Att vara revolutionär VIII

Samma mönster, samma försök att skapa former för verkligt folkligt styre, har gått igen nära nog varje gång de arbetandes breda grupper satt sig i rörelse och utmanat de gamla förhållandena.

Den unga ryska revolutionen med sina sovjeter – arbetarråd – är kanske det mest kända exemplet. Men det gäller också för de väldiga folkrörelserna i hela Europa under samma tid (inklusive i Sverige där arbetar- och hungerkommittéer 1917 tog över den lokala makten på flera håll i landet), för den spanska revolutionen 1936, för Italiens partisanområden under kriget, för upproren mot stalinismen i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1980… för att bara nämna några europeiska exempel.

När de många, arbetande människorna börjat röra sig och försökt ta kommando över utvecklingen har de helt enkelt snabbt upptäckt att de inte kan sköta samhället på det gamla sättet och genom de gamla formerna.

Tänk er dagens ämbetsmannastat med dess extremt privilegierade byråkrati, oftast rekryterad ur de borgerliga samhällsskikten. Den befinner sig ljusår från en vanlig arbetares eller tjänstemans vardag. Att föreställa sig den statsmakten som ansvarig för samhällsägda storföretag och banker i en långt större utsträckning än idag är ingen lockande tanke. Generaldirektörerna med över 100 000 kronor i månadslön (!) som basar för våra myndigheter har inte ett dyft till övers för verkligt folkstyre och socialistisk hushållning. De är kopior av det kapitalistiska näringslivets makthavare och en del av dem som bär upp maktapparaten i dagens klassamhälle.

Tänk er polisen och militären, med den slutna kårvärlden, Säpos oåtkomliga verksamhet, den hårt högerinriktade officerskåren, underrättelse och spionnäten… att föreställa sig den apparaten som ett verktyg för befolkningens demokratiska styre av hela sitt samhälle är inte lätt.

Och tänk er dagens politiska system med val vart fjärde år, ett samhällsskikt av högavlönade yrkespolitiker, statsfinansierade partier som endast i liten utsträckning bygger på medlemmarnas aktivitet… hur långt befinner sig inte det systemet från de flesta människors vardag! Ja, hur många människor har över huvudtaget någon gång i livet ens talat med någon av dem som “sköter politiken”? Kan man tänka sig att den gamla formen lämpar sig för ett samhälle där vi ska sköta tillgångarna gemensamt?

Nej, staten och maktfunktionerna
måste vila på hela folkets engagemang och vilja. Självklart ska vi ha allmänna val med lika rösträtt till den nationella församling som utser de dagligt ansvariga, regering eller vad vi vill kalla det. Men representationssystemet måste också bygga på de arbetandes förvaltning av sina arbetsplatser och bostadsområden, på decentralisering av maktfunktionerna och på myndighetsorgan som rekryteras från folkets breda lager, som kan ställas till ansvar och som inte tillåts utvecklas till en särpräglad elitkår med egna intressen.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Röda Malmö: Det kapitalistiska roffarsystemet
Röda Göinge:  Kamrat 4% har gått i pension