Imperialistiskt hyckleri om Afghanistan – vi har inget glömt!

De två i Afghanistan stupade svenska officerarna har fått media att svämma över av “patriotism” och krafter inom Folkpartiet har påpassligt krävt en utökad svensk truppnärvaro. Det är alltid sorgligt när människor dör i krig, och den nu pågående brittisk amerikanska offensiven har krävt många dödsoffer – också bland civila. Det är bland annat därför vi socialister är motståndare till USA:s Englands, Tysklands, Sveriges och andra västmakters krig i Afghanistan.

Det finns inget mer hycklande
, mer falskt och mer fräckt än de borgerliga partiernas (och socialdemokraternas) stöd till den svenska militära närvaron i Afghanistan. En argumentationslinje som med förkärlek drivs är att de västkapitalistiska staternas närvaro syftar till de afghanska kvinnornas frigörelse och till att garantera flickors skolgång.

Dessa partier hoppas att historien suddat ut hur de på 1980-talet förhöll sig till det dåvarande kriget i Afghanistan, men vi har inte glömt.

När Sovjetunionen stred i Afghanistan försvarade sig även denna stormakt med argumentet att man ville garantera framåtskridande och kvinnofrigörelse. Och sant var att de mot Sovjet kämpande islamska fundamentalisterna. skar halsen av kvinnliga skollärare, bekämpade jordreformer och brände skolor. Samtliga svenska borgerliga partier (och socialdemokraterna) slöt upp och stödde dessa fundamentalistiska mujaheddin – Sovjet skulle ju bekämpas. Sanningen var också att USA:s stöd till dessa islamistiska fundamentalister trappades upp redan före det sovjetiska intåget.

Sovjetregimen såg en vänligt sinnad regim i ett grannland hotas av USA-stödda islamister och Röda armén tågade in. Moskvas första intresse var sannerligen inte de afghanska kvinnornas rättigheter. Det handlade först och främst om att förhindra att en fientlig regim kom till makten. Den sovjetiska krigföringen gick – precis som dagens västmakters – ut över civilbefolkningen. Fundamentalisterna stärktes, precis som de idag stärks av den västkapitalistiska krigföringen. CIA tränade och utrustade män som Usama Bin Laden. Man bedrev en ursinnig terror mot den sovjetstödda Kabulregimen och mot alla sociala och politiska reformer. Vi upprepar: den svenska borgerligheten stödde dessa krafter, beskrev dem som befrielsekämpar. Vi frågar nu er borgerliga politiker: tror ni att vi alla glömt detta?

När så Sovjetunionen drog sig ur Afghanistan och dess lydregim sedermera föll utbröt ett kaotiskt och förödande inbördeskrig mellan de islamistiska krigsherrarna. USA satsade då på en ny rörelse som lovade att ta kontroll och skapa ordning; de ultrakonservativa talibanerna. Vi frågar alla försvarare av det USA-ledda “kriget mot talibanerna”: Tror ni att vi glömt detta?

Men när Usama Bin Laden bildar al-Qaida, till och med initierar terrordåd mot det amerikanska fastlandet och skyddas av talibanerna så anfaller USA sin gamla samarbetspartner – kriget mot terrorismen proklameras. Usama Bin Laden hade dock varit terrorist långt innan dess, men då riktade han med USA:s stöd sin terror mot den sovjetstödda Kabulregeringen, mot kvinnliga skollärare och flickskolor. Tror ni att vi alla glömt det?

Att tro att USA och dess hjälptrupper (England, Sverige, Finland, Danmark, Tyskland med flera) nu plötsligt skulle drivas av motivet att skapa demokrati och jämställdhet är, om man studerat de senaste trettio årens afghanska historia, följaktligen absurt.

USA:s krig handlar om att man vill säkra denna del av världen under sin kontroll. Om det kräver en uppgörelse med talibanerna så kommer vi att få se en sådan. För några veckor sedan gick USA:s militära ledning i Afghanistan ut med budskapet att man inte bara försöker få/köpa över basmedlemmar och mellanchefer i talibanapparaten. En uppgörelse med själva talibanledningen, där denna skulle garanteras en plats vid köttgrytorna, uteslöts inte. Talibanledaren Mullah Omar ska ha svarat med att beordra ett stopp på attacker mot flickskolor. Talibanerna och USA har kunnat komma överens förr och kan det säkert även i framtiden. Kriget gäller inte demokratiska rättigheter och jämställdhet. I detta spel är Sverige, för att använda den forne VPK-ideologen Jörn Svenssons ord, “en liten hungrig imperialiststat”. Den svenska härskande klassen söker en roll under det stora imperiets vingar.

För anständiga människor återstår det bara att kräva att denna lilla hungriga imperialiststat omedelbart lämnar Afghanistan. Liksom vi kräver att den stora imperialistmakten gör det.

Texten ovan är ledare i Internationalen v 7/2010

Aftonbladet: Gas – Målet för USA:s krig i Afghanistan
Röda Malmö: Regeringen spricker – på Afghanistan!
Kildén & Åsman: Gärna fler medaljer – men inga fler från Afghanistan


Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Haiti: Det är liberalismens fel

Nej, den här bilden är inte tagen efter jordbävningen, den är från 1993

-Däremot ser vi räddningsteamen agera i de rika områdena där internationella tjänstemän har arbetat, i FN-kvarteret som har rasat och i regeringsbyggnader. Läget är fullständigt katastrofalt här i Port-au-Prince.

SVT:s reporter Stefan Åsberg rapporterar från Port au Prince i Haiti. Men varför funkar ingenting i Haiti då? Varför skrivs artikel på artikel om att organisationen kring räddningsarbetet är helt fucked up? Varför räddas de rika i första hand?

De flesta medier glömmer bort de mycket stora klassklyftorna i Haiti där en liten elit som är mycket rik ”styr” landet men skiter i befolkningen. Haiti var redan före jordbävningen ett sargat land. 2008 levde mer än 80% av befolkningen på mindre än ca 500 svenska kronor i månaden. Kostnadsläget i Haiti är naturligtvis ett annat men att en stor del av befolkningen är väldigt fattig står klart. Haiti är det fattigaste landet på hela västra halvklotet.

Men det går att förstå varför det blivit så illa som det blivit. Naturligtvis är det svårt att förebygga jordbävningar, men det är desto lättare att förebygga konsekvenserna av jordbävningarna, om man gör på rätt sätt.

Vår bloggkollega Röda Malmö förklarar att ”kolonialism, ockupation, stöd till diktaturer,  utländsk inblandning och enorma inhemska klyftor ligger bakom landets bottenlösa elände.”

Röda Lund börjar fundera, hur skulle det sett ut i Sverige efter stormen Gudrun om vi haft Haitis koloniala och imperialistiska historia med oss i bagaget? Fakta taget från Wikipedia och en artikel i Socialist World i urval, sammanställt av mig.

Papa Doc, en läskig tyrann och diktator

På 1500-talet utplånades ursprungsbefolkningen av spanjorerna. Hundra år senare ger Spanien bort ön till Frankrike som utnyttjar afrikanska slavar på stora sockerplantager vilket också efterhand leder till skövling  av den ursprungliga regnskogen. På 1700-talet gör en halv miljon slavar uppror och den första svarta republiken i regionen inrättas 1804.

Och vad händer då? Jo, naturligtvis blir de stora kolonialmakterna med Storbritannien förbannade eftersom deras makt och pengar hotas och sätter Haiti i ekonomisk blockad.

Blockaden leder till stora ekonomiska problem för landet och en ljushyad elit tar makten. 1950 sker en militärkupp och först leds landet av diktator Papa Doc för att följas av sonen Baby Doc. USA ger aktivt stöd till både pappa och son massmördare, bara så ni vet. Mums, diktaturer är ju bra, hymlar liberalerna så länge de tjänar pengar på det.

För vad händer när Haiti 1990 får den demokratiskt valde presidenten Aristides? Jo, han motarbetas av Haitis rika elit och av USA såklart, enkel logik, men återinsätts sen med USA:s militära hjälp när de tröttnat på den tillfälligt tillsatte ledaren, general Cedras. USA gör tydligen lite som det passar deras egna intressen, hm…det liknar ju faktiskt agerandet i Mellanöstern under de gångna årtiondena…oj förlåt, tillbaka till ämnet.

2004 tvingas Aristide (som redan hunnit tillsättas igen, här går det fort vet ni!) avgå efter oroligheter där amerikansk militär deltagit och 2000 människor dödas. Under 2000-talet är Brasilien också inblandat och har trupper i landet. Och 2008 plågas Haiti av ett antal orkaner som landets dåliga infrastruktur inte klarade av att hantera och som fortfarande påverkar landet.

Förstår ni nu? Ett land som kastats fram och tillbaka mellan olika rika gruppers intressen. Kolonialmakterna, USA som imperialistisk makt och den ljushyade och mycket rika inhemska minoriteten, dom skiter i befolkningen och har alltid gjort så länge det inte gagnar dom själva. Då finns ingen beredskap inför katastrofala naturkatastrofer som denna, ingen samorganisering av räddningspersonal eller matdistribution. Det blir kaos. Och det är kolonialismens, imperialismens och liberalismens fel.

Se den mycket bra dokumentären Ghosts of Cite Soleil som handlar om Haitis sociala problem:
Trailern och Filmen och på Youtube

Röda Malmö skriver om Varför kommer inte hjälpen fram? och Svensson betonar också Västvärldens ansvar för katastrofen på Haiti och Röda Lidköping uppmanar oss: Hjälp katastrofens offer på Haiti.

Svd1 Svd2 Svd3 Svd4 Syd AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 GP

Vi minns vårt hårda 90-tal

Den återuppståndna popen. Euro-technons genomslag. Grungens uppgång och fall.  Oasis, Culture Beat, Pearl Jam, Dia Psalma, Papa Dee, Broder Daniel, Spice Girls, Pantera, olika sidor av ett och samma årtionde. Frågan är om inte den självständiga, ärliga, raka, ifrågasättande, gitarrbaserade och egenproducerade musiken dog detta förra millenniets sista suck. Det känns så i alla fall.

De som växte upp på 1990-talet var den första generationen som fick det sämre än sina föräldrar. Ett årtionde som trots datorns och kommunikationens explosionsartade genomslag bestod av försämringar och nedmontering av välfärden, massarbetslöshet, rasism och den ohejdade konsumismens genomslag. I början av årtiondet slog förtvivlade och förbannade ungdomar sönder Malmös innerstad och krossade bankfönster som en folkets första reaktion på högerregeringens vettlösa politik. Några år senare gick tiotusentals gymnasieelver ut i strejk över hela landet i protest mot finansminister Göran Perssons nådiga nedskärnings-lunta. Kriget härjade på den europeiska kontinenten för första gången på 50 år. Flyktingströmmar skapades som nådde oss från forna Jugoslavien.

Det hårdnande samhällsklimatet speglades tydligt i dåtidens musik, och det är kanske först nu, 10 år senare som man märker hur majoriteten av den tidens populärmusik skriker ut uppgivenhet, som i Nirvanas Rape Me, desperationen i Sepulturas Refuse/Resist, eller vanmaktens kyla i danslåtar som Ice MC – Think About The Way. Vi var nog inte många som när vi dansade på de populära Big Discona hörde Ice MC:s ord över den intensiva rytmen. Hörde du?

”Boom diggy diggy diggy boom diggy bang
milk an honey deh ine everyland
but a who have it all dat a de power man
an dem don’t give a damn ‘bout the situation
de homeless de jobless or de confusion
ina bosnia lord me know seh dem wrong
mek de future look good fi all de youth man
to come through”

1999 slog Eminem igenom med sin superaggressiva och genomironiska The Slim Shady LP. Verkligheten hade blivit för hård och kall för nyanser. Allt som fanns kvar var bara att be alla jävlar dra åt helvete. Eminem – Rock Bottom. Visionen om ett bättre samhälle försvann i ett dis av extacy. 2000-talet skulle handla om varje man och kvinna för sig själv. Vi minns vårt 90-tal:

C & C Music Factory – Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)
Brainpool – Bandstarter
Shaggy – Mr. Boombastic
The Verve – Bitter Sweet Symphony
The Cranberries – Linger
Pulp – Common People
Warren G – Regulate
Suede – Everything Will Flow
Britney Spears – Hit Me Baby One More Time
Aqua – Barbie Girl

Läs också: Vi minns vårt ljuva 80-tal

SvD DN DN2 SDS EXP

Vi minns vårt ljuva åttiotal


Röda Lund står för kvalitet, och det hoppas vi att ni vid det här laget har fattat. Vi skriver snart ett nytt decennium och därför kan det finnas en poäng i att blicka tillbaka och hylla allt det som förgyllt våra liv. Alla var ju inte födda på 80-talet. Vissa minns det knappt. Andra ser årtiondet som de tio år då produktivkrafterna kom i skön samklang med mänskligheten. Det var Reagans och Thatchers årtionde, men också ANC-galans och de latinamerikanska revolutionernas dito. Det var dom åren som vi ibland ser tillbaka på med beundran och förskräckelse. Vilken frisyr hade du på 80-talet? Röda Lund minns sitt 80-tal. Med chokolade. Gå in på länkarna därnere. Vi lovar att ni inte kommer bli besvikna. För att göra en lång historia kort: Det var bättre förr. Men framtiden är vår.

Sexy JR
Najt rajder
Madonna
Ödlor
Ka-ra-te
Brusan
Lorenzo ”Queer” Lamas
Djurrätt med Lili och Sussie
Den enda bra snuten
Stenarna

SDS AB SKD

68% hatar kapitalismen

Ställningen i en opinionsundersökning i Aftonbladet just nu är föga förvånande att 68% hatar kapitalismen. Det kallar jag en klar majoritet.

Enligt Johnny Munkhammar, en moderatsnubbe från Timbro borde vi istället älska kapitalismen. Vilket jävla pucko. Fan va trött jag blir på dig. Men jag är ledsen Johnny-man, svenska folket håller inte med dig, och konstigt är väl inte det.

Någon som också ”älskar” kapitalismen är Michael Moore som gjort filmen Capitalism-A Love Story. Men tack och lov är Micke ironisk. Hela filmen är en uppgörelse med det ekonomiska systemet som enligt Moore är helt korrupt. Röda Lund har ännu inte haft möjlighet att se denna film, men funderar på att göra det. Moore kanske är en reffo-mes (en person som tror på socialdemokratisk politik) på många sätt men hans filmer brukar ändå ha ett underhållningsvärde.

Någon som sannolikt håller med Michael Moore är psykologen Lars Folcke. Rubriken på hans debattinlägg mot Munkhammar ovan lyder Kapitalism gör oss ytliga, sjuka- och kriminella. Jag citerar Folcke:

liberalism devolutionDen fria marknaden har gjort föga för tredjedelen av världens människor som lever under eller nära svältgränsen. År 1900 var inkomsten i de rikaste länderna tio gånger så hög som i de fattigaste – vid millennieskiftet var den 60 gånger så hög. Och att somliga är glada för smulorna från de rikas bort är ett dåligt argument.

Josefin Adolfsson håller inte med någon av föregående debattörer. Hon menar istället att ekonomiska system inte är till för att älskas. Det tycker jag är en mesig ståndpunkt. Det är ett sätt att inte ta ställning och inte heller genomskåda hur ekonomi och politik är tätt sammanbundna. Det blir att på något sätt acceptera sakernas tillstånd.

Jag kan nu avslöja att Röda Lund tillhör majoriteten och röstade för rent och skärt hat mot kapitalismen i Aftonbladets undersökning. Vårt hat bär vi alltid med oss. Jag skulle tom vilja påstå att hat är inne och underbygger det med 68% av det svenska folket.

Avslutningsvis ett citat från Socialistiska partiets ungdomsorganisation Ungsocialisterna, som har bloggen Proletärbella:

När det gäller hatet kan jag faktiskt inte förstå den stora rädslan för denna mänskliga känsla. Jag kan ju börja med att nämna att det egentligen inte handlar om något individuellt hat. Åtminstone inte mer än det förakt som stureplanskillarna visar för städaren, väktaren eller mcdonaldskassören efter en blöt runda på spyan, fast omvänt. Man vill spotta uppåt istället för neråt.

Men i grund och botten handlar det alltså inte om individer utan om ett berättigat hat mot de som suger ut en. Mot de som tjänar pengar på att vården försämras. Mot dem som tjänar på att samhället försämras och folk slås ut medan vi får betala priset. Hatet kan också sättas i ett internationellt perspektiv. Hur kan man låta bli att hata de som medvetet tjänar pengar på krig, svält eller läkemedelspatent? På att vissa tjänar enorma summor på att människor dör.

Hur kan man låta bli att hata? Är du helt känslolös?

Veckans Internationalenledare:En annan politik är möjlig!

dagensintis

Inför World food day den 15:e oktober presenterade FN:s jordbruks- och matorgan, FAO, en nattsvart prognos. Var sjätte människa i världen beräknas sakna mat för dagen. Över en miljard människor tvingas gå till sängs hungriga – den högsta siffran på 40 år. Stigande matpriser och det senaste årets internationella finanskris framhålls som förklaring till den akuta situationen. Men det är inte sant. Att detta är en politiskt betingad bortförklaring kan visas genom att peka på den samtida utvecklingen i Venezuela.

I början av oktober presenterade Venezuelas regering en plan att köpa upp mat för 2,2 miljoner dollar i syfte att garantera tillgången på billiga livsmedel i den statliga butikskedjan Mercal. Det mesta av pengarna går till inköp av ris, pasta, mjöl, bönor, socker, matolja, kött och mjölk. Uppköpen finansieras genom den statliga utvecklingsbanken och ska garantera livsmedelssäkerheten för de fattigaste familjerna de kommande tio månaderna. Beslutet kom efter att prishöjningarna på mat under september uppgick till 3,3 procent, en bit över den genomsnittliga inflationen på 2,5 procent per månad. Nivån på matsubventionerna ligger kvar på nästan exakt samma nivå som under de senaste två årens högkonjunktur.

Precis som andra fattiga, kapitalistiska länder har det oljeexporterande Venezuela drabbats hårt av nedgången på råvarumarknaden. Under första halvåret uppgick landets oljeexport till 23 miljarder dollar. Detta är mer än en halvering jämfört med första halvåret 2008, och detta i ett land där oljeexporten svarar för 90 procent av den totala exporten.
De senaste månaderna har regeringen presenterat nya ekonomiska program som går stick i stäv med den gängse politik som kapitalistiska regeringar förespråkar. Under augusti och september ökade Venezuelas regering årets budget med motsvarande sex miljarder dollar. Hälften av pengarna går till kommuner och landsting, en femtedel till den offentliga utbildningen, en tiondel till offentligt byggande och resten till hälsovård och jordreform. I slutet av september förstärktes satsningarna på den offentliga, kostnadsfria sjukvården: 2000 vårdcentraler (av totalt 6700) som – enligt presidenten Hugo Chávez – inte längre fungerar ska renoveras. Det praktiska solidaritetsutbytet med Kuba innebär att under oktober anländer ytterligare 1000 läkare utöver de 30 000 kubaner som redan arbetar inom Venezuelas offentliga vårdsektor.
För att minska arbetslösheten – som ökat från 7,4 procent i början av året till 8 procent i september – presenterade regeringen de första veckorna av oktober nya investeringar i utvidgad produktion. Åtta nya statliga fabriker kommer att invigas i slutet av oktober och ytterligare 18 håller på att byggas. Förutom nyinvesteringar i el- och oljesektorn handlar det om ökat byggande av hus i de fattiga bostadsområdena för att ersätta den nuvarande fattigbebyggelsen. Regeringen satsar även 1,2 miljarder på inhemsk vidareförädling inom stål- och aluminiumproduktionen. Målsättningen är att arbetslösheten ska ligga på samma nivå vid årets slut som vid dess inledning.

För att ytterligare minska tyngden av krisen för den arbetande befolkningen har regeringen även valt att höja den lagstadgade minimilönen med 20 procent. Även om detta gör den till den högsta minimilönen i hela Latinamerika kommer det knappast att förhindra en reallönesänkning eftersom inflationen ligger mellan 25 och 30 procent på årsbasis, och prisökningarna på basmat ligger faktiskt över 30 procent. Som ett alternativ för att verkligen försvara reallönen har vänstern inom fackföreningsrörelsen krävt en automatisk, månatlig höjning av lönen motsvarande inflationstakten.
Hugo Chavez radikala politik har sitt ursprung i den massiva folkliga revolten i januari 1988 – ”Caracazon” – då tiotusentals människor från fattigkvarteren strömmade in mot Caracas centrum för att stoppa det åtstramningsprogram Venezuelas dåvarande socialdemokratiska regering beslutat att genomföra på uppdrag av Internationella valutafonden, IMF. Det var en revolt mot samma typ av ekonomisk politik som IMF, med aktivt stöd av den svenska högerregeringen, EU och USA, idag försöker tvinga på folket i Island, de baltiska staterna och andra länder i Östeuropa. Upproret kom att skapa de förutsättningar som förde Chavez och en annan politik till makten.

Resultaten av de senaste tio årens politik kan beskrivas med korta fakta: 1998 var undernäringen i Venezuela 21 procent. Idag har siffran sjunkit till sex procent. Fattigdomen har halverats. Enligt FN:s Gini-index – som mäter den sociala ojämlikheten i ett land – är Venezuela, tillsammans med Kuba, det minst ”ojämlika” i hela Latinamerika.
Trots internationell, kapitalistisk kris, ökade militära hot från USA-imperialismen i form av sju nya militärbaser i Colombia och en stridsberedd flottstyrka i Karibien samt växande problem med en byråkrati inom den egna rörelsen visar utvecklingen i Venezuela att fattigdomen effektivt kan bekämpas.
Med en annan politik.

BIOLOGY & POLITICS: Dagens Nyheter sanslösa spinning om energibesparingskampanjen i Venezuela

Sydsvenskan: Zelaya blir president i en månad

Veckans Internationalenledare: Kapitalismen och svälten

dagensintis

I fortsättningen kommer Röda Lund att publicera veckans ledare i Socialistiska partiets veckotidning Internationalen, så håll till godo:

”2009 har varit ett katastrofalt år för världens hungrande. En redan nedslående trend från 1996 för global livsmedelstrygghet har markant förvärrats. Den globala ekonomiska nedgången som följt i spåren av livsmedelskrisen 2006-08 har berövat ytterligare 100 miljoner människor tillräcklig föda. Hunger har ökat kraftigt i alla världens viktiga regioner och mer än en miljard människor bedöms nu vara undernärda.”

Larmrapporterna från FN:s livsmedelsorganisation FAO i veckan bör ha gått få förbi. De stolta FN-målsättningarna från 1996 om att halvera svälten i världen till 2015 har slagits i spillror. Istället för att minska har antalet hungerdrabbade ökat från 800 miljoner till 1,02 miljarder. Det är, enligt FAO, den högsta siffra som uppmätts sedan 1970 då jämförbar statistik upprättades.

De flesta hungerdrabbade återfinns inte oväntat i länderna i Syd – men även i den industriella världen räknas nu antalet svältande i över femton miljoner. Hjälporganisationer som Röda Korset varnar för att ”något har hänt” också i Europa. Med 22 miljoner arbetslösa inom EU har fattigdomen återkommit på bred front. Svenska Röda Korsets generalsekretare Christer Zettergren  rapporterar om att matpaket nu inte bara delas ut till ruinerade isländare.

– Min spanska kollega planerar nu att dela ut mat till flera hundratusen människor. Min italienska kollega gör det. Ungrarna har redan börjat…

Och då har ännu inte länder som Lettland, Estland, Ukraina, Rumänien och Moldavien nämnts.

Finanskrasch och ekonomisk depression är förstås en central faktor bakom hastigheten i hungerutvecklingen. Men en omständighet som inte lämnar FAO någon ro är att ökningen av antalet hungrande pågått sedan 1990-talet oavsett ekonomiska hög- eller lågkonjunkturer. FN-organets generalsekreterare Jacques Diouf tror att det beror på bristande vilja: ”Vi har de ekonomiska och tekniska verktygen för att få hunger att försvinna, vad som saknas är en starkare politisk vilja att utrota hungern för alltid.”

torkatfält

Men den bristande viljan är bara det ideologiska uttrycket för en hård ekonomisk systemlogik. Det är ingen slump att den galopperande ökningen av svält och fattigdom skett parallellt med avregleringarna av den globala kapitalistiska vinstjakten sedan 1990-talet. Kapitalets vinstmaximering, det kapitalistiska systemets bärande princip, bryr sig inte ett skvatt om svältande här, nödställda där, ekologiska livsförutsättningar och medmänsklighet. Profiten – den kapitalistiska företagsvinsten – är kliniskt osentimental och immun mot socialt ansvar, vilket obönhörligt också kommer att prägla dess sociala och politiska bärare, dem vi socialister kallar borgarklassen. Redan gamle Marx konstaterade för över hundrafemtio år sedan att den borgerliga klassen ”icke kvarlämnat något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’”.

Denna känslolöshet utmanades emellertid under ett sekel av mäktiga sociala folkrörelser som helt enkelt framtvingade socialt ansvar, rättigheter och välfärdsregler  – till och med i många av världens forna kolonier under 1960- och 70-tal.

De senaste decenniernas nyliberala offensiv har i grunden utgjort en strävan från kapitalets sida att befria sig från dessa påtvingade inskränkningar. De nya hungermiljoner vi har framför oss är resultatet av framgångarna för denna frigörelse.

I själva verket har de hisnande klyftorna med svält i ena änden och överdåd i den andra historiskt utgjort kapitalismens normaltillstånd. Härigenom har ständiga reserver av billig och foglig arbetskraft funnits att tillgå för lönsamma investeringar. Det är bara genom motkrafternas styrka denna normalitet kunnat utmanas. Och bara om kapitalismens vinstlogik ersätts av en solidarisk behovsprincip som grund för samhällets ekonomiska organisation och ideologiska värderingar vi kan övervinna nöden.

Kamp mot svälten heter ofrånkomligen kamp mot kapitalismen och kamp mot känslolösheten gemensam solidaritet. Vi har ju ”de ekonomiska och tekniska verktygen att utrota hungern för alltid”.

Men då måste hindret förpassas till historien.

SD och Fat kids in Sweden

fat_people_slideshow

En av de fetaste låtarna skrivna under 1990-talet ackompanjerar denna video tagen av amerikanska ockuptionssoldater i Irak. Snoop (Doggy) Dogg uppbackad av west coast-soundets maestro Dr Dre. Videon är så klart stor humor för en ur den ironiska generationen, men istället för att skriva om humorn i den så tänkte jag bli mer allvarlig.

Vad är det Fat Kid in Iraq, Snoop, och SD har gemensamt? Jo, de beter sig som pajasar och slår mot de svaga istället för makten, och hyllar ett ideal som borde vara lika avskytt som Billy Butt på en modevisning.

Fat Kid in Iraq spexar och flexar och spelar Allan framför en last soldater som precis har invaderat hans land och under drygt 10 år fört ett fruktansvärt sanktionskrig mot hans bröder och systrar. I det läget gungar den fete från Irak fram och spöar upp några av kidsen på gatan. Vem tjänar på det?

Snoop – den spinkige, weed-rökande clownen – som förutom spelat in några grymma skivor (inte minst mästerverket Doggystyle) också gjort lite porr och medverkat till att dagens unga killar tror att det är helt rätt att kalla tjejer för ”bitches ‘n hoes” och att det är tufft att spöa skiten ur nån stackare. En patetisk figur som säkerligen skrattar hela vägen till banken, men som lever ljusår från den gangsterverklighet han försöker representera. Vem tjänar på det?

SD – detta gamla skinnbule-parti – som nu fått en akademiker-snorvalp till ledare och försöker lura det svenska småfolket att rikta sin ilska och sin vanmakt mot sina utländska grannar och arbetskamrater istället för det skitsystem som göder miljardärer och proffspolitiker med bonus- och fallskärmsavtal. Vem tjänar på det?

Frågan är: Vill du vara en Fat Kid in Sweden? En nyttig idiot åt dom som har makten.

(I framtiden kommer Röda Lund kunna lägga upp Youtube-klipp direkt på sidan, men till det krävs lite cash. Så om det är någon som känner Snoop eller Timbuktu så kan ni väl be dom skicka oss några millar)