Förstatliga bilindustrin under de anställdas kontroll!

Glädjen i Trollhättan och Västsverige över att flera tusen av bilindustrins anställda inte omedelbart kastas ut i arbetslöshet är stor och självklar. Bara den som förblindats av nyliberalismens propaganda kan tycka att det är rimligt att kasta ut människor i arbetslöshet istället för att behålla dem i arbete. Om bilindustrins anställda skingras för vinden förvandlas det enastående produktionsmaskineriet snabbt till skrot, ett slöseri med samhällsresurser av väldiga proportioner. Men framför allt: det är bara så länge de anställda finns kvar i arbete och inte sällat sig till de arbetslösas skaror som det är möjligt för dem att agera som ett kollektiv.

Men samtidigt som vi gläds med dem som firar för att de får behålla jobben är det också en sorgesam tillställning. Dels för att mycket talar för att festen blir kort och baksmällan tung; racerbilsdirektörerna med ljusskyggt kapital i ryggen är inte mycket att hänga upp framtiden på.

Men också för att ett tillfälle har gått förlorat. Ingen kan idag ha missat att mänskligheten står inför sin hittills största utmaning: att på något årtionde ersätta den fossilbaserade ekonomin med en hållbar. Massbilismen är inte förenlig med denna nödvändiga omställning. Inte den som finns idag och definitivt inte den som bilindustrin hoppas på och världens politiker, trots allt klimatprat, planerar för. Allt prat om ”gröna bilar” är blå dunster så länge politiker på alla nivåer fortsätter att bygga för ökad biltrafik med Förbifart Stockholm och Marieholmstunneln i Göteborg som de senaste jättesatsningarna. Om, Kina, Indien och andra länder imiterar vårt ohållbara transportsystem handlar det om miljarder nya bilar.

Svenska fack har sedan länge
överlåtit frågan om makten över produktionen och dess inriktning till kapitalägarna. Därför är det inte heller förvånande att se hur de nu okritiskt leder jubelkören för bildirektörerna. Inte desto mindre är det tragiskt. Att i dagens dubbla krisläge, där både jobb och klimat är hotade, fortsätta satsa på ohållbara produkter kommer inte långsiktigt att rädda några jobb.

Skall det finnas en chans att stoppa såväl klimatkatastrof och industridöd krävs att vi byter spår, både när det gäller hur vi färdas och vad vi tillverkar. Bilindustrins kris – som på intet sätt är över – är ett gyllene tillfälle att inleda en sådan förändring. Denna flexibla industri skulle kunna ställas om från att vara ett problem till att bli en del av lösningen om staten tog över den och gav de anställda i uppdrag att utveckla och producera det som krävs för ett klimatanpassat samhälle.

Förstatliga bilindustrin under de anställdas kontroll!
Ställ om produktionen till klimatanpassade jobb med statligt garanterade beställningar!

/Socialistiska partiet

I förgår uppmärksammade vi direktörernas löner som Dagens Arbete granskat. I dag följde DN efter och skriver:

Direktörerna i industrin har höjt sina månadslöner med nästan 50.000 kronor på två år. Industriarbetarna fick under samma period nöja sig med 1.600 kronor, enligt en granskning som Dagens Arbete gjort.

Samma direktörer kräver i år att inga löneökningar görs i de centrala avtalsförhandlingarna.

Dagens Arbete har granskat inkomstutvecklingen för 104 styrelseledamöter i sju arbetsgivarorganisationers styrelser. I genomsnitt höjdes lönerna med 18,8 procent eller 47 726 kronor i månaden mellan 2006 och 2008.

Industriarbetarnas löner ökade med 7,8 procent eller 1 600 kronor under samma period. Gruvornas arbetsgivareförbund ökade sina löner mest – 66,1 procent.

Kan ockupationer rädda jobben?

Tidigare har vi skrivit om husockupationer i Lund. Läs dom artiklarna här: Ockupation. Kolla också in Ockupantscenen: Snöbollen är kastad och drömmarna lever.

Men det finns andra sorters ockupationer och som är gjorda för att försvara eller vinna andra saker.

Saab är sålt. Men hur det ska gå för Saabarbetarna i Trollhättan i längden vet vi inte ännu. Men vi vet hur det gick för tegelarbetarna i Neuquen, Argentina. I Argentina ockuperade arbetare sina fabriker över hela landet. Räddade jobben. Drev fabrikerna. Och gör det fortfarande i många fall. Farooq Sulehria har läst Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, och berättar här om vad en del av arbetarna gjorde efter den ekonomiska och politiska krisen utan motstycke i Argentina kring millennieskiftet.

Arbetarna på keramikfabriken Zanon ockuperade fabriken under den ekonomiska krisen i Argentina år 2001. BILD: Guglielmo Celata Teaser

Neuquen kanske inte alls liknar Trollhättan. Men den argentinska staden Neuquen var i oktober 2001 i samma fruktansvärda situation som dagens Trollhättan, där 3 400 Saabarbetare väntar på hur avskeden ska slå.

Vid den högteknologiska tegelfabriken Zanon i Neuquen stod arbetarna i månader i samma situation. Men de satt inte stilla medan ägarna försökte avskeda dem, föra bort ugnarna och stänga Zanon. Arbetarna ockuperade fabriken. När de hade kontroll över fabriken röstade de för att fortsätta produktionen. När ledningen försökte med lockout, kom ett domstolsutslag till arbetarnas hjälp och stoppade ledningens försök att ta tillbaka fabriken.

Arbetarna började organisera produktionen utan chefer och förmän. Produktionsplanen – hur mycket tegel, vilken sort, utseende, lager – röstade man om. Varje avdelning valde en samordnare som skulle ta upp de dagliga problemen i ett samordnarmöte som hölls varje dag. Samordnarnas möte utgjorde i själva verket ett arbetarråd.

Dessutom förekom stormöten för alla arbetare där man tog mer långsiktiga beslut. Ett av de första besluten var att arbeta mindre hårt. Tegelpressen som avgjorde takten för hela produktionsprocessen gick med 15 slag i minuten. Denna snabba process slet helt enkelt ner kropparna. Under arbetarkontroll sänktes takten till hälften. Men den sänkta takten innebar inte att produktionen minskades. Däremot mådde arbetarna mycket bättre av att arbeta i lugnare tempo. När arbetarna med framgång hade strömlinjeformat produktionen insåg de att detta bara var början på hela processen. Leverantörerna vägrade att leverera råmaterial och fabrikens produktion konfiskerades på grund av att det saknades ett skatteregistreringskonto!

Det tycks som om sociala strider, liksom kapitalet, har en benägenhet att växa. Kommer ni ihåg mödrarna på Plaza de Mayo? Just de mödrar vars barn mördades av Pinochetdiktaturen. Mödrarna på Plaza de Mayo lånade ut sitt kontonummer. Och arbetarna har sina egna sociala nätverk. De löste det ännu större problemet med leveranserna. De arbetare bland ursprungsbefolkningen som låg i strid med de tidigare ägarna gav arbetarna tillgång till sin lera. Och Zanon var inte något isolerat fall i ett land som hade drabbats hårt av ekonomiska och politiska kriser. I december 2001 hade mer än 200 fabriker övergått i arbetarnas händer över hela Argentina.

Att sådana fabriksockupationer dyker upp vid våldsamma vändpunkter i historien är ingenting nytt. I september 1920 fick till exempel direktörer över hela Italien instruktioner från arbetarna. En halv miljon metallarbetare kontrollerade sina fabriker i den industriella triangeln Milano-Turin-Genua. Direktörerna kunde bara välja mellan att stanna eller ge sig iväg. Metallarbetarnas direkta aktioner inspirerade en marxistisk intellektuell, Antonio Gramsci, så till den grad att han flyttade till Turin. Eldad av de inspirerande erfarenheterna av arbetarkontroll gav Gramsci 1919 ut en tidning L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen), som syftade till att samordna fabriksockupationerna.

Det är intressant att se vilka likheter som finns mellan Fiat under arbetarkontroll i Turin på tjugotalet, och det Zanon som drivs av arbetarna, särskilt när det gäller de demokratiska metoder som används för att organisera produktionen, välja representanter, samla stormöten, ordna arbetarråd och likalöner.

Men ockupationerna i Argentina skiljer sig från tidigare exempel på andra ställen i världen. Långt efter att den massrörelse, som utlösts av en kombination av ekonomisk härdsmälta och politisk radikalisering, hade ebbat ut, finns det fortfarande 160 fabriker kvar under arbetarkontroll. Enligt uppgifter är 15 000 arbetare anställda i dessa fabriker. Det är mycket sällsynt att en fabriksockupation varar så länge.

De argentinska fabriksockupationerna har överlevt också på grund av att en vänsternationalistisk regering kom till makten efter kaoset 2001. Alltså fortsätter fabrikerna som drivs av arbetare att blomstra. Vid Zanon ökade till exempel arbetsstyrkan med 50 procent sedan övertagandet. Man anställde folk från arbetslöshetsrörelsen och byggde upp en stabil marknad för sina varor. Före arbetarkontrollen förekom 300 arbetsplatsolyckor varje år, hälften av dem allvarliga, med i snitt ett dödsfall per år. När arbetarna tagit över sänktes siffran till 33 olyckor.

Och här var tiotusenkronorsfrågan: kommer Saabarbetarna i Trollhättan att följa Zanons exempel? Fackbyråkratin skulle absolut rysa inför en så subversiv tanke.

Fabriksockupationer är för övrigt ingenting nytt för General Motors. I december 1937– januari 1938 förekom en elva dagar lång ockupation vid Flint och strejker över nästan hela GM, vilket tvingade ledningen att erkänna fackföreningen.

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström

Dags för myteri!

I Herman Wouks 50-talsstorsäljare Myteriet på Caine får den diktatoriske kapten Queeg befäl över örlogsfartyget USS Caine och är genom dålig ledning och sjömansskap på väg att segla skeppet i kvav när den hunsade besättningen till sist gör myteri, tar över kommandot och räddar skeppet och sig själva.

Samma helg som klimatförhandlingarna i Köpenhamn officiellt förklarades havererade fick Saab i Trollhättan sin dödsdom. Liksom sammanbrottet i Köpenhamn var det förberett sedan länge. Det spel kring försäljningen som pågått har bara handlat om vad GM tjänar mest på, de anställdas eller samhällets intressen har inte ens funnits med i kalkylen. Att de som lyfts fram som räddare för Saab – Koenigsegg och Spyker – är tillverkare av extrema lyxleksaker för de mest parasitära delarna av världens överklass med spekulanter, äventyrare och till och med rena gangsters i bakgrunden, säger mycket om vår tid och djupet av alternativlösheten.

1789 ägde myteriet på Bounty rum. Samma år som den franska revolutionen

Trots alla haverier, ekonomiska och miljömässiga, fortsätter kapitalet och dess välavlönade befäl att klamra sig fast vid kommandobryggan och framställer sin kurs som den enda möjliga. Skulle det vara sant vore vi verkligen illa ute, bilarbetare så väl som resten av mänskligheten. Men alternativen för bilindustrin är varken arbetslöshet eller undergångsproduktion.

Ett första steg är att utgå från de anställdas intressen av jobb med anständiga arbetsvillkor. De flesta som inte är förblindade av kapitalets strålglans inser att det är bättre att människor arbetar än att de inte gör det. Men lika viktigt är att ställa frågan vad som skall tillverkas. Massbilismen är inte klimatmässigt hållbar, inte den som finns och definitivt inte den som planeras för en framtid där Kina och Indien imiterat dagens industriländer och det skulle det vara huvudlöst för samhället att hålla en sådan produktion under armarna. Lyckligtvis behöver bilindustrin inte sitta fast i dagens ohållbara produkter. Inom det bilindustriella komplexet finns expertis om allt från elektronik till aerodynamik Med sina ständiga modellbyten är den dessutom som gjord för att ställas om till snart sagt vilken produktion som helst.

När nu klimatkrisen ställer en rad akuta behov på dagordningen borde produktion av utrustning för förnybar energi eller satsning på hållbara transportsystem vara två självklara spår att växla in bilindustrin på innan den styckas i bitar eller dumpas vid vägkanten för att rosta sönder. Det kräver en total omvändning av synen på bilindustrin, att vi slutar se den som en finansiell tillgång för enskilda kapitalister och istället betraktar den som en praktisk tillgång för samhället, en organisation av människor i ett produktionsmaskineri som kan utveckla och tillverka saker vi behöver.

För detta saknas varken praktiska lösningar eller realistiska förslag utan det som saknas är sociala krafter som kan göra dem verkliga. Därför är det en sådan tragedi hur de anställdas organisationer på Saab agerat under hela den tid då hoten mot jobben hängt över dem, långt före den nuvarande dödskampen. I åratal har de fackliga ledarna satt sin lit till direktörernas planer och de Saabanställda har tvingats till uppoffringar, för att ”rädda jobben”. I själva verket har varje eftergift bara försvagat de anställdas kollektiv och undergrävt möjligheterna att presentera självständiga alternativ och gå till motoffensiv.

Av sammanbrottet i Köpenhamn har miljoner lärt att de styrande inte går att lita på i klimatfrågan och den internationella klimatrörelsen har fått ett uppsving. Sammanbrottet för Saab borde leda till att vi drar samma slutsats om samhällets produktiva tillgångar och dess nuvarande befälhavare – de har förverkat sin rätt till kommandobryggan och det är hög tid att ersätta deras diktatur med ett demokratiskt styre.

I folkrörelsernas alternativa deklaration från Köpenhamn talas om behovet av en ”bred allians av miljörörelser, sociala rörelser, fackföreningar, bönder och andra allierade” för att kunna ställa om samhället. En folkrörelsesamling för att ställa om bilindustrin – och annan ohållbar verksamhet – är det alternativ som saknas.

Kanske skulle den världskonferens för sociala rörelser som Evo Morales kallat till i Bolivia i april, tillsammans med lokala arrangemang, kunna bli en startpunkt för detta. Klart är att vi varken kommer att kunna rädda jobben eller klimatet så länge det oansvariga befälet finns kvar på kommandobryggan. Självmant kommer de som nu styr oss alla mot undergången inte att avgå. Liksom på Caine krävs ett myteriett myteri i samhällsskala.

Röda Göinge: Arbetslösheten

Bara ett sätt att rädda SAAB: Ta över maskinerna och ockupera lokalerna!

Få inspiration från en annan ockupation och se likheterna (Klicka!)

En nedläggning är ett dråpslag mot de anställda, deras familjer och hela samhället. Maud Olofsson och resten av regeringen tittar på. Enligt deras sätt att tänka finns det inget man kan göra. Företag kan bara drivas av privata intressen och det som inte är lönsamt på en marknad måste bort. Likadant resonerar de trötta sossarna och fackbyråkraterna. De har satt arbetarna i det här landet i skiten genom att totalt rusta ner den kamptradition vi en gång kunde stoltsera med. Det är en tradition vi måste återskapa nu!

Förutom att kostnaderna för samhället nu kommer bli enorma bara för att lägga ner så förstör man vid en nedläggning också ett enormt värde, nämligen det värde som utgörs av all samlad kunskap och yrkesskicklighet hos SAAB:s alla anställda. Istället för uppgivenhet inför detta vansinne borde produktionen socialiseras och ställas om. Socialisering kan vara ett första steg att rädda jobben – glöm inte att kostnaderna ändå bärs av samhället, inte av ägarna. Men en socialisering skulle också kunna vara en möjlighet för att ställa om produktionen. Bensinbilen måste ändå med all kunskap om klimatkrisen och oljans slut bli en parentes.

Istället behövs offensiva satsningar för klimatomställning av fordonsproduktionen, satsningar på kollektivtrafik, förnyelsebar energi o s v. Detta kräver naturligtvis fortbildning och skolning. Det kräver också samverkan med forskare och med miljörörelsens olika delar. Men framförallt kräver det här och nu en arbetar- och fackföreningsrörelse som inte står uppgiven inför kapitalismens vansinniga slöseri med mänskliga resurser.

Det finns inget oansvarigt i ägarnas handlande. Det ägarna gör är att följa kapitalismens spelregler. Om detta inte ska återupprepas och jobben ska räddas räcker inte att man byter ägare. Man måste göra upp med hela det kapitalistiska systemet och dess kriser och ersätta detta med en demokratisk och planerad produktion i arbetarnas intresse. Röda Lund säger:

Facket och jobbarna bör omedelbart förbereda övertagandet av SAAB:s maskiner och lokaler!
Ställ om produktionen för klimatsmarta lösningar!
Vi har inte råd med kapitalismen!

Läs Bo Rothstein i GP: Låt de anställda ta över Saab
Röda Malmö: Socialisering enda lösningen för Saab
Svensson: Otroligt naiva fackföreningar på Saab
Röda Berget: SAAB likvidereras – ska Maud söka jobbet som likvidator

En hemsk jul i Trollhättan!

Uttalande från Socialistiska partiet:

Några dagar innan jul meddelar ägarna i General Motors att de lägger ner SAAB. Några dagar senare spekuleras det åter om en eventuell köpare. I bägge fallen avgörs människors öden av höga herrar långt borta. Det är hemskt att folk får behandlas på detta sätt.

En nedläggning är ett dråpslag mot de anställda, deras familjer och hela bygden. Men Maud Olofsson och resten av regeringen fortsätter att titta på. Enligt deras sätt att tänka finns det inget man kan göra. Företag kan bara drivas av privata intressen och det som inte är lönsamt på en marknad måste bort.

Klicka och låt dig inspireras!

Men finns det inte andra sätt att se på saken? Jo vi socialister tror det.

Förutom att kostnaderna för samhället nu kommer bli enorma bara för att lägga ner så förstör man vid en nedläggning också ett enormt värde, nämligen det värde som utgörs av all samlad kunskap och yrkesskicklighet hos SAAB:s alla anställda. Istället för uppgivenhet inför detta vansinne borde produktionen socialiseras och ställas om. Socialisering kan vara ett första steg att rädda jobben – glöm inte att kostnaderna ändå bärs av samhället, inte av ägarna. För självklart måste staten garantera jobben. Men en socialisering skulle också kunna vara en möjlighet för att ställa om produktionen. Bensinbilen måste ändå med all kunskap om klimatkrisen och oljans slut bli en parentes.

Istället behövs offensiva satsningar för klimatomställning av fordonsproduktionen, satsningar på kollektivtrafik, förnyelsebar energi o s v. Detta kräver naturligtvis fortbildning och skolning. Det kräver också samverkan med forskare och med miljörörelsens olika delar. Men framförallt kräver det här och nu en arbetar- och fackföreningsrörelse som inte står uppgiven inför kapitalismens vansinniga slöseri med mänskliga resurser.

Staten måste garantera jobben!
Socialisera SAAB under de anställdas kontroll!
Ställ om produktionen för klimatsmarta lösningar!

Socialistiska partiet 20 december 2009


Bruce Springsteen – My Hometown

GP1, 2, 3, 4, 5, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, GT1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, 5

Det är kapitalismen, pucko!

Klicka för Moore om kapitalismen

På ett nästan övertydligt sätt vävs nu kapitalismens ekonomiska kris och dess klimatkris samman. Samtidigt som klimattoppmötet slutar i dunderfiasko beslutar tretton GM-ledare att västra Götaland ska utsättas för arbetslöshetschock när Saab läggs ner.

För varje förnuftig människa borde det stå klart att krisen inom industrin bör lösas med omställning till produktion av miljövänliga fordon och produktion av andra för klimatkrisens lösning nödvändiga produkter.

Men det kapitalistiska systemet går inte efter förnuft eller miljöhänsyn utan utifrån vad som nu kan säljas på kort sikt med vinst. Det finns, i både i-länder och tredje världen, en växande köpstark över och medelklass som efterfrågar miljödestruktiva konsumtionsvaror. De olika bilföretagen satsar på att leverera dessa varor. Går det inte eftersom konkurrensen är mördande lägger man istället helt ner och ställer arbetarna inför massarbetslösheten.

Det tragiska är att även arbetarrörelsen har accepterat detta kapitalistiska system som det enda tänkbara. Varför reser inte arbetarrörelsen frågan om det är en rimlig tingens ordning att tretton direktörer i Detroit bestämmer över tusentals arbetare i Västergötland? Varför har metallfacket i bilkrisen satt sitt hopp till sportbilsföretag och nya kinesiska kapitalister så att produktionen ska fortsätta med samma inriktning, utan miljöhänsyn. Varför har inte arbetarrörelsen konfronterat Maud Olofssons skandalösa nyliberala vägran att låta staten gripa in med att mot henne ställa förslaget om samhällsövertagande och förnuftig produktion? Svaret är tyvärr att arbetarrörelsens nuvarande dominerande riktning, socialdemokratin, totalt har förlorat visionen om att ett alternativ till kapitalismen är möjligt.

Även kapitalisterna är det kapitalistiska systemets fångar. Det företag som inte maximerar profiten slås ut. Därför är det en illusion att fattigdom, arbetslöshet, miljö- och klimatkris kan lösas utan ett systemskifte.

Maud Olofsson vars ledstjärna i livet är att samhället inte får äga industrier kan bara se ett alternativ för Saab: Att ett kapitalistiskt företag presenterar en affärsplan som ger Saab vinst på kort sikt. Den verkliga lösningen är den motsatta: Samhället måste ta över och ställa om produktionen. Inom Saab finns enorma resurser i form av tekniskt kunnande, yrkeserfarenhet industriell tradition och materiella resurser. Dessa får inte kastas bort. Men de måste få en ny inriktning. Det kommer inte att ge maximal vinst på kort sikt. Men det är ju just detta som utgör de nödvändiga kostnaderna för att skapa ett hållbart och förnuftigt samhälle.

Skapandet av en stark socialistisk strömning som kan ta upp kampen för denna förändring är inte bara önskvärd. Den är idag en akut nödvändighet för vårt jordklot och mänskligheten.

Peter Widén, Socialistiska Partiet

Internationalen: Systemskifte – inte klimatskifte
Läs också SP:aren och Volvo-arbetaren Lars Henriksson i GP: Bilindustrin – en social tillgång

Svensson Röda Göinge Röda Malmö

GP, SVD, DN, GT1, 2, AB1, 2, 3, ,4, ,5, ,6,,7, ,8, ,9, ,10, ,11, DN, 1, 2 svd, 1, 2, 3, 4 gt, 1, 2 gp, 1