Styrkeförhållandena måste förändras

Med anledning av partiledardebatten:

Sedan 1980-talet har hela det politiska livet förskjutits åt höger i takt med den nyliberala marknadsomvälvningen. Folkligt inflytande har minskat, samhällsklyftorna har vidgats och kapitalets makt har ökat. Det politiska etablissemanget har anpassat sig till detta – och i många fall varit aktivt pådrivande. Det gäller även för den s k ”oppositionen”. Ja, det är ju faktiskt under (s)-regeringar vi upplevt en mycket stor del av de avregleringar och marknadsanpassningar som idag ökar klyftorna och undergräver demokratiskt inflytande.

SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.

Varje negativ kompromiss i riksdagen från vänsterkrafters sida försvagar möjligheten av en underifrånrörelse; av klasskamp. De breda grupper av arbetande och arbetslösa som skulle kunna förändra politikens själva förutsättningar demoraliseras, stöts bort från arbetarrörelsen och vänstern, blir politiskt likgiltiga eller lyssnar på populister av olika slag.

Från dagensarbete.se

Styrkeförhållandena i samhället försämras därmed ytterligare, och hela den politiska dagordningen vrids i en ond cirkel än mer åt de välbeställdas frågor och bekymmer – vilket ger ännu sämre förutsättningar för de parlamentariska kompromisserna. V sitter fast i denna fälla.

De ser sig tvingade att acceptera färden högerut i utbyte mot en och annan, ibland nog så betydelsefull reform. Därför tvingas V också höja tonläget i närmast frasradikal riktning, i synnerhet gentemot den yngre generationen, för att kompensera för stödet åt regeringspolitiken.

Vi i SP förkastar inte alla parlamentariska kompromisser, men dessa måste vara helt underordnade dagens huvuduppgift att lägga all kraft på att bygga upp och mobilisera till socialt motstånd och rörelser mot hela den marknadsliberala politik som så övermäktigt dominerar vårt samhälle. Här är vi ”absolutister”: Absolut nej till sociala nedskärningar, privatiseringar och marknadsutsättningar av den gemensamma välfärden. Absolut nej till företagsnedläggningar och utflyttningar av profitskäl – vetorätt för de anställda. Absolut nej till försämringar av socialförsäkringar, till arbetslöshet och social nöd.

AB AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7