Vi minns Kal P Dal

Den första vinylskiva jag kan minnas omslaget på är en svartvit sak med ett gäng pågar som står och hänger i en butik. Plattan hette ”Till mossan!” och släpptes 1977. Det var den enda skiva jag hade, fast problemet var att för att lyssna på vinylskivor så krävs en skivspelare, och sämre var det med den saken. Det fixade dock min morbror som förutom att äga en skivsamling på säkert över tusen vinyler med musiker som George Thorogood, AC/DC, Rolling Stones, Bruce Springsteen och John Mayall också hade Kals andra platta ”Gräd ente fassan!”.

Dessutom gick det ju att höra Kal på högerpopulistiska Skånepartiets närradio, även om den kanalen mestadels stod på för att höra den tragikomiske Carl P Herslow och de som ringde in göra bort sig i etern.

Jag vet inte riktigt var Kal P Dal stod politiskt – förmodligen var han en arbetarpåg som tyckte om rock ‘n roll och som inte brydde sig överdrivet mycket om politikens värld. Det var mer ”raka rör och öppna spjäll” som gällde än vänsterns trötta och monotona appeller.

Kal gick bort alldeles för tidigt, men hos oss lundabor vilar Kal för evigt. Han ligger begravd på Norra Kyrkogården under sitt ursprungliga namn Carl Göran Ljunggren. Om du har en halvtimme över så tycker jag att det kan vara på sin plats att gå dit med en blomma idag. Igår var det nämligen 25 år sen ”Raggardomptören” gick bort.

Fast nu vill inte jag sitta här och berätta, utan jag låter Kal själv göra det. Hur det hela började. Se och lyssna på klippen! Ingenting går upp mot gamla Skåne!

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Minns ni 2000?

Eminem – Stan ft. Dido
MIA – Paper Planes
Natasja – Gi’ mig Danmark tilbage
R Kelly – Ignition
Håkan Hellström – Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
The Knife – Heartbeats
Ken  – Grabbarna från förorten
Svenska Akademien – Falsk Matematik (Del III)
Fattaru – Mina Hundar
Vapnet – Thoméegränd

Vi minns vårt hårda 90-tal

Den återuppståndna popen. Euro-technons genomslag. Grungens uppgång och fall.  Oasis, Culture Beat, Pearl Jam, Dia Psalma, Papa Dee, Broder Daniel, Spice Girls, Pantera, olika sidor av ett och samma årtionde. Frågan är om inte den självständiga, ärliga, raka, ifrågasättande, gitarrbaserade och egenproducerade musiken dog detta förra millenniets sista suck. Det känns så i alla fall.

De som växte upp på 1990-talet var den första generationen som fick det sämre än sina föräldrar. Ett årtionde som trots datorns och kommunikationens explosionsartade genomslag bestod av försämringar och nedmontering av välfärden, massarbetslöshet, rasism och den ohejdade konsumismens genomslag. I början av årtiondet slog förtvivlade och förbannade ungdomar sönder Malmös innerstad och krossade bankfönster som en folkets första reaktion på högerregeringens vettlösa politik. Några år senare gick tiotusentals gymnasieelver ut i strejk över hela landet i protest mot finansminister Göran Perssons nådiga nedskärnings-lunta. Kriget härjade på den europeiska kontinenten för första gången på 50 år. Flyktingströmmar skapades som nådde oss från forna Jugoslavien.

Det hårdnande samhällsklimatet speglades tydligt i dåtidens musik, och det är kanske först nu, 10 år senare som man märker hur majoriteten av den tidens populärmusik skriker ut uppgivenhet, som i Nirvanas Rape Me, desperationen i Sepulturas Refuse/Resist, eller vanmaktens kyla i danslåtar som Ice MC – Think About The Way. Vi var nog inte många som när vi dansade på de populära Big Discona hörde Ice MC:s ord över den intensiva rytmen. Hörde du?

”Boom diggy diggy diggy boom diggy bang
milk an honey deh ine everyland
but a who have it all dat a de power man
an dem don’t give a damn ‘bout the situation
de homeless de jobless or de confusion
ina bosnia lord me know seh dem wrong
mek de future look good fi all de youth man
to come through”

1999 slog Eminem igenom med sin superaggressiva och genomironiska The Slim Shady LP. Verkligheten hade blivit för hård och kall för nyanser. Allt som fanns kvar var bara att be alla jävlar dra åt helvete. Eminem – Rock Bottom. Visionen om ett bättre samhälle försvann i ett dis av extacy. 2000-talet skulle handla om varje man och kvinna för sig själv. Vi minns vårt 90-tal:

C & C Music Factory – Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)
Brainpool – Bandstarter
Shaggy – Mr. Boombastic
The Verve – Bitter Sweet Symphony
The Cranberries – Linger
Pulp – Common People
Warren G – Regulate
Suede – Everything Will Flow
Britney Spears – Hit Me Baby One More Time
Aqua – Barbie Girl

Läs också: Vi minns vårt ljuva 80-tal

SvD DN DN2 SDS EXP

Vi minns vårt ljuva åttiotal


Röda Lund står för kvalitet, och det hoppas vi att ni vid det här laget har fattat. Vi skriver snart ett nytt decennium och därför kan det finnas en poäng i att blicka tillbaka och hylla allt det som förgyllt våra liv. Alla var ju inte födda på 80-talet. Vissa minns det knappt. Andra ser årtiondet som de tio år då produktivkrafterna kom i skön samklang med mänskligheten. Det var Reagans och Thatchers årtionde, men också ANC-galans och de latinamerikanska revolutionernas dito. Det var dom åren som vi ibland ser tillbaka på med beundran och förskräckelse. Vilken frisyr hade du på 80-talet? Röda Lund minns sitt 80-tal. Med chokolade. Gå in på länkarna därnere. Vi lovar att ni inte kommer bli besvikna. För att göra en lång historia kort: Det var bättre förr. Men framtiden är vår.

Sexy JR
Najt rajder
Madonna
Ödlor
Ka-ra-te
Brusan
Lorenzo ”Queer” Lamas
Djurrätt med Lili och Sussie
Den enda bra snuten
Stenarna

SDS AB SKD

Hata Tjockhult

giljotin
Bor inte knugen i Sthlm?

Idag drog Josefin till Stockholm. Denna vindpinade, dystra, stressiga intighet som grundades som en bastion mot den härjande ryssen får nu känna på lite skånsk värme. Tack och lov! För något är väldigt väldigt fel med den svenska huvudstaden. Så fort man kommer dit vill man bara hem igen. Där trängs nämligen det värsta vårt land har att erbjuda. Kostymnissar som är villiga redskap för klassamhället. Politiker på karriärresa på väg till godsherre-status och styrelseuppdrag. Religiösa och politiska sekter som slåss med varandra om utrymmet på T-centralen. Misär. Dryghet. Översittarfasoner. Snutar som gillar att spöa folk då ingen ser. Och så denna förbaskade stress som garanterat skördar mångdubbelt fler offer varje år än svininfluensan (eller polisinfluensan som vissa här nere föredrar att kalla den). Fast det pågår ju en hel del skit här också, men det finns väl ingen skåning som inte tycker om att höra någon dissa Ståkkholm? Och det är klart: Lite bra grejer finns nog i Stockholm. Som Rebell Robban, exempelvis. Eller den italienska restaurangen vid Gullmarsplan. Tensta är rätt soft.  Eller Gamla Stan – Dit  man går för att slippa stockholmarna och känna sig som hemma bland turisterna. Ett slags klassresa. För även om jag inte är stockholmare så är jag svensk, och kan språket och därför är något mer på himmaplan än random japan med kamera.

Imorgon åker jag efter Josefin som åkt en dag tidigare för att delta i ett möte för kvinnor i Socialistiska partiet. I helgen ska vi båda delta i ett möte med SP:are från hela landet. Jag hoppas att det blir en peppande resa som ger en mer kraft till att fortsätta kampen och organiseringen mot det samhälle som är svarvat för att passa rikingarna och förtryckarna intill perfektion.

Här är veckans lista (gitarrbaserad), fubbickar:

Mörbyligan – Ensamma Sussie
Kenta – Jag vill aldrig, aldrig dö
Thåström – Långtbort
Motvind – Kalle
Rekyl – Securitas
Cornelis Vreeswijk – Somliga går med trasiga skor
Raymond & Maria – Ingen vill veta var du köpt din tröja
Ulf Lundell – En fri man i stan
KSMB – MUF
Eddie Meduza – Heja USA
Balladen om Joe Hill – Fred Åkerström

Imorgon är det också fest på vänsterhaket India Däck i Lund. Dra dit och stödpartaja för SUF, och spana in den nya boken Tillsammans!
Plats: India Däck, Stora Algatan 3, Lund
Dag: 30 oktober
Tid: 20.30 – 02.00

Men misströsta ej. Vi har lap-topen med, så helgen kommer bjuda på fler inlägg.

Peace (and classwar)!

ps. Idag läser vi vår partikamrat Kjell Östberg om Janne Guillou, staten och spionage i Aftonbladet.

Men Mona Sahlin har inget lärt. ”Tala om vad du skrev”, säger hon förmanande till Guillou (Expressen 26 oktober). En djärv uppmaning, med tanke på vad den svenska socialdemokratin har att dölja. Eller menar Sahlin att vi från och med nu kan räkna med samma öppenhet när det gäller hennes partis relationer till främmande makter?