Du är en loser, mannen

Lil Wayne

Om du som läser det här är en kille under 20 år gissar jag på att du är en riktig nolla. Jag gissar på att du rädd som fan att säga vad du tycker och tänker, och härmar mest vad andra i din omgivning säger och gör. Att du varje morgon tittar dig i spegeln och tycker du är ganska ful. Egentligen. Jag tror alltså att du är en jävla fegis. Jag gissar också på att en av dina största drömmar i livet har varit att bli rik och berömd. Gärna som rappare, rockartist, idrottsstjärna, eller något annat inom showbiz.  Hahaha, din dumme jävel! Trodde du det? Att du skulle bli den nye Zlatan, eller få lika många brudar som Akon, eller lika mycket street cred som Lil Wayne eller någon annan dvärg som skuttar runt med bling-bling runt halsen som slavarbetare i Afrika hackat fram ur gruvorna. Trodde du det? På riktigt!? Neee, inte var du väl så korkad?

Trodde du att du kommer få ett fett hus som det dom visar på MTV Cribs? Ett sånt med 10 sovrum, vattenfall i vardagsrummet, tennisplan på tomten och två olika sorters pooler. ”En för alla honeys, och en för alla mina peeps”. Jacuzzi, egen kock, chaufför, 28 tums fälgar på dina Bentleys, BMW:s, Mercor, Hummers och Rolls Royces i garaget. Ärligt: Du kommer bli glad om du lyckats pröjsa lånet på din Toyota innan du fyllt 35. Och du ska vara jävligt glad om du lyckas hitta en lägenhet som har plats för mer än en soffa, och som inte ligger ute i någon betong långt från centrum. Har du riktig tur funkar dock allt i din lya. Så du slipper ringa till den fete och late hyresvärden som skiter i underhållet och bara vill ha dina och dina grannars cash varje månad.

Kanske du ser dig själv som en mäktig man som kan styra över sitt liv och omforma världen. En politiker eller rik företagsledare. Eller ska du bli gangsterboss? En fet gangsta som Don Corleone som knäpper med fingrarna så kommer brudarna, eller en konkurrent hamnar på botten av hamnen med betongskor. En som gör feta stålar på att låta andra kuta runt och sälja femmor och små vita kuvert och casha in i garderoberna på Slaktis och KB. Gangsta, please. Det finns bara plats för en gangsta, och den pundar alltid ihjäl sig tillslut, skjuts, eller ruttnar bort kåken som en loser.

Så vad ska du bli då? På riktigt, och inte i dina löjliga önskedrömmar? Här är några alternativ: Vårdbiträde som torkar spyor och bajs. Byggnadsarbetare som riskerar livet på höga ställningar och som fryser som fan på vintern, och svettas som ett djur på sommaren. Lärare som tack vare alla nedskärningar stressar halvt ihjäl sig och får ta en jävla massa skit från både rektorn och småglin som dampar loss därför att dom försöker spela coola. Städare på ett sjukhus. Kassör på ICA. Egen företagare som varje kväll ligger och oroar sig för att inte gå i konkurs och som jobbar12 timmar om dagen 6 dagar i veckan. Som måste gå och panta burkar en vecka innan löning för att kunna köpa mjölk.

Om du har tur alltså. Om du inte halkar in på att kröka och punda och till slut fastnar i skiten utan att du fattar hur det gick till. Att du tar ett SMS-lån och blir blåst så du inte har råd med räntan och därför får betalningsanmärkning. Att du inte får tag i någon lägenhet därför att ingen vill hyra ut till någon med betalningsanmärkning. Om du nu inte blir en av de 25% av ungdomar upp till tjugofem år som är arbetslösa. Om du nu inte hamnar i polisens klor efter att du på fyllan försökt visa dig tuff – din nolla – inför dina polare och rånat och spöat upp en snubbe så att han fick en hjärnskada och får sitta i rullstol och ha en påse piss på magen resten av livet, eller dör därför att du hade med dig kniven.

Dags att fatta att du med största sannolikhet är en vanlig jävla loser som kommer bli en av alla de miljoner människor som varje dag vaknar upp på den nedre delen av klassamhället. Slå på dumburken och dröm dig bort, för när du är vaken delar du samma verklighet som de flesta andra.

FAKTA:
Vd:ar inom hotell- och restaurangbranschen tjänar i snitt 170 000 i månaden eller drygt 2 miljoner om året. En anställd med 22 år i branschen tjänar 19 500 kronor i månaden, före skatt.

Riktiga män tar strid gemensamt och för alla andra inom samma klass. De vet vem som är vinnare och förlorare i vårt samhälle, och de tar ansvar för de sina. Som sopgubbarna i Stockholm som kör på stenhårt mot sina chefer som försöker sätta dom i skiten. Kämpa på, kamrater! Vägra vara en jävla loser.

Tidigare på Röda Lund: Kom hit lilla grabben låt oss snacka en stund

Vodpod videos no longer available.

Vodpod videos no longer available.

(Om du kände igen dig borde du ta dig en titt i spegeln och tänka över hur du är mot dina medmänniskor och vad som räknas i livet.)

intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Malmö idag: Nyfiken på Socialistiska Partiet?

En annan värld är möjlig och nödvändig

Vi pratar om vad som krävs för att bygga upp en radikal arbetarkraft i Malmö och i Sverige, och vilka lärdomar vi kan dra från vår historia och övriga världen.

Frågor, funderingar och diskussion.

Idag 16 febr kl 18.30 Ungdomens hus, sal 4, N Skolg 10B
Alla intresserade vänsteranhängare hälsas välkomna
Arr: Socialistiska Partiet Malmö

Styrkeförhållandena måste förändras

Med anledning av partiledardebatten:

Sedan 1980-talet har hela det politiska livet förskjutits åt höger i takt med den nyliberala marknadsomvälvningen. Folkligt inflytande har minskat, samhällsklyftorna har vidgats och kapitalets makt har ökat. Det politiska etablissemanget har anpassat sig till detta – och i många fall varit aktivt pådrivande. Det gäller även för den s k ”oppositionen”. Ja, det är ju faktiskt under (s)-regeringar vi upplevt en mycket stor del av de avregleringar och marknadsanpassningar som idag ökar klyftorna och undergräver demokratiskt inflytande.

SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.

Varje negativ kompromiss i riksdagen från vänsterkrafters sida försvagar möjligheten av en underifrånrörelse; av klasskamp. De breda grupper av arbetande och arbetslösa som skulle kunna förändra politikens själva förutsättningar demoraliseras, stöts bort från arbetarrörelsen och vänstern, blir politiskt likgiltiga eller lyssnar på populister av olika slag.

Från dagensarbete.se

Styrkeförhållandena i samhället försämras därmed ytterligare, och hela den politiska dagordningen vrids i en ond cirkel än mer åt de välbeställdas frågor och bekymmer – vilket ger ännu sämre förutsättningar för de parlamentariska kompromisserna. V sitter fast i denna fälla.

De ser sig tvingade att acceptera färden högerut i utbyte mot en och annan, ibland nog så betydelsefull reform. Därför tvingas V också höja tonläget i närmast frasradikal riktning, i synnerhet gentemot den yngre generationen, för att kompensera för stödet åt regeringspolitiken.

Vi i SP förkastar inte alla parlamentariska kompromisser, men dessa måste vara helt underordnade dagens huvuduppgift att lägga all kraft på att bygga upp och mobilisera till socialt motstånd och rörelser mot hela den marknadsliberala politik som så övermäktigt dominerar vårt samhälle. Här är vi ”absolutister”: Absolut nej till sociala nedskärningar, privatiseringar och marknadsutsättningar av den gemensamma välfärden. Absolut nej till företagsnedläggningar och utflyttningar av profitskäl – vetorätt för de anställda. Absolut nej till försämringar av socialförsäkringar, till arbetslöshet och social nöd.

AB AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7

Att vara revolutionär XIII

Poster för den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen som SP är en del av (Klicka!)

Detta blir sista inlägget i serien ”Att vara revolutionär”. Vi hoppas att vi på ett tydligt och bra sätt lyckats förklara vad socialism och revolution är och vilken kamp och vilket samhälle Socialistiska partiet står för. Vi uppmanar dig att ta kontakt med SP för att organisera dig tillsammans med oss. Vi bygger en rörelse av och för folket och i den kan och bör alla som tjänar på kapitalismens avskaffande delta.

Alla tidigare inlägg hittar du här: Att vara revolutionär

I den långa kampen mot klassamhället, genom alla bakslag, missräkningar och besvikelser är det inte bara många som förtvivlar och ger upp. Lika vanligt är det att förbittras. Den gamle förgrämde kommunisten
som tycker illa om sina medmänniskor och längtar efter den stora röda domedagen då alla räkningar ska göras upp, är tyvärr inte bara någon romanfigur.

Den argentinske revolutionären Che Guevara, som deltog i den kubanska revolutionen och stupade i spetsen för Bolivias gerilla på 60-talet, sa en gång: “För några kanske det låter lite löjligt, men varje verklig revolutionär drivs av kärlek till människorna.” Det tror jag är viktigt; av kärlek till människorna och livet, inte av hat. Det är den kärleken som får oss att avsky det system som förstör livsmöjligheterna för så många miljoner och som gör så många människor inte bara till förtryckta, utan också till förtryckare. Det är den kärleken som gör att vi avskyr hänsynslösheten och råheten, självgodheten och likgiltigheten som klassamhället stimulerar både i toppen och i botten. För att inte den avskyn ska bottenfrysa till förblindande hat och bitterhet försöker vi omvandla den till politisk förståelse och kraft.

En ledare för gerillan i El Salvador berättade en gång om svårigheterna i det dåvarande inbördeskriget. Många som anslöt sig till gerillan, sa han, drevs inte av någon särskild politisk uppfattning utan av raseri och vilja att hämnas en mördad mor, en våldtagen syster eller en utraderad familj. De ville ta livet av varenda regeringssoldat eller makthavare som kom i deras händer. Huvuduppgiften för revolutionärerna i gerillan var att försöka omvandla hatet till politisk förståelse, att stöpa om det till en strävan efter ett människovärdigare samhälle byggt på kärlek och respekt för livet, inte att utkräva hämnd.

Vår typ av revolutionärer är alltså varken tycke- och smak-radikaler eller hämndlystna röda domedagspredikanter, vi är varken fanatiska himlastormare eller världsfrånvända dagdrömmare. Vi är övertygade om att människorna själva besitter den kraft och kärlek som kan göra vår planet till en fantastisk möjlighet och ett underbart äventyr för hela mänskligheten – i stället för det dårhus där inte bara enskilda människor förstörs utan där själva livets förutsättningar riskeras. I kampen för att förverkliga den möjligheten måste vi vara beslutsamma men inte brutala, okuvliga men inte fanatiska, uthålliga men inte förstenade.

Ja, inför livet och existensen är vi ödmjuka i vetskap om att vi som människor ännu vet så litet, ännu bara befinner oss i begynnelsen av vår arts historia. Men just därför är vi också oförsonliga mot klassherraväldets maktordning och blindhet som hotar att sätta punkt för den historien, innan den ens förverkligat en bråkdel av sina möjligheter. Det är kring försvaret av de mänskliga möjligheterna som vår typ av revolutionärer förenas.

Att vara revolutionär IX

Klicka för MC Solaar - Dégâts Collatéraux

Men skulle inte en sådan förändring av det nuvarande samhället leda till våld och kaos?

Nej, tvärtom, det är just för att undvika våld och sönderfall som styrelsesättet måste förändras. För om de viktigaste ekonomiska medlen överförs i samhällets händer, och alltså berövas de nuvarande ägarna, är det bara en kraft som kan förhindra att den omvälvningen leder till ett nedbrytande samhällskrig. Det är befolkningens stora massa av arbetare, lägre tjänstemän och andra utnyttjade.

Endast om de många mobiliserar sin energi, kunskap och förmåga på samhällets alla nivåer kan våld och sammanbrott motverkas. För vi kan vara säkra på att de gamla ekonomiska makthavarna inte godvilligt och godmodigt kommer att överge sin ställning. De kommer, som nu, att sabotera politiska beslut och folkviljan genom investeringsstrejker, valutaflykt och liknande. Den gamla stats- och myndighetsmakten, som byggts upp på de ekonomiska makthavarnas villkor och för att tjäna dem, kommer inte att vara något skydd mot sådant sabotage.

Det nya sättet att styra krävs också för att målsättningen, en gemensam skötsel av samhällets tillgångar i alla människors intresse, inte ska förloras på vägen. Det gamla klassamhället, med dess normer, tänkande och nedärvda förutsättningar raderas inte ut i ett slag. Tvärtom, under tyngden av århundradens klassförhållanden och maktmönster kommer det gamla att återskapas och prägla oss under mycket lång tid.

De människor som bär arvet från arbetarklass och äldre tiders underklass kommer med tusen trådar att vara bundna vid det förflutnas ställning, befinna sig på efterkälken vad gäller studievana, förmåga att uttrycka sig och ta sig ton mot vad som uppfattas som auktoriteter osv. Medan arvtagarna till borgerligheten och andra mer välsituerade samhällsklasser kommer att ärva med sig fördelar på livets olika områden in i framtiden. För att inte tala om hur arbetslivets krav ännu under lång tid kommer att odla fram skillnader.

Det gäller också för förhållandet mellan män och kvinnor där dominansen för män och de levnadsmönster manssamhället präglar inte raderas ut för att de gamla ägande- och maktförhållandena förändras.

Vi kommer inte att kunna förhindra att de gamla klass- och maktmönstren tenderar att återskapas, men vi kan motverka dess svåraste konsekvenser, bland annat just genom att förankra samhällets beslutsmakt i former som underlättar för de många arbetande människorna att styra, inte som idag blockerar dem. En revolution av de grundläggande maktförhållandena i samhället kräver också en revolution av den politiska maktens former.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär V

För att skapa en gemensamt styrd hushållning måste, insåg Marx och de som kom att följa honom, kapitalets makt brytas. Det kan inte åstadkommas av någon liten kuppgrupp eller terroristliga. Sådana grupper uttrycker en oerhörd underskattning av vad den borgerliga makten representerar. Den kan inte heller brytas av en tillfällig riksdagsmajoritet på endast parlamentarisk väg.

Hur många välmenande socialdemokratiska regeringar har inte till sin häpenhet stött på hårda klasskampsmetoder från borgerligheten när de försökt genomföra reformer som haft stöd hos folket. Vi behöver inte gå till Allendes blodiga nederlag i Chile 1973 när militären krossade den folkvalda regeringens försök att genomföra sitt program. Vår egen tids svenska verklighet med Ipred, lånekaruseller och nedläggningar visar bara alltför tydligt vilka metoder de ekonomiska makthavarna är redo till för att driva igenom sin vilja.

Nej, det härskande storkapitalets makt kan bara brytas om en ännu väldigare maktfaktor i samhället utmanar och besegrar den. Den maktfaktorn kan bara vara arbetarklassen i vid mening – inte endast industriarbetarna utan de stora arbetande och maktlösa grupper i samhället som upprätthåller produktion, distribution och det som kallas “reproduktion” (fostran, utbildning, vård, omsorg osv). Alltså de samhällsskikt som de ekonomiska makthavarna måste hålla i schack och hämta arbetskraft och värde ur för att kunna härska.

Vår uppgift som revolutionärer
, är att försöka bidra till att förena denna breda och brokiga arbetarklass till en sådan maktfaktor i samhället, en maktfaktor som ställer sig uppgiften att bryta kapitalets herravälde och ta över de viktigaste samhällsfunktionerna.

Det är en oerhörd uppgift. Ja, det är den största uppgift en politisk rörelse kan ställa sig; att skifta samhällets grundläggande maktförhållanden. Det handlar om att genomföra en förändring av den storleksordningen som när den framväxande borgerligheten för ett par hundra år sedan trängde undan den gamla jordägaradeln. Eller som när de gamla slavägarsamhällena från antiken tvingades ge plats åt feodalherrarnas vasallsystem.

Inser man vidden av den uppgiften – då inser man också hur vi måste förstå oss själva: som medvetna ingredienser i den sammanslutning av väldiga samhällskrafter som till stor del äger rum oavsett vår enskilda vilja, inte bara här i Sverige utan över hela jorden.

Tidigare ur följetongen ”Att vara revolutionär”: Del ett, två, tre och fyra

Att vara revolutionär IV

För länge sedan, på 1820-talet, dominerades det socialistiska tänkandet ännu av de så kallade “utopiska socialisterna”. Det var socialister som funderade ut fina harmoniska lyckoriken där allt var rättvist och ordnat till det bästa. Bara man lade fram dessa planer på en bättre samhällsordning riktigt pedagogiskt för de styrande borde det gå att övertyga dessa om det fina i kråksången, tänkte man. Men det var inte illvilja eller dålig upplysning som fick samhällets härskande grupper att nonchalera socialisternas fina idéer. Det kapitalistiska systemet krävde att kapitalägarna jagade högsta möjliga vinst. Det var- och är- systemets själva drivkraft och motor. Den som blev för blödig och började ta andra hänsyn konkurrerades ut.

Makthavarna inom kapitalismen – liksom i varje klassamhälle – är de som själva motsvarar systemets krav, ja som är dess egna skapelser. Ju viktigare position du har i ett sådant system desto viktigare är det att du har just de egenskaper som krävs där. Ska du exempelvis se till att stålindustrin går med vinst får du inte vara för vek inför de tusentals som du ska avskeda. Då tas helt enkelt din plats av någon som är litet mer känslokall eller har större förmåga att avskärma sig mot medmänniskors lidande. En mur av pengar mellan dig själv och andra plus litet övermänniskoideal är förstås inte heller i vägen.

De utopiska socialisterna
insåg inte att systemet krävde en viss typ av människor vid rodren och inte heller vilken oerhörd makt dessa härskare hade; ekonomiskt genom sitt kapital, politiskt genom överhetsstaten och ideologiskt genom att dominera hela det offentliga livet med sina värderingar. Ett ideologiskt övertag som dessutom ständigtåterskapade sig självt genom det dagliga livets krav: en människa som är tvingad att sälja sin arbetskraft till högstbjudande för att klara brödfödan åt sig och sin familj måste acceptera “spelets regler” och ta de möjligheter som bjuds inom ekorrhjulet. Att bryta sig ur det kan vara liktydigt med personlig katastrof.

Klassamhällets logik är så obönhörlig att såväl makthavare som de maktlösa under normala förhållanden oftast är övertygade om att deras värld är av naturen given. Karl Marx uttryckte det en gång med orden: “Människans medvetande bestäms av hennes samhälleliga vara”, det vill säga människans tänkande präglas av hennes roll i samhället.

De utopiska socialisterna
förstod inte att härskande klasser därför inte kan talas till rätta av aldrig så förnuftiga argument utan måste pressas och tvingas av andra samhällskrafter.

Var är alla polarna?

Röda Lund blandar allvar och humor, politik och kultur. I dagens inlägg låter vi Kenta och Eva Blondin föra vår talan i en låt om deras personliga erfarenheter genom livet.  Om folk som inte klarat av stressen och pressen och inte känt några möjligheter. Eller de som bara råkat hamna på fel spår och fastnat i en ond spiral. Det finns många människor i mitt liv  som passerat och försvunnit alldeles för snabbt. Den här går ut till Leif, Robin, Markus, Åberg, Mats, Sanna och alla andra som gått bort alldeles för tidigt och alldeles i onödan.

Vodpod videos no longer available.

more about ”Var är alla Polarna?”, posted with vodpod

Uppdateringar och klass

Röda Lund har gjort några uppdateringar. Man kan numera ställa frågor till oss under fliken Fråga Röda Lund – och detta kan vara frågor om stort och smått. Vidare har vi uppdaterat vår Vilka är vi?. Där kan man se en mycket bra kortfilm om vad klass är och hur det skildras i TV. Vi rekommenderar den varmt till alla som undrar vad begreppet arbetarklass betyder och vem som ingår i den klassen. Gör du det?
Vodpod videos no longer available.

more about "Klass", posted with vodpod

Antikapitalism och klasskamp i Frankrike

Vi publicerar här en intervju av en av aktivisterna i Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) i Frankrike. Det behandlar situationen i Frankrike, och vi är övertygade om att denna text kan vara viktig för även svenska socialister och antikapitalister. Av utrymmesskäl lägger vi bara ut de första styckena, men klicka på länken under så kommer ni till resten av texten. LCR – som var huvudkraften vid bildandet av NPA –  var den franska delen av Fjärde Internationalen, och alltså Socialistiska partiets systerparti.

/Röda Lund

Vad vill det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike?
-Vi står i början av en lång och historisk process av att konstruera en antikapitalistisk “pol” i Frankrike och tvärsöver Europa. Det är det nödvändigt att skapa nya rörelser, en ny politisk organisation, och diskutera ett nytt program för mänsklig frigörelse. Det menar Franck Gaudichaud som är aktiv medlem av det franska Nouveau Parti Anti-capitaliste (NPA) som bildades tidigare i år och idag har mer än 11 000 medlemmar. Här berättar han för Andrés Figueroa Cornejo om den politiska situationen i Frankrike och NPA:s tillkomst.

Hur ser tillståndet ut för arbetarrörelsen i Frankrike idag?

Det existerar sex fackliga federationer eller centralorganisationer. Under de senaste decennierna har CGT splittrats i “höger” och “vänster”-“centra”. Detta var ett uttryck för ett växande avvisande av kommunistpartiets hegemoni inom fackföreningsrörelsen. Exempelvis såg vi SUD:s framträdande 1981 – ett nytt mer radikalt, dynamiskt och ungdomligt centra som organiserade de hårdast drabbade och mest utsatta sektorerna av arbetare: järnvägsarbetarna, den offentliga sektorns arbetare inom hälsovård, utbildning och posten, de arbetslösa, immigrantarbetarna…. söker politisk enhet runt en tydlig klasspolitik.
Vid sidan av detta finns ytterligare två ståndpunkter inom den radikala vänstern: de som framhärdar i att inifrån förändra och omorientera CGT i riktning mot klasspositioner och de i SUD som önskar att konstruera ett nytt klasskampsinriktat fackligt agerande. Jag skall under-stryka att det finns många bra fackliga aktivister bland fotfolket, både i den privata och offent-liga sektorn, även i CGT. I regionerna, längre bort från CGT:s byråkratiserade nationella ledarskap, har båda centra samlat sina styrkor kring gemensamma strejker.

Idag pågår en skärpning av de samhällskonflikterna i Europa men här spelar de stora fackliga federationerna rollen av av en broms på rörelsen och för dess konvergens. I Frankrike har vi just upplevt en serie av väldigt intensiva klasstrider. Ockupationer har genomförts av viktiga företag som Continental och Caterpillar, en serie kidnappningar av ägare och chefer på fabriker som sparkat arbetare och flyttat för att ytterligare blåsa upp sina vinster… I ett företag (Molex) diskuterar för tillfället de anställda att ta över anläggningen under arbetarkontroll. (…)

Fortsätt läs här: Vad vill det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike?