Malmö i uppror

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd
Svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför väntar en värld i brand frälsningens vårhögtid
-utanför väntar historiens största och stoltaste strid!

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt
vänner, i helig förvissning om att landet vi drömt blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtrampande folk.

ur ”Prolog”, av Ragnar Jändel

En folkmassa på flera hundra angriper poliser som ställt upp sig på linjer. Från smågatorna kring Möllevången strömmar barn så unga att de inte ens hunnit bli tonåringar. Massan slår med våld till mot affärerna på torget. Ridande polis väller fram. I händerna har dom blanka tillhyggen och striderna sprider sig ända bort till Rosengården. Högern och pressen anklagar yrkesrevolutionärer för att sprida oro bland befolkningen.

När hände detta? tänker ni. Vad är det för små-terrorister som nu varit i farten? Är det dom där reclaimarna? Eller är det fotbollshuliganer som varit och druckit pilsner inför ett derby? Nej, de som sprider skräck i näringsidkare och polis på Möllan är inte unga rånluvemaskerade eller hejaramse-skrålande bråkmakare. De är allesammans kvinnor, de är 300 stycken, och de anser att maten, och inte minst potatisen, blivit för dyr. Året är 1917 och Malmö och Sverige står inför en socialistisk revolution.

Historien om den svenska arbetarrörelsen och dess politiska och organisatoriska utveckling är i mångt och mycket en historia som har sitt ursprung från de skånska slätterna och städerna. Det var utopisten Nils Herman Quiding som, efter observationer av Malmös arbetares armod, i mitten av 1800-talet formulerade några av de första svenska idéerna om ett kommunistiskt samhälle utan klasskillnader och fattigdom. Det var agitatorn August Palm som med sitt föredrag ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inledde det socialdemokratiska pionjärsarbetet. Och det var Axel Danielsson som med sina djupa marxistiska kunskaper och organisatoriska talang var med och befäste den socialdemokratiska rörelsen, bland annat genom skapandet av tidningen Arbetet 1887.

Den 17 mars 1917 vaknade Malmö till ännu en dag av bitande vinterkyla. Knappt något bröd fanns att finna, och den potatis som blivit dess substitut hade nu varit slut i två veckor. Det fanns inte längre något livsmedel som kunde fylla de hungrande arbetarnas näringsbehov, och i många fall måste två arbetarfamiljer dela på en lägenhet som inte ens var stor nog åt en familj. Svälten och nöden var ohygglig. Den stränga kylan gjorde det omöjligt att uppbåda den fastfrusna potatisen ur jorden, och samtidigt höll många handlare på sina förråd så att potatispriset kunde hållas uppe.

Men trots detta var den 17 mars en dag som skulle ingjuta nytt hopp i de hungrande massorna. Denna dag var inte längre tidningens huvudsidor upptagna med det pågående världskrigets böljande strider. Rubrikerna i tidningen Arbetet skrek ut den stora nyheten: ”REVOLUTION I RYSSLAND”, ”RYSSLAND; REVOLUTIONENS LAND”. Tsaren hade störtats och Malmös arbetare kunde läsa att de djupgående förändringar de slogs för nu äntligen skulle realiseras i det stora landet i öster. Arbetets journalister var eld och lågor och skrev stolt om hur revolutionen letts av de socialdemokratiska fanorna och om hur det som förut verkat omöjligt nu plötsligt blev verklighet: Amnesti för politiska fångar, allmänna val, fullständiga fri- och rättigheter, avskaffandet av soldaternas sociala inskränkningar, polisens ersättande av en demokratisk milis.

Den 9 april samlades i Malmö sammanlagt 1 100 människor vid två separata påskmöten för att dryfta den nuvarande situationen. Ett av mötena bevistades av bland andra den socialdemokratiske riksdagsmannen Gunnar Löwegren, som med följande ord uppmanade Malmös arbetare till återhållsam tillförsikt:

”Hoppas att det måtte gå här som i Ryssland – naturligtvis med reservation för revolutionen, något som vi icke behöva här då vi ha andra medel.”

Men Löwegren talade inför döva öron. En svältande människa kan inte i längden förklara för sin familj att maten måste vänta tills representanterna har gjort sitt. Hon griper efter minsta halmstrå för att trygga sin och sina närmstas framtid, och när hon märker att hon inte är ensam i sin nöd, formeras den enskildes vrede mot de som redan har till en kollektiv kraft som få kan tygla. Denna vredens, eller hatets om man så vill, kraft briserade för första gången förmiddagen den 14 april när en grupp arbetarkvinnor bevistade Möllevångstorget.

Klicka: Peps Persson - En del och andra

Det var ingen stor händelse som fick kvinnorna den dagen att handgripligen visa sitt missmod. En potatisförsäljerska hade försökt sälja sina korgar med potatis för det hutlösa priset av 30 öre litern, 5 öre mer än på Drottningtorget samma dag. Och den stora massan av kvinnor som samlats angrep nu ”månglerskan”. Man välte ut hennes korgar på torget, något som upprepades fyra gånger innan kvinnan kände sig nödsakad att kalla på polis, för att sedermera ”ta till schappen”. Även en lantman fick sina korgar omkullvälta samtidigt som han bombarderades av korgarnas innehåll. Inga omhändertaganden verkar ha gjorts, vilket kan förklaras av det stora antalet deltagare.

Möllevångsincidenten var bara en i raden av spontan aktion i Sverige dessa dagar. Över hela landet drog stora demonstrationer och strejker genom städerna för att kräva ökad livsmedelstillgång och höjda löner. På många håll konfiskerade man även livsmedel från handlarna och/eller genomförde inspektioner av förråden.

Knappt två veckor senare kom de från alla håll. 2 000 gick landsvägen från Limhamn, 500 från Arlöv, 150 från Lomma, och till slut stod det en 30 000 människor stark skara på Stortorget i Malmö. Inga fanor bars och endast ett standar kunde skymtas över människomassan, som löd: ”Högre lön, mera bröd”.

Det var arbetarkommunens styrelse som kallat till demonstration, och ur folkhavet steg nu sju representanter fram för att lämna över en rad krav till borgmästare W. Skytte. Några av kraven var:

  • Slut på hungerpolitiken
  • Stoppande av all livsmedelsexport
  • Reglering av alla livsmedel och lägre maximipriser Större brödransoner för arbetare – särskilt för dem med hårt arbete – möjliggjord eventuellt genom
  • Minskning av de förmögna klassernas ransoner
  • Billigare mjölk
  • Kraftiga åtgärder mot obefogad hyresstegring och för avhjälpande av bostadsbristen
  • 8-timmars arbetsdag samt höjning av reallönerna till 1914 års nivå

Det pyrde i leden, och snart var det dags för de årliga 1 maj-demonstrationerna. Det började florera rykten om ett internationellt uppror, och i Malmö, och i resten av Sverige, hade ”små röda lappar” spridits som talade om en socialistisk revolution. Men någon revolution kom aldrig. Tvärtom blev 1 maj den lugnaste på länge. Kanske var det pga det nyinstiftade nationella rusdrycksförbudet.

Huvudtalare var Gustav Möller från partistyrelsen. Möller tillhörde en av partiledaren Brantings tre ”skånska korpraler” (Ett nedsättande epitet. De andra två var Värner Rydén och Per Albin Hansson. En annan benämning på de tre var ”streberherrarna”), och hade haft kontakter med de ryska revolutionärerna. Hans tal berörde i radikala ordalag den nuvarande situationen och konstaterade, nästan i förbifarten, att ”vi skulle kunna göra revolution, (långvarigt bifall) men därmed inte sagt att vi komma att göra det”. Klart var i alla fall att ”ur denna kris måste Sverige gå ut som en verklig demokrati”.

Så skedde också. Samma år fick Sveriges män allmän rösträtt. Ett par år senare även kvinnorna. Det socialdemokratiska partiet skulle snart inleda en lång period av regeringsinnehav. Sakta men säkert byggde man upp ett välfärdssamhälle och kompromissade sig fram mellan radikala arbetarröster och profithungriga kapitalister. Snart var perspektivet om en svensk revolution efter rysk förebild mest en smått naiv dröm som ibland dammades av vid de årliga 1 maj demonstrationerna.

Idag menar många att vi är tillbaka där det en gång började. Denna gång sprängfyllda med historiens lärdomar.

Läs mer: Hungerrörelsen 1917 – 90 år sedan hungerupproret skakade Sverige
Röda Malmö: Malmö by bike
3000 tecken: De värsta kravallerna i Lunds historia
Röda Lund: Lund visar vägen
Se även: Den tidiga socialdemokratin av Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Hungerdemonstration på Stortorget i Malmö den 25 april 1917 med ca 30.000 deltagare. Foto: Malmö Museers bildarkiv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Att vara revolutionär XII

Accept - Fight it back (Klicka!)

Vårt parti är inget “tycke och smak” parti. Vi företräder ingen särskild smakritning vad gäller mänsklig kultur eller samlevnad. Vi föredrar inte gruppäktenskap framför tvåsamhet eller tvärtom. Vi tycker inte att konsten ska vara abstrakt eller att den ska vara föreställande, att musiken ska vara si eller så. Vi har inte, som rörelse, någon uppfattning om ifall barnen ska leka med pedagogiska träklossar eller med plastdockor.

Vår kamp syftar till att människorna själva
ska kunna få avgöra hur de vill forma sina liv utan att klassamhälle och förtryck sätter ramarna. Detta kan vara nog så viktigt att påpeka eftersom inte minst det som kallas “vänster” ofta har trott sig sitta inne med svaret på allt som rör det mänskliga livet och hur det bör levas.

I den svenska socialistvänsterns barndom, vid tiden för första världskriget, formligen sprutade de radikala vänsterkrafterna ut sina levnadsideal. Helnykterhet, motstånd mot kortspel, mot “revykultur” och den nya “biografteatern”, mot jazzmusik, “rekordidrott” och “smutslitteratur” (billiga kioskdeckare och pigromaner) var uttryck för en slags moralisk renhetsideologi som besjälade i synnerhet den socialistungdom som skulle bli det framtida kommunistpartiets kärna.

Och den kommunistiska rörelsen under stalintiden hyllade en slags “proletärideologi” inom såväl konsten som musiken, arkitekturen och naturvetenskapen. Partiet med stort P antogs sitta inne med det marxist-leninistiska svaret på allt som rörde det mänskliga livet. För att inte tala om 60- och 70-talets nyvänster där allt från kollektivboende till fiolmusik ingick i mångas frälsningsbudskap.

Vi socialister förenas inte av några sådana evangelier. Bland vår typ av revolutionärer förenas människor av väldigt olika temperament, läggning och smakuppfattning. Här finns de som älskar gamla hus och stadsmiljöer och sådana som tycker det är oerhört spännande med nya djärva material och lösningar. Här samsas de som njuter av 1700-talsmusik med hårdrockare och country- älskare. Här finns de som tycker att svarta damasker och spretigt hår är häftigt och de som trivs bäst i skjorta och slips. Här finns de som avskyr äktenskap och tvåsamhet och de som vill leva i ett livslångt parförhållande. Här finns kollektivister och enstöringar, tålmodiga och otåliga, himlastormare och gnetare. Det förenande är målsättningen att avskaffa kapitalets makt och klassamhället och göra det möjligt för människorna att själva välja.

Den gamle ryska revolutionsledaren Leo Trotskij, som ju en gång i tiden bidragit med en del till vår rörelse skrev vid ett tillfälle att med klassamhällets bortdöende skulle också partier i vår mening, partier som grundar sig på klassintressen, dö bort. Det betyder inte, menade Trotskij, att människor skulle upphöra att gå samman kring idéer och ideal, att konfrontationerna mellan olika uppfattningar skulle upphöra. Men formeringen skulle, tänkte han sig, ske mer utifrån olika recept för hur den mänskliga kulturen borde utformas och det mänskliga livet levas. Inte kring oförsonliga klassintressen. Så kan det nog bli. Och de flesta av oss skulle säkert gärna leva i den framtiden. Men vår tid har ännu att röja undan klassamhället. Och vår uppgift är ännu att förena arbetarklassen för det jobbet.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär X

The Black Panther Party For Self-Defense (Klicka!)

Ytterligare en punkt som förenar vår typ av revolutionärer är insikten om att vi måste samla oss inom ramen för en gemensam organisation, ett politiskt parti. Inte bara för att effektivare kunna sammanfoga våra ansträngningar utan också av djupare skäl. Genom att göra våra erfarenheter till gemensam lärdom – något vår organisering underlättar – ökar vi möjligheten att förstå vår omvärld. Då kan vi upprätthålla vår strävan även i tider av motgång och individuell demoralisering. Och då kan vi upprätthålla våra erfarenheter som ett “gemensamt minne” som kan föras vidare mellan generationerna. Så att inte alla misstag måste göras om när nya människor tar vid, så att inte rörelsen varje gång måste börja om från noll.

Men är det inte risk att organiseringen fryser fast, blir konservativ och inte förstår det nya, att den själv föder fram en politisk kår med egna särintressen som försöker ta över och för egna syften utnyttja varje form av egen rörelse bland arbetande människor? Jo, den risken är stor. Och den representerar en ständig verklighet i ett samhälle där organisationer som överlevt sig själva bärs upp av statsfinansierade eliter som försöker parasitera på och uppsluka varje nytt försök till människors självverksamhet.

Även vår organisation är utsatt för den risken. Men när sociala krafter kämpar tvingas de ovillkorligen organisera sig på ett eller annat sätt. Om socialister själva skulle avstå – i namn av farorna – leder inte det till att de politiska motståndarna avstår, bara att de får en fördel och kan vara säkra på att vinna. Istället för att avstå från organisation på grund av riskerna måste vi göra tvärtom. Vi måste skapa en organisation som just bygger på en medvetenhet om dessa risker, vars tänkande och organisationsformer avsiktligt söker motverka dem. Vi tror att vi har en chans att göra det genom att försöka göra vår organisation helt igenom demokratisk, där alla utan fruktan kan kämpa för sin åsikt. Ja, där den åsiktskampen ses som fullständigt normal och rörelsens själva livsluft.

Samtidigt måste organisationen kunna vara handlingskraftig där alla respekterar de demokratiskt fattade besluten och där de enskilda medlemmarnas förmåga kan förenas bakom arbetet på att genomföra dem. Bara på det sättet kan man verkligen pröva de demokratiska besluten mot verkligheten – och efter en utvärdering ompröva dem.

Organisationen måste vara medvetet antibyråkratisk där inga privilegier knyts till politiska uppdrag och tjänster. Att bli förtroendevald ska inte innebära att man börjar klättra uppför någon ekonomisk karriärstege som man sedan med näbbar och klor söker klamra sig fast vid. Eller som man kan svinga sig från in i en högre mer ombonad klassvärld.

Till det antibyråkratiska måste knytas en medveten motverkan av de mönster för makt och överordning som präglar det klassamhälle vi verkar i så att rörelsen kan byggas på allas erfarenheter och röst. Det innebär inte bara att söka förhindra att auktoritära metoder, akademiskt översitteri och andra överhetsmaner tystar de många “vanliga” medlemmarna.

Filmen om Malcolm X

Det kräver också att den manliga dominans som så präglar hela samhället – och de sätt att arbeta, fördela och värdera som följer av den dominansen – avsiktligt motverkas.
Organisationen måste därtill, i sitt program och tänkande, besjälas av tillit till de arbetandes egen initiativkraft och självverksamhet. Denna tillit är inget som socialister har när det passar utan är själva utgångspunkten för vår rörelses politiska tänkande.

Och organisationen måste vara internationell så att likasinnades erfarenheter från hela jorden ingår i rörelsens tänkande och bidrar till att hålla målsättningarna levande.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär IX

Klicka för MC Solaar - Dégâts Collatéraux

Men skulle inte en sådan förändring av det nuvarande samhället leda till våld och kaos?

Nej, tvärtom, det är just för att undvika våld och sönderfall som styrelsesättet måste förändras. För om de viktigaste ekonomiska medlen överförs i samhällets händer, och alltså berövas de nuvarande ägarna, är det bara en kraft som kan förhindra att den omvälvningen leder till ett nedbrytande samhällskrig. Det är befolkningens stora massa av arbetare, lägre tjänstemän och andra utnyttjade.

Endast om de många mobiliserar sin energi, kunskap och förmåga på samhällets alla nivåer kan våld och sammanbrott motverkas. För vi kan vara säkra på att de gamla ekonomiska makthavarna inte godvilligt och godmodigt kommer att överge sin ställning. De kommer, som nu, att sabotera politiska beslut och folkviljan genom investeringsstrejker, valutaflykt och liknande. Den gamla stats- och myndighetsmakten, som byggts upp på de ekonomiska makthavarnas villkor och för att tjäna dem, kommer inte att vara något skydd mot sådant sabotage.

Det nya sättet att styra krävs också för att målsättningen, en gemensam skötsel av samhällets tillgångar i alla människors intresse, inte ska förloras på vägen. Det gamla klassamhället, med dess normer, tänkande och nedärvda förutsättningar raderas inte ut i ett slag. Tvärtom, under tyngden av århundradens klassförhållanden och maktmönster kommer det gamla att återskapas och prägla oss under mycket lång tid.

De människor som bär arvet från arbetarklass och äldre tiders underklass kommer med tusen trådar att vara bundna vid det förflutnas ställning, befinna sig på efterkälken vad gäller studievana, förmåga att uttrycka sig och ta sig ton mot vad som uppfattas som auktoriteter osv. Medan arvtagarna till borgerligheten och andra mer välsituerade samhällsklasser kommer att ärva med sig fördelar på livets olika områden in i framtiden. För att inte tala om hur arbetslivets krav ännu under lång tid kommer att odla fram skillnader.

Det gäller också för förhållandet mellan män och kvinnor där dominansen för män och de levnadsmönster manssamhället präglar inte raderas ut för att de gamla ägande- och maktförhållandena förändras.

Vi kommer inte att kunna förhindra att de gamla klass- och maktmönstren tenderar att återskapas, men vi kan motverka dess svåraste konsekvenser, bland annat just genom att förankra samhällets beslutsmakt i former som underlättar för de många arbetande människorna att styra, inte som idag blockerar dem. En revolution av de grundläggande maktförhållandena i samhället kräver också en revolution av den politiska maktens former.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär VIII

Samma mönster, samma försök att skapa former för verkligt folkligt styre, har gått igen nära nog varje gång de arbetandes breda grupper satt sig i rörelse och utmanat de gamla förhållandena.

Den unga ryska revolutionen med sina sovjeter – arbetarråd – är kanske det mest kända exemplet. Men det gäller också för de väldiga folkrörelserna i hela Europa under samma tid (inklusive i Sverige där arbetar- och hungerkommittéer 1917 tog över den lokala makten på flera håll i landet), för den spanska revolutionen 1936, för Italiens partisanområden under kriget, för upproren mot stalinismen i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1980… för att bara nämna några europeiska exempel.

När de många, arbetande människorna börjat röra sig och försökt ta kommando över utvecklingen har de helt enkelt snabbt upptäckt att de inte kan sköta samhället på det gamla sättet och genom de gamla formerna.

Tänk er dagens ämbetsmannastat med dess extremt privilegierade byråkrati, oftast rekryterad ur de borgerliga samhällsskikten. Den befinner sig ljusår från en vanlig arbetares eller tjänstemans vardag. Att föreställa sig den statsmakten som ansvarig för samhällsägda storföretag och banker i en långt större utsträckning än idag är ingen lockande tanke. Generaldirektörerna med över 100 000 kronor i månadslön (!) som basar för våra myndigheter har inte ett dyft till övers för verkligt folkstyre och socialistisk hushållning. De är kopior av det kapitalistiska näringslivets makthavare och en del av dem som bär upp maktapparaten i dagens klassamhälle.

Tänk er polisen och militären, med den slutna kårvärlden, Säpos oåtkomliga verksamhet, den hårt högerinriktade officerskåren, underrättelse och spionnäten… att föreställa sig den apparaten som ett verktyg för befolkningens demokratiska styre av hela sitt samhälle är inte lätt.

Och tänk er dagens politiska system med val vart fjärde år, ett samhällsskikt av högavlönade yrkespolitiker, statsfinansierade partier som endast i liten utsträckning bygger på medlemmarnas aktivitet… hur långt befinner sig inte det systemet från de flesta människors vardag! Ja, hur många människor har över huvudtaget någon gång i livet ens talat med någon av dem som “sköter politiken”? Kan man tänka sig att den gamla formen lämpar sig för ett samhälle där vi ska sköta tillgångarna gemensamt?

Nej, staten och maktfunktionerna
måste vila på hela folkets engagemang och vilja. Självklart ska vi ha allmänna val med lika rösträtt till den nationella församling som utser de dagligt ansvariga, regering eller vad vi vill kalla det. Men representationssystemet måste också bygga på de arbetandes förvaltning av sina arbetsplatser och bostadsområden, på decentralisering av maktfunktionerna och på myndighetsorgan som rekryteras från folkets breda lager, som kan ställas till ansvar och som inte tillåts utvecklas till en särpräglad elitkår med egna intressen.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Röda Malmö: Det kapitalistiska roffarsystemet
Röda Göinge:  Kamrat 4% har gått i pension

Att vara revolutionär VII

Den tredje punkten rör vår övertygelse att förändringen – att bryta kapitalets makt och ersätta den med en gemensamt skött hushållning inte kan ske inom det gamla maktsystemets ramar.

Diskussionerna om parlamentarismen som ofta förts bland socialister handlar inte om att ifrågasätta behovet av ett demokratiskt representationssystem eller allmän rösträtt. Tvärtom handlar den om hur detta ska utformas så att verkligen de stora, idag maktlösa massorna, kan göra sin stämma hörd. Det nuvarande parlamentariska systemet är inte gjort för att folkmajoriteten ska styra utan för att ge den en känsla av deltagande någon gång vart fjärde år.

Barrikader byggs i Pariskommunen 1871

Vi måste ersätta det nuvarande maktsystemet, den nuvarande överhetsstaten, med en stat som är kontrollerad från gräsrotsnivå och uppåt av människorna själva. Det handlar inte om någon omöjlig verklighetsfrämmande utopi av direktdemokrati där alla människor sitter i samma rum och beslutar om allting. Det rör sig om högst praktiska, möjliga och helt nödvändiga förändringar, om ordet demokrati – folkstyre – ska ges en verklig innebörd. Runt om i världen har arbetande människor, folkets breda lager, gång på gång genom historien försökt skapa former för verkligt folkstyre men kastats tillbaka av klassamhället. Formerna har haft det gemensamma att de byggt på människornas självverksamhet och rätt att fullt ut kontrollera sina representanter.

I exempelvis Pariskommunen 1871, då Paris’ arbetarbefolkning för ett par månader tog över makten, valdes kommunens 90-tal ledamöter genom allmän och lika rösträtt från de olika stadsdelarna. Även flera av myndighetsapparatens viktigaste funktioner utsågs genom valen (ungefär som fallet är med lokala sheriffer i USA). De valda fick inte ha några privilegier i förhållande till folket och kunde återkallas om en majoritet i valkretsen krävde det. Hela tanken var att folkets ombud inte skulle utgöra någon särskild yrkeselit med egna intressen och att myndighetsmakten – kommunens miniatyrstat – inte skulle vara någon väldig byråkratisk kropp som sög musten ur samhället. Tvärtom skulle arbetarbefolkningens styre ske genom en billig stat som överlämnade så mycket av beslutsmakten som möjligt åt folket självt och dess olika fria sammanslutningar.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär VI

Demonstration mot nedläggning av SAAB

Klassmotsättningarna och dragkampen mellan klasserna är ingenting vi önskar utan finns där ändå. Den fråga vi som revolutionärer ställer oss är hur vi ska bidra till att denna kamp förvandlas från att bara blint ödelägga människans resurser och liv till att bli en kraft för den förändring vi talar om.

Motsättningen mellan behov och vinst, mellan nödvändigheten av hushållning och förnuftig planering mot blind marknadskamp och förbrukning existerar ständigt jorden runt: från diskussionen om nedskärningarna inom skolan här hemma till avverkning av regnskogen
på Borneo. Frågan vi som socialister ställer oss är hur vi kan omvandla strävan efter hushållning för behov till politisk makt.

Att förena de stora grupperna av arbetande människor – trots alla skillnader som finns mellan individer – till en politisk maktfaktor som hämtar sin kraft ur klasskampen och som uttrycker behovet av demokratisk hushållning och planering; det är den uppgift vi ställer oss som revolutionärer. Då kan vi se vad som är väsentligt och inte slita varandra i bitar kring det underordnade. Då kan vi också lättare se vilka metoder som har en chans att föra framåt; de som på bästa sätt ökar självförtroendet, självverksamheten, samhörigheten och viljan att stå på sig inom arbetarklassen.

För bara om de stora grupperna av arbetande människor vill och är beredda att ta över skötseln av samhället är den socialistiska omvandlingen möjlig.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Läs också om en av vår tids största revolutionärer som nyligen gick bort:
En av den franska majrevoltens portalfigurer är död
En av ledarna för upproret i Paris maj 1968 har dött
Daniel Bensaïd obituary

”I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.”

Att vara revolutionär V

För att skapa en gemensamt styrd hushållning måste, insåg Marx och de som kom att följa honom, kapitalets makt brytas. Det kan inte åstadkommas av någon liten kuppgrupp eller terroristliga. Sådana grupper uttrycker en oerhörd underskattning av vad den borgerliga makten representerar. Den kan inte heller brytas av en tillfällig riksdagsmajoritet på endast parlamentarisk väg.

Hur många välmenande socialdemokratiska regeringar har inte till sin häpenhet stött på hårda klasskampsmetoder från borgerligheten när de försökt genomföra reformer som haft stöd hos folket. Vi behöver inte gå till Allendes blodiga nederlag i Chile 1973 när militären krossade den folkvalda regeringens försök att genomföra sitt program. Vår egen tids svenska verklighet med Ipred, lånekaruseller och nedläggningar visar bara alltför tydligt vilka metoder de ekonomiska makthavarna är redo till för att driva igenom sin vilja.

Nej, det härskande storkapitalets makt kan bara brytas om en ännu väldigare maktfaktor i samhället utmanar och besegrar den. Den maktfaktorn kan bara vara arbetarklassen i vid mening – inte endast industriarbetarna utan de stora arbetande och maktlösa grupper i samhället som upprätthåller produktion, distribution och det som kallas “reproduktion” (fostran, utbildning, vård, omsorg osv). Alltså de samhällsskikt som de ekonomiska makthavarna måste hålla i schack och hämta arbetskraft och värde ur för att kunna härska.

Vår uppgift som revolutionärer
, är att försöka bidra till att förena denna breda och brokiga arbetarklass till en sådan maktfaktor i samhället, en maktfaktor som ställer sig uppgiften att bryta kapitalets herravälde och ta över de viktigaste samhällsfunktionerna.

Det är en oerhörd uppgift. Ja, det är den största uppgift en politisk rörelse kan ställa sig; att skifta samhällets grundläggande maktförhållanden. Det handlar om att genomföra en förändring av den storleksordningen som när den framväxande borgerligheten för ett par hundra år sedan trängde undan den gamla jordägaradeln. Eller som när de gamla slavägarsamhällena från antiken tvingades ge plats åt feodalherrarnas vasallsystem.

Inser man vidden av den uppgiften – då inser man också hur vi måste förstå oss själva: som medvetna ingredienser i den sammanslutning av väldiga samhällskrafter som till stor del äger rum oavsett vår enskilda vilja, inte bara här i Sverige utan över hela jorden.

Tidigare ur följetongen ”Att vara revolutionär”: Del ett, två, tre och fyra

Att vara revolutionär IV

För länge sedan, på 1820-talet, dominerades det socialistiska tänkandet ännu av de så kallade “utopiska socialisterna”. Det var socialister som funderade ut fina harmoniska lyckoriken där allt var rättvist och ordnat till det bästa. Bara man lade fram dessa planer på en bättre samhällsordning riktigt pedagogiskt för de styrande borde det gå att övertyga dessa om det fina i kråksången, tänkte man. Men det var inte illvilja eller dålig upplysning som fick samhällets härskande grupper att nonchalera socialisternas fina idéer. Det kapitalistiska systemet krävde att kapitalägarna jagade högsta möjliga vinst. Det var- och är- systemets själva drivkraft och motor. Den som blev för blödig och började ta andra hänsyn konkurrerades ut.

Makthavarna inom kapitalismen – liksom i varje klassamhälle – är de som själva motsvarar systemets krav, ja som är dess egna skapelser. Ju viktigare position du har i ett sådant system desto viktigare är det att du har just de egenskaper som krävs där. Ska du exempelvis se till att stålindustrin går med vinst får du inte vara för vek inför de tusentals som du ska avskeda. Då tas helt enkelt din plats av någon som är litet mer känslokall eller har större förmåga att avskärma sig mot medmänniskors lidande. En mur av pengar mellan dig själv och andra plus litet övermänniskoideal är förstås inte heller i vägen.

De utopiska socialisterna
insåg inte att systemet krävde en viss typ av människor vid rodren och inte heller vilken oerhörd makt dessa härskare hade; ekonomiskt genom sitt kapital, politiskt genom överhetsstaten och ideologiskt genom att dominera hela det offentliga livet med sina värderingar. Ett ideologiskt övertag som dessutom ständigtåterskapade sig självt genom det dagliga livets krav: en människa som är tvingad att sälja sin arbetskraft till högstbjudande för att klara brödfödan åt sig och sin familj måste acceptera “spelets regler” och ta de möjligheter som bjuds inom ekorrhjulet. Att bryta sig ur det kan vara liktydigt med personlig katastrof.

Klassamhällets logik är så obönhörlig att såväl makthavare som de maktlösa under normala förhållanden oftast är övertygade om att deras värld är av naturen given. Karl Marx uttryckte det en gång med orden: “Människans medvetande bestäms av hennes samhälleliga vara”, det vill säga människans tänkande präglas av hennes roll i samhället.

De utopiska socialisterna
förstod inte att härskande klasser därför inte kan talas till rätta av aldrig så förnuftiga argument utan måste pressas och tvingas av andra samhällskrafter.

Att vara revolutionär III

För den tidiga arbetarrörelsen var maskinen och tekniken ett av de verktyg som, i arbetarnas händer, skulle skapa ett friare liv. Om alla delade på slitet och produktionen samordnades efter de viktigaste behoven och om resultatet av arbetet fördelades rättvist, då skulle den påtvingade arbetstiden kunna förkortas till bara några timmar om dagen.

Resten av tiden skulle människorna kunna ägna åt det fria arbetet, till att skapa, lära, leva och sköta sitt samhälles olika funktioner. Då skulle det inte behövas en sådan väldig samhällsapparat för att hålla en stor del av befolkningen i tvångsarbete under den största delen av deras aktiva tid. Då skulle inte så många institutioner krävas för att sköta mängder av uppgifter som människorna på ett naturligt sätt kunde ta hand om i vardagen. Då skulle det inte krävas särskilda eliter i samhället som skötte det mesta av kultur, politik, administration och styrning. Då, när basbehoven var täckta, skulle individualiteten frodas som aldrig tidigare och människorna kunna försöka förverkliga sina egna livsmöjligheter på ett helt annat sätt än i dag. Marx drömde själv om ett samhälle där arbetaren skötte maskinen på förmiddagen och var, som han sa, litteraturkritiker på eftermiddagen.

Men så blev det inte. Vi fick industrialism på kapitalistiskt vis där arbetarklassen hölls kvar i ett tvångsarbete som finansierar de som organiserar tvånget, de som reparerar de tröttkörda och olyckliga och de som underhåller och fostrar. Och moroten för att få det hela accepterat var: en ständigt växande konsumtion och förbrukning – av allt.

En Viktor Lebow, marknadsanalytiker, sammanfattade för femtio år sedan den konsumtionsideologi som medvetet och systematiskt började pumpas ut till den amerikanska allmänheten efter det senaste världskriget:

“Vår mycket produktiva ekonomi… kräver att konsumtion upphöjs till en livsstil, att vi förvandlar inköp och användning av varor till ritualer, att vi söker tillfredsställelse i konsumtion… Vi har behov av att saker och ting konsumeras, bränns upp, slits ut, byts ut och slängs bort i en ständigt ökande takt”.

Utan konsumtion för konsumtionens egen skull kunde inte industrialismen på kapitalistiskt vis fungera. Om företagsvinsterna ska kunna hållas uppe får strömmen av varor aldrig mätta behoven. Om så sker måste nya modeller skapas eller nya behov exploateras – eller rent av uppfinnas.

Den onda förbrukningscirkeln kan bara brytas om människorna tillsammans får en chans att besluta över produktionen. Det är den första punkten som förenar oss – som marxistiska revolutionärer. Den andra punkten som förenar oss handlar om hur detta ska göras möjligt.

Röda Malmö: Ockupera Saab!
Svensson: Bra med protest på Saab – men lite väl sent