram sifferlösa kollektivavtal, förespråkar individuell löneförhandling och stor lönespridning.) Vi är heller inte ensamma, min arbetsplats består av många olika yrken där alla är anknutna till olika yrkesförbund snarare än att organisera sig efter bransch för att företräda de gemensamma intressen som finns på de olika arbetsplatserna.

Dagens arbetarklass ser kanske inte ut som den gjorde för hundra år sedan. Men den del av befolkningen som tvingas sälja sin arbetskraft, kunskapsbaserad eller inte, för att få mat på bordet utan någon reell möjlighet att någonsin höja sig från den klass de tillhör är stor som någonsin. Med en svag och splittrad fackförenings- och arbetarrörelse och utan det fysiska beviset på det mervärde arbetaren producerar i form av en vara kan göra självbilden som arbetare och nödvändigheten av socialismen svår att ta till sig. Men jag har insett att jag inte gynnas av att stå ensam mot min arbetsgivare, att jag inte gynnas av att istället för att stå tillsammans konkurrera kollegor emellan arbetsgivarnas villkor. Med finanskris och klimatkris som avlöser varandra har behovet för ett nytt ekonomiskt system aldrig varit större i mina ögon och det är VI som tillsammans har möjlighet att förändra det! Därför har jag organiserat mig i Socialistiska partiet.

Rehabilitera rehabiliteringen

För lite mer än tio år sedan inträffade en dramatisk förändring i sjukförsäkringen i Sverige. På några få år fördubblades antalet sjukskrivna, från 150 000 till 300 000.
Den första förklaringen till förändringen spreds av socialdemokraterna: att fler blev sjukskrivna berodde på att fler blev sjuka, vilket i sin tur berodde på att pressen på de anställda ökade under 1990-talet.
Stress och utslitning var således först den dominerande förklaringen, men den möttes snart av en massiv motoffensiv från arbetsgivarna, en offensiv med tungt understöd från borgerliga ledarsidor som fortfarande pågår. Att fler blir sjukskrivna beror enligt dem inte på att de blir sjuka av brister i arbetsmiljön, utan det beror på fuskande sjukskrivna och släpphänta läkare.

Problemet med båda förklaringarna är att de stämmer dåligt överens med vad som faktiskt hände: antalet sjukskrivna ökade med 100 procent, men inflödet i sjukförsäkringen ökade bara med 15 procent. Med andra ord: det var inte i första hand fler som blev sjukskrivna – det var sjukskrivningarna som blev längre. Att förklara längre sjukskrivningar med högre arbetstempo eller på att de sjuka eller deras läkare fuskar är minst sagt långsökt.

Att antalet sjukskrivna ökade berodde istället på en annan sak; det blev mycket svårare för den som en gång blivit sjuk att komma tillbaka till arbete. Det berodde i sin tur dels på att ett anorektiskt slimmat arbetsliv erbjöd färre möjligheter för den som inte kunde prestera till 110 procent, och dels på att resurserna för arbetsanpassning och rehabilitering skars ned i omgångar, så att de till sist blev så små att insatserna var meningslösa och systemet försvann.

Intressenterna bakom försämringarna som ledde fram till sjukskrivningsboomen var två; för nedskärningarna stod socialdemokraterna, för slimningen av arbetslivet stod arbetsgivarna. Stat och kapital arm i arm – enighet och harmoni – Därför tio år av pseudodebatt; därför nu ett sjukförsäkringssystem som tvingar sjuka att till varje pris söka arbeten de vet att de varken kan få eller sköta.

Sjukförsäkringen är ett skyddsnät för den enskilde sjuke. När blåslampan riktas mot enskilda sjuka är det därför lätt för vänstern att fastna i ett reflexmässigt försvar av ”rätten till sjukskrivning”. Men sjukförsäkringen är, och har alltid också varit, en dumpningsplats för individuella konsekvenser av samhällsproblem som vi inte löser, Det som hände under 90-talets sista år var att den dumpningsfunktionen blev dubbelt så stark. Därför leder den ofta rimliga humanistiska reflexen att försvara sjukskrivningen i det enskilda fallet fel på samhällsnivå.

Istället måste vi utgå från rätten till arbete. Dels därför att arbete är en mänsklig rättighet – nästan alla sjukskrivna och förtidspensionerade vill arbeta om de bara kan – dels därför att forskning visar att tidig återgång i arbete är den viktigaste friskfaktorn för den som drabbats av en sjukdom som kan bli långvarig.
Men för att de sjukskrivna ska kunna börja arbeta krävs mer än att de bara sparkas ut ur sjukförsäkringen och in på arbetsförmedlingen Vi måste såväl bota arbetslivets anorexia som att vi måste rehabilitera rehabiliteringen.

Att få tillbaka lite hälsosamt fett på arbetslivskroppen kräver politisk kamp för att återanställa i den offentliga sektorn – hårdast drabbad så väl av personalnedskärningar som av långa sjukskrivningar – och facklig kontroll över arbetet för att se till att bemanningen i alla sektorer alltid är tillräcklig stor för de arbetsuppgifter som ska utföras.
För att rehabilitera rehabiliteringen krävs tydliga vårdkedjor med tillräckliga resurser. Idag styckas vården via privatiseringar, bolagiseringar och beställar/utförarsystem upp i mikroenheter som ser till sina egna smala ekonomiska intressen. Den utvecklingen måste brytas till förmån för sammanhållna system inrättade för patientens bästa. De ständiga nedskärningarna i vården måste vändas till ökande möjligheter att rehabilitera patienter inte baserat på bästa tillgängliga plånbok utan baserat på bästa tillgängliga vetenskap.

Samtidigt måste arbetsgivarnas skyldighet att bereda arbete för sina anställda oavsett sjukdom och funktionshinder skärpas. Ett sätt att göra det skulle kunna vara att inrätta rehabiliteringsråd, byggda av fackföreningarna tillsammans med kunnig rehabiliteringspersonal från vården. Rådens uppgift skulle vara att stödja arbetsgivarna när de fullgör sin rehabiliteringsskyldighet, och att med vitesförelägganden och skadestånd försvara den sjukskrivna när det inte gör det.
En socialistisk politik för sjukförsäkringen är en socialistisk politik för arbete, en politik som förvandlar borgarnas arbetslöshetslinje av idag till en verklig arbetslinje av i morgon.

Kampen om vården på Lindängen fortsätter

Bild från protestmöte i Lindängen i februari med över hundra deltagare FOTO: Röda Malmö

VI KÄMPAR VIDARE mot nedläggningen av Lindängens vårdcentral

Nytt protestmöte utanför vårdcentralen

TORSDAG 15 APRIL KL 18

KOM OCH VISA DITT STÖD!

Rör inte VÅR VÅRDCENTRAL!

Mer info om regionens attack på Lindängeborna:
Nedläggning väcker starka protester
Lindängeborna säger nej till nedläggning

Mats Olsson: Rent från vettet
Sydsvenskan: Nytt storsjukhus planeras
Skånskan: 20 nya vårdplatser ska lösa platsbrist

Gå ihop för vården på Lindängen i Malmö

LINDÄNGENS VÅRDCENTRAL SKA STÄNGAS!

Kan vi acceptera det? Politiker, journalister och personal är inbjudna till ett öppet möte.
Kom, lyssna och ställ frågor. Avvecklingen betyder att 15 000 patienter mister sina vårdcentraler. Det är din vårdcentral det gäller.

Pressmeddelande 18 feb 2010
ÖPPET MÖTE OM NEDLÄGGNINGEN AV VÅRDCENTRALERNA I LINDÄNGEN OCH HINDBY

Beslutet om nedläggning berör tusentals malmöbor. Gemensam Välfärd Malmö har tagit initiativ till mötet för att de som berörs ska få möjlighet att ställa frågor och framföra sin mening direkt till ansvariga politiker.
Medverkande politiker från Region Skåne: Catharina von Blixen-Finecke (M) ordförande i vårdproduktionsberedningen Rikard Larsson (S) Vilmer Andersen (V) Benny Ståhlberg, primärvårdschef och Laila Soerich (S), ordförande i omsorgsutskottet i Fosie SDF medverkar också.

Tis 23 feb kl 18.30 Lindgården, Lindängsplan 4 i Malmö
Arrangör: Gemensam Välfärd Malmö

Kontaktperson: Gunilla Andersson ga.javisst@telia.com

Skriv på namninsamlingen: http://www.upprop.nu/PAVN

intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

För en human sjukförsäkring

Den borgerliga politikens cynism gav sig ovanligt tydligt till känna när den nya tidsbegränsade sjukförsäkringen gjorde att uppemot 16 000 personer utförsäkrades vid årsskiftet, en siffra som snabbt kommer att stiga under det kommande året. Dessa ska nu, nästan oavsett sjukdomstillstånd eller arbetsförmåga, genomgå en tre månader lång arbetslivsintroduktion på arbetsförmedlingen. Alla som inte riskerar en allvarlig försämring av sin sjukdom måste delta för att få behålla någon sorts ersättning. Värst är det för de omkring 2000 personer som inte är med i någon a-kassa och tvingas leva på ett aktivitetsstöd på cirka 4900 kr i månaden före skatt, vilket i praktiken innebär att de flesta av dessa inte har någon annan utväg än att söka socialbidrag.

En del som inte orkar med arbetslivsintroduktionen kommer att stå utan pengar. Försäkringskassan beräknar också att minst en tredjedel av de utförsäkrade kommer att återkomma till sjukförsäkringen när de tre månaderna i aktivitetsstöd passerat. Hur glapp mellan systemen, oklarheter, avslag och försenade utbetalningar kommer att drabba de sjukskrivna vet nog ingen. De nya reglerna är ett riktigt hafsverk. Borgarnas nya tidsbegränsade sjukersättning är inget annat än en cynisk kalkyl, som helt krasst handlar om att urholka de samhälleliga skyddsnäten för att kunna bedriva klasspolitik till de mer välbeställdas förmån – 50 procent av jobbskatteavdraget har tillfallit de 10 procent rikaste, fastighetsskatten har sänkts, arbetsgivaravgifter och bolagsskatt har reducerats, förmögenhetsskatten är ett minne blott och dessutom kan den med pengar i plånboken idag få skattesubventionerad städning

Hur upp-och-nedvänt är det inte att bota sjukdomar med otrygghet och inkomstbortfall? Det kan knappast vara sådant som lärs ut på läkarutbildningen. Oron för att inte veta hur det ska bli i framtiden har en rakt motsatt effekt då de sjuka inte kan lägga sin kraft på tillfrisknandet utan istället slits mellan olika myndigheters välvilja eller brist på sådan. Borgarnas utförsäkring av sjukskrivna vid årsskiftet är en mycket hänsynslös politik som försöker linda in ett skuldbeläggande av individen i en retorik om fuskare, vilka för övrigt är en försvinnande liten minoritet.

Samhällsproblemen individualiseras när enskilda sjuka skuldbeläggs för sin situation. Vi socialister bör istället vända på perspektiven, och analysera hur samhället och en alltmer uppstressad och hård arbetsmarknad påverkar individen. I gruppen sjukskrivna är kvinnor mellan 40-60 år överrepresenterade, ofta en konsekvens av nedskärningarna i den offentliga sektorn. Det är heller ingen tillfällighet att minst 65 procent av de som nu utförsäkras är kvinnor, eller att ohälsan är större hos fattiga än rika. Arbets- och bostadsförhållanden, socialt skyddsnät, utbildning och kontakter har allt tillsammans betydelse för både sjukdomstal och tillfrisknandetakt. Kvinnor får i högre grad psykiska diagnoser vilket kan kopplas både till det könskodade arbetet – betalt och obetalt – och de ökade krav som påläggs kvinnor i dagens samhälle. Sjukdomar följer ett klass- och könskodat mönster. Kampen för en bättre sjukförsäkring handlar såväl om kvinnokamp som klasskamp.

Ingen djupt deprimerad ska behöva vara orolig över om hyran kan betalas, ingen cancersjuk ska behöva fundera på om den där ansökan om förlängd sjukpenning går igenom eller inte. Det går inte att bolla med människors liv och hälsa på det här sättet. Människor är inte siffror eller statistik i ekonomiska rapporter.

Det enda rätta vore kraftigt höjda ersättningar till minst 90 procent av inkomsten, ta bort karensdagen och slopa tidsbegränsningen. Ingen ska behöva lida allvarliga ekonomiska men bara för att hon eller han är sjuk.

Naturligtvis bör större resurser läggas på att människor ska få hjälp och rehabilitering för att bli friska och må bra men detta står på intet sätt i motsättning till generösa ersättningssystem. Tvärtom behöver vi en stark upprustning av den allmänna välfärden just för att förebygga sjukdomar – ett friskt samhälle ger friska människor. Att det skulle skapas fler jobb för att människor står utan ersättning är borgerlig rappakalja, likaså att människor blir friska av att sättas under press. Borgarnas politik gör allting tvärtom. Genomskåda deras ideologiska dimridåer och organisera dig för ett solidariskt samhälle!

Våra vänner i Hässleholm ger handfasta förslag för en rättvis och bra politik:

Åtgärder mot arbetslösheten – några förslag:

  1. Förstärk vården – våra gamla och sjuka behöver bättre omvårdnad och personalen måste få tid till att samtala med patienterna.
  2. Inför ett vård lyft: Satsa på vidareutbildning av vårdpersonalen och låt någon arbetslös få vikariera för den som utbildar sig.
  3. Återinför friåret – men med förenklade regler – låt oss dela på arbetslösheten.
  4. Rusta upp skolor och offentliga byggnader – byggkostnaderna är låga nu.
  5. Satsa på att klimatsäkra Sverige – energibesparingar, järnvägssatsningar, alternativa energisatsningar. bra för klimatet och det skapar också arbetstillfällen.
  6. Satsa på kommunala ungdomsjobb.
  7. Dela på jobben – inför 6 timmars arbetsdag.
  8. Anställ folk i den offentliga sektorn istället för att betala ut arbetslöshetsunderstöd till dem – kostar ungefär lika mycket.

Betalningen för det här kan vi ta från tex:

  1. Sparka alla idiotiska sk Jobbcoacher.
  2. Sluta slösa pengar på bankerna.
  3. Beskatta bonusar – Nordea ska nu betala ut 2,8miljarder i bonus till cheferna – det handlar om stora pengar
  4. Återinför förmögenhetsskatten.
  5. Återinför en reformerad fastighetskatt – Göran Persson kan gott betala fastighetskatt.
  6. Höj värnskatten
  7. Sluta slösa skattepengar på klimatförstörande satsningar som SAS och ”förbifart Stockholm”
  8. Sluta slösa pengar på att delta i den amerikanska ockupationen av Afghanistan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sjukhuset till en fabrik

Moderna Tider”Men alltså: det här innebär ju att man kan sprida olika specialisterenheter på olika ställen. Jag blev opererad i lund men fick återremiss till malmö för att göra det avslutande ingreppet i trelleborg. När jag tog bort gipset i Malmö så var det en som tog bort gipset, en som tvättade benet, en doktor som berättade det övergripande och en som gipsade på nytt. Skånetrafiken har också tagit bort sjukresorna dvs förr kostade det 20 spänn where ever att åka dit man blivit remitterad. Nu får man casha fullpris. Så för att de ska kunna samla alla specialister på ett ställe får vi betala resekostnaden. Det här är väl ytterligare ett steg i deras ambition med lean production och att göra sjukhuset till en fabrik.”

Av Cvaldasocialism.nu

Sydsvenskan