Att vara revolutionär VI

Demonstration mot nedläggning av SAAB

Klassmotsättningarna och dragkampen mellan klasserna är ingenting vi önskar utan finns där ändå. Den fråga vi som revolutionärer ställer oss är hur vi ska bidra till att denna kamp förvandlas från att bara blint ödelägga människans resurser och liv till att bli en kraft för den förändring vi talar om.

Motsättningen mellan behov och vinst, mellan nödvändigheten av hushållning och förnuftig planering mot blind marknadskamp och förbrukning existerar ständigt jorden runt: från diskussionen om nedskärningarna inom skolan här hemma till avverkning av regnskogen
på Borneo. Frågan vi som socialister ställer oss är hur vi kan omvandla strävan efter hushållning för behov till politisk makt.

Att förena de stora grupperna av arbetande människor – trots alla skillnader som finns mellan individer – till en politisk maktfaktor som hämtar sin kraft ur klasskampen och som uttrycker behovet av demokratisk hushållning och planering; det är den uppgift vi ställer oss som revolutionärer. Då kan vi se vad som är väsentligt och inte slita varandra i bitar kring det underordnade. Då kan vi också lättare se vilka metoder som har en chans att föra framåt; de som på bästa sätt ökar självförtroendet, självverksamheten, samhörigheten och viljan att stå på sig inom arbetarklassen.

För bara om de stora grupperna av arbetande människor vill och är beredda att ta över skötseln av samhället är den socialistiska omvandlingen möjlig.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Läs också om en av vår tids största revolutionärer som nyligen gick bort:
En av den franska majrevoltens portalfigurer är död
En av ledarna för upproret i Paris maj 1968 har dött
Daniel Bensaïd obituary

”I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.”

Att vara revolutionär IV

För länge sedan, på 1820-talet, dominerades det socialistiska tänkandet ännu av de så kallade “utopiska socialisterna”. Det var socialister som funderade ut fina harmoniska lyckoriken där allt var rättvist och ordnat till det bästa. Bara man lade fram dessa planer på en bättre samhällsordning riktigt pedagogiskt för de styrande borde det gå att övertyga dessa om det fina i kråksången, tänkte man. Men det var inte illvilja eller dålig upplysning som fick samhällets härskande grupper att nonchalera socialisternas fina idéer. Det kapitalistiska systemet krävde att kapitalägarna jagade högsta möjliga vinst. Det var- och är- systemets själva drivkraft och motor. Den som blev för blödig och började ta andra hänsyn konkurrerades ut.

Makthavarna inom kapitalismen – liksom i varje klassamhälle – är de som själva motsvarar systemets krav, ja som är dess egna skapelser. Ju viktigare position du har i ett sådant system desto viktigare är det att du har just de egenskaper som krävs där. Ska du exempelvis se till att stålindustrin går med vinst får du inte vara för vek inför de tusentals som du ska avskeda. Då tas helt enkelt din plats av någon som är litet mer känslokall eller har större förmåga att avskärma sig mot medmänniskors lidande. En mur av pengar mellan dig själv och andra plus litet övermänniskoideal är förstås inte heller i vägen.

De utopiska socialisterna
insåg inte att systemet krävde en viss typ av människor vid rodren och inte heller vilken oerhörd makt dessa härskare hade; ekonomiskt genom sitt kapital, politiskt genom överhetsstaten och ideologiskt genom att dominera hela det offentliga livet med sina värderingar. Ett ideologiskt övertag som dessutom ständigtåterskapade sig självt genom det dagliga livets krav: en människa som är tvingad att sälja sin arbetskraft till högstbjudande för att klara brödfödan åt sig och sin familj måste acceptera “spelets regler” och ta de möjligheter som bjuds inom ekorrhjulet. Att bryta sig ur det kan vara liktydigt med personlig katastrof.

Klassamhällets logik är så obönhörlig att såväl makthavare som de maktlösa under normala förhållanden oftast är övertygade om att deras värld är av naturen given. Karl Marx uttryckte det en gång med orden: “Människans medvetande bestäms av hennes samhälleliga vara”, det vill säga människans tänkande präglas av hennes roll i samhället.

De utopiska socialisterna
förstod inte att härskande klasser därför inte kan talas till rätta av aldrig så förnuftiga argument utan måste pressas och tvingas av andra samhällskrafter.

Att vara revolutionär II

Första delen: Att vara revolutionär

Sean "P Diddy" Combs. En kapitalist som lever på att sprida den borgerliga ideologin. Han stoltserar gärna med diamanter som slavarbetare i Afrika producerat och låter i sina videos kvinnor posera som passiva halvnakna sexobjekt. P Diddy må göra hyfsade beats ibland, men han är likförbannat en pajas. (Klicka!)

Det är kapitalismenproduktionen för en världsmarknad som domineras av jättelika bolag vars enda mått på framgång är vinsten – som gör det omöjligt för världsbefolkningen att bryta sig ur fattigdom och underutveckling. De svältande miljonerna i Etiopien och Somalia är ingen bra marknad för storföretagen, därför räknas inte deras behov. Det är lönsamt för livsmedelsjättarna att tvinga jordbruksbefolkningen i Västafrika att odla jordnötter för export istället för mat åt sig själv. Och så skickar vi tillbaka några smulor av vinsterna i form av u-hjälp som de hungriga måste ta emot, på våra villkor. Och ett av de viktigaste villkoren, garanterat av den rika världens frihandelsorganisationer som WTO, är just att hålla landet öppet för de stora exportföretagen.

Det är kapitalismen som i en gigantisk ond cirkel vänder industrialismens historiska möjlighet -grundläggande välfärd för alla och kortare arbetstid – till en konsumtionsfälla som riskerar att förstöra livets förutsättningar.

När vi talar om att avskaffa kapitalismen, menar vi inte att alla ska äta ur samma risskål eller gå i samma kläder. Då pratar vi inte om att avskaffa allt personligt ägande, all tävlan, allt privat och alla skillnader. Nej, vi talar om att avskaffa den privata vinsten, det privata berikandet, som dominerande drivkraft och måttstock i samhället. Vi talar om att avskaffa det privata ägandet av de viktigaste resurserna, de som avgör vårt samhälles utveckling.

Först om vi, alla människor, gemensamt och demokratiskt kan bestämma över samhällets viktigaste tillgångar har vi en chans att angripa roten till världsproblemen. Då har människorna en chans att medvetet besluta förändra de onda kretsloppen. Då skulle vi kunna avbryta den utplundring av de fattiga folken som vår del av världen gör sig skyldig till. De skulle därmed kunna utveckla sin egen livsmedelsförsörjning utan våra allmosor. Själva skulle vi tvingas förändra mycket av den förslösande livsstil som drivits fram av vår kapitalism. Men i gengäld skulle vi få ett rikare utbyte med folk över hela jorden som växte och skapade utifrån sina verkliga förutsättningar, och inte hölls i fattigdom och slaveri. Då skulle vi ha en möjlighet att omvandla industrialismen till befriare istället för en förslavare. Vi har ju aldrig fått se att se vad industrin hade kunnat åstadkomma om den styrts av allas behov och intressen.

Röda Lund: Bara ett sätt att rädda SAAB: Ta över maskinerna och ockupera lokalerna!

Röda Lidköping: Dags för myteri!

Att vara revolutionär

Röda Lund startar här en följetong som handlar om vad det innebär att vara revolutionär. Det är en längre text som vi publicerar en del av varje dag.  Se till att hänga med! (Texten är skriven av Håkan Blomqvist)

Revolutionär 1 maj i Lund 2009

Vad innebär det att vara revolutionär? I svenska akademins ordlista förklaras ordet “revolution” med “omvälvning, omstörtning, statsvälvning”, och den som aktivt deltar i sådana tillställningar är, enligt ordlistan “revolutionär”. För folk i allmänhet är nog oftast revolutionär någon som med våld försöker störta en regering och vända upp och ned på samhället. Bland “revolutionära” organisationer tänker de då på terrorister som bränner av bilbomber i Mellanöstern eller utdelar nackskott i Baskien. Ja, tanken går kanske till och med till nynazistinka grupper, “högerrevolutionärer” som vill omstörta samhället åt ett annat håll än “vänsterrevolutionärerna”. Men när vi socialister talar om revolutionärer, menar vi inte omstörtare i allmänhet. Vi känner ingen särskild sympati för alla som vill omstörta och ser inte viljan till radikal förändring som någon allmän dygd, frikopplad från det syfte och de metoder som den viljan uttrycker. Det är förstås lätt att förstå när vi talar om nynazistiska “högerrevolutionärer”. Att de använder utomparlamentariska metoder för att störta en regering är ingenting vi känner någon sympati för. Själva syftet med deras kamp är ju motsatsen till vår.

Men det här icke-existerande släktskapet kan också gälla andra omstörtare; sådana med religiösa förtecken förstås, som kristna eller muslimska fundamentalister, men också vänsteromstörtare som kanske tycks dela våra långsiktiga mål. Den tyska s k Baader-Meinhof gruppen, Röda Arméfraktionen, på 70-talet hade ju en slags socialistisk målsättning. Men gruppens metoder förstörde varje möjlighet att nå målet. Så det är omöjligt för oss att känna någon samhörighet med dem inom någon sorts “revolutionär familj”. Nej, när vi talar om vår egen rörelse som revolutionär menar vi något helt annat än omstörtning i allmänhet. Vi talar om revolutionär i marxistisk och socialistisk mening. Så, vad betyder det?

Jo, vi förenas kring den revolutionära uppgiften: Att försöka avskaffa kapitalismen och ersätta den med en demokratisk och folkstyrd hushållning för människornas behov istället för privat vinst och ersätta den med en demokratisk och folkstyrd hushållning för människornas behov istället för privat vinst. Här finns inte plats att gå in så mycket på skälen för denna nödvändiga omvandling. Svälten, slummen, folksjukdomarna, orättvisorna, krigen, förtrycket och hoten mot det ekologiska systemet och själva livets förutsättningar.

Vi inbillar oss inte att det vi kallar socialism är något trollspö som löser alla de här världsproblemen och alla mänskliga problem. Men det vi är övertygade om är att kapitalismen inte har någon egentlig möjlighet att komma till rätta med dem. Tvärtom, kapitalismen är själv en av de viktigaste källorna till problemen.

Antikapitalism och klasskamp i Frankrike

Vi publicerar här en intervju av en av aktivisterna i Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) i Frankrike. Det behandlar situationen i Frankrike, och vi är övertygade om att denna text kan vara viktig för även svenska socialister och antikapitalister. Av utrymmesskäl lägger vi bara ut de första styckena, men klicka på länken under så kommer ni till resten av texten. LCR – som var huvudkraften vid bildandet av NPA –  var den franska delen av Fjärde Internationalen, och alltså Socialistiska partiets systerparti.

/Röda Lund

Vad vill det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike?
-Vi står i början av en lång och historisk process av att konstruera en antikapitalistisk “pol” i Frankrike och tvärsöver Europa. Det är det nödvändigt att skapa nya rörelser, en ny politisk organisation, och diskutera ett nytt program för mänsklig frigörelse. Det menar Franck Gaudichaud som är aktiv medlem av det franska Nouveau Parti Anti-capitaliste (NPA) som bildades tidigare i år och idag har mer än 11 000 medlemmar. Här berättar han för Andrés Figueroa Cornejo om den politiska situationen i Frankrike och NPA:s tillkomst.

Hur ser tillståndet ut för arbetarrörelsen i Frankrike idag?

Det existerar sex fackliga federationer eller centralorganisationer. Under de senaste decennierna har CGT splittrats i “höger” och “vänster”-“centra”. Detta var ett uttryck för ett växande avvisande av kommunistpartiets hegemoni inom fackföreningsrörelsen. Exempelvis såg vi SUD:s framträdande 1981 – ett nytt mer radikalt, dynamiskt och ungdomligt centra som organiserade de hårdast drabbade och mest utsatta sektorerna av arbetare: järnvägsarbetarna, den offentliga sektorns arbetare inom hälsovård, utbildning och posten, de arbetslösa, immigrantarbetarna…. söker politisk enhet runt en tydlig klasspolitik.
Vid sidan av detta finns ytterligare två ståndpunkter inom den radikala vänstern: de som framhärdar i att inifrån förändra och omorientera CGT i riktning mot klasspositioner och de i SUD som önskar att konstruera ett nytt klasskampsinriktat fackligt agerande. Jag skall under-stryka att det finns många bra fackliga aktivister bland fotfolket, både i den privata och offent-liga sektorn, även i CGT. I regionerna, längre bort från CGT:s byråkratiserade nationella ledarskap, har båda centra samlat sina styrkor kring gemensamma strejker.

Idag pågår en skärpning av de samhällskonflikterna i Europa men här spelar de stora fackliga federationerna rollen av av en broms på rörelsen och för dess konvergens. I Frankrike har vi just upplevt en serie av väldigt intensiva klasstrider. Ockupationer har genomförts av viktiga företag som Continental och Caterpillar, en serie kidnappningar av ägare och chefer på fabriker som sparkat arbetare och flyttat för att ytterligare blåsa upp sina vinster… I ett företag (Molex) diskuterar för tillfället de anställda att ta över anläggningen under arbetarkontroll. (…)

Fortsätt läs här: Vad vill det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike?

Det är inte SD som är problemet

”Mitt förslag går i korthet ut på att för varje mandat som Sverigedemokraterna får i riksdagen avsätter de övriga partierna lika många av sina egna mandat, i proportion till sin storlek. Dessa mandat används för att bilda ett ”anti-parti”.”

Så skriver ”filosofen” Martin Peterson i den mörkblå blaskan Svenska Dagbladet idag och man undrar om filosofen pimplat för mycket glögg och akvavit under julhelgen. Han fortsätter – och här blir det riktigt tragikomiskt:

Heja USA (Klicka)

”Exempel: Om Sverigedemokraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan.”

För min egen del kan jag bara säga: Om jag suttit i riksdagen hade jag omedelbart röstat för ett sånt förslag, oavsett om det är Moder Maria eller Hin Håle själv som kommit med det. Allt annat vore politiskt självmord och ett hån mot det svenska folket i allmänhet och våra barn i synnerhet. På samma sätt hade jag röstat mot en försämring av a-kassan eller en skattelättnad för miljonärer. För svårare än så är det inte. Politik är att vilja, som Palme sa, men vad dagens politiker pysslar med är snarare ovilja. Ovilja att stå på landets befolknings sida.

Istället lever dom sina egna inpyrda liv i riksdagens korridorer där de springer runt med ett koppel av uppassare och feta löner och pensionsprogram. Alla partier i riksdagen – från höger till vänster – är bara olika varianter på samma sorts proffspolitiker som vi svenskar är förbannat trötta på. De har inget nytt att komma med. Särskilt inte när både sosseregeringar och moderat-ledda regeringar de senaste 20 åren på punkt efter punkt anpassat sig till den politik som en gång i tiden fick folkpartiets ledare att resa sig upp ur TV-soffan i protest mot pellejönsarna i Ny Demokrati. Avskärmade mot folket har de med berått mod fört över miljarder från det offentliga – från välfärden – rakt ner i fickorna på spekulanter och rikemän. Privatiseringar, strejkförbud, attacker mot arbetsrätten, kommunalisering och därmed försämring av skolan, budgettak och EU-medlemskap.

Här är några förslag – som istället för SD:s vara eller icke vara – borde diskuteras och genomföras:

  • Sänkning av arbetstiden till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön
  • Stressen och utbrändheten bland svenskarna har exploderat. Det har påverkat våra barn så att de skär sig i sina armar och tar livet av sig i ren desperation. Många – framförallt kvinnor – är fast i deltidsfällan där de knappt har råd med mat i slutet av månaden därför att lönen inte räcker till. Detta samtidigt som Sverige producerar mer -och möjligheterna till ett gott liv för alla är större än någonsin. Detta samtidigt som folk går utan arbete och inget hellre vill än att ha ett jobb.

  • Kraftig beskattning av inkomster över 30 000 per månad
  • Dels för att välfärden kostar pengar, och dels för att vi måste omfördela landets rikedomar. Det är de rikaste i samhället som är de som tynger mest på klimatet. De är de stora bovarna – med sina Thailandsresor, bensinslukande stadsjeepar, och vältrande i eltörstande elektronik i varje rum – som gör de största avtrycken i förstörelsen av vår planet. Det är inte studenten eller städerskan som tar bussen varje morgon och som lever i dåligt uppvärmda lägenheter.

  • Stopp för vapenförsäljning och stöttande av USA:s krigsäventyr
  • Ställ om det svenska försvaret till att ta hand om Sverige! Gör om det till ett folkligt försvar som stöttar upp i den nödvändiga klimatomställning vi behöver. Istället för vapen bör vi satsa på solenergi, vatten -och vindkraft. Istället för militärövningar i skogen bör de som gör värnplikten arbeta med att bygga ut tågnätet, värmeisolera och rusta upp hus, och lära sig solidariska värden i kontakt med gamla, barn och sjuka. Istället för att döda och ockupera borde vi skicka ut brigader som hjälper flyktingar i sina närområden så att de slipper utnyttjas av hänsynslösa människosmugglare eller trafficking-profitörer. Varför inte bygga upp ett konkret samarbete med de som i Iran nu kämpar för demokrati? Hjälpa dom att bli kvitt diktaturen och stötta goda och progressiva krafter med material och ekonomiska muskler? Ett Sverige vi kan vara stolta över!

Men inget av ovan gör våra regeringar. Så vad är problemet med SD? Det är i själva verket mot Sahlin och Reinfeldt vi borde bygga värn. De som verkligen förstör och hotar. Vi kan inte mota djävulen i grind förrän vi tagit hand om den redan förekommande djävulskapen.

————————-

Ni har väl inte glömt att skriva under uppopet för att Rädda Vårdcentralerna i Malmö? Klicka på bannern ”Lindängen ska leva!” uppe i vänstra hörnet!

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 AB AB2 SDS SDS2 DN DN2 DN3

Dom som ska ha det ska ha det

Josefin är i Stockholm i helgen. Det var hon som skrev den grymma ledaren i Internationalen denna veckan, så tro inte att vi skånska revolutionärer ligger på latsidan. Socialistiska partiet har kongress i helgen och det innebär att vi ska diskutera vår framtida verksamhet. Frågor om hur man ska stötta upp vår envetna kamp mot det här usla samhällssystemet.

Socialistiska partiet bildades en gång i tiden som en reaktion på den tarvliga och förljugna svenska vänster som tävlade i att hylla diktaturer i Moskva och Peking. Samtidigt som dessa förståsigpåare snackade vitt å brett om arbetarkamp och gud vet vad så ställde man upp på förtryck i socialismens namn. Men det var ingen socialism. Det var trams och förtryck. Dom blev pellejönsar i TV och på redaktioner när det inte längre var hippt att vara radikal. Samma män tror vi bara ska hålla käften och gilla läget. Nä du. Så dumma är vi inte. Så enkelt får det inte vara. Fackpampar och sossar har snackat nog med skit. Vi vet att dom bara snackar strunt och bara har sina egna intressen framför ögonen. Karriärister som så fort dom hamnar i smeten blir lydiga drängar. Varenda en i det här landet vet att dom bara tänker på sig själva.

När våra kamrater smugglade arbetarlitteratur till de oppositionell i Polen och DDR så åkte kreatur som Lars Werner på bastu och supa-resor till Bukarest och Berlin och sossarna gjorde allt för att passivisera oss. Men vår vänster var en vänster som hade fattat att frihet är samma sak som socialism. Det var därför vi med risk för vårt eget liv gick i god för de oppositionella i Budapest och Sofia. För socialismen är lika fientlig mot förtryck och småpåvar som den är fientlig mot kapitalister och sossar. Socialistiska partiet är en del av en revolutionär och internationell världsrörelse som heter Fjärde Internationalen. Vi går i god för de klassiska idéerna som förtryckta och förtrampade alltid gjort. Vi bygger en rörelse som är antikapitalistisk och vi gör det för att vi har fått nock av ett samhälle som inte har ett skit att erbjuda vanligt folk. Det är viktigt att inte glömma detta! Oavsett hur många förståsigpåare som dragit socialismen i smutsen. Vi är dom sanna demokraterna och revolutionärerna. Vi stödjer alla frihetsträvanden och har alltid gjort. Det är mer än vad Sahlin, Wetterstrand och Ohly kan skryta med. Vi har aldrig bett om ursäkt för vår kamp. Vi har aldrig tagit tillbaka några ”gamla synder”. Vi har alltid stått upp för frihetsidealet. För ingen socialist kan snacka om frihet samtidigt som den fjäskar för diktaturens kreatur. Det är Socialistisk partiet ett levande bevis på. Vi vill vara, och är, där folk kämpar för sina intressen. Det spelar ingen roll om dom heter Reinfeldt, Sahlin eller Hägglund. Vi står alltid på den lilla människan sida. Det är det som gör oss till socialister, och därmed basta.

Nä, inte du Bingo, för du är så jävla ful

Idag köttar Röda Lund på en hyllning till alla dom som vågar tala ur skägget. Vi ber inte om ursäkt. Vi är stolta över vår kamp, och vi gör allt vi kan för att stödja dom som står upp för sig själva. Så kom ni borgare, sossar, förtryckare och pack! Här har ni er motståndare, och vi backar aldrig. Vi går tillbaka till den arbetarrörelse som byggde det här landet i kamp. Som slogs för allt det som var rätt och riktigt. Den rörelse som som fackpampar och politiker försöker få oss att glömma. Kom igen, mannen! Kom igen, kvinnan! Vi är här, och du har nånting att komma med!

Björn Afzelius – Till min kära
Peps Persson – Vildjurets Tecken
Svenska Akademin – Falsk Matematik
Vapnet – Kalla mig
Timbuktu – Gott Folk
Ebba grön – Die mauer
Rage Against The Machine – Know Your Enemy
George Michael – Outside
George Thorogood – Bad to The Bone
Nynningen – För full hals
Public Enemy – Can’t Truss It
The Beach Boys – Barbara Ann

Läs Eskil i Sydis. Det är sällsynt med en snubbe i den skittidningen som inte är helt väck i skallen. Och du Eskil, när ska du bli polare med Röda Lund på Facebook? Visst fattar vi att du skäms litta för att du inte är lika köpt som dom andra på redaktionen, och det är ju inte lätt. Men kom i luckan, mannen!

Vet hut, kommunistjävel!

Om ni inte pallar läsa detta inlägget rekommenderar vi att du istället ser det här klippet: Babylonsjukan. Det tar bara 1 min och 27 sekunder.

”Hursomhelst. I början av 80-talet gick Säpo-chefen Hjälmroth upp till statsminister Olof Palme och krävde att Erik Fichtelius, Göran Elwin, Annika Hagström, Göran Rosenberg och jag själv måtte avskedas från Sveriges Television. Ty vi tillhörde en kommunistisk cell. Och det sataniska i vår journalistiska metod låg i att det inte syntes på vår journalistik att vi var en kommunistisk cell. Tvärtom, menade Hjälmroth, uppträdde den här gruppen med en långt driven förmåga att framstå som riktiga journalister. Det var nämligen typiskt kommunistisk taktik. Somliga av dessa undergrävande journalister kunde till och med överträffa riktiga journalister i sitt härmande av journalistik. Det gjorde oss extra farliga.”

Jan Guillou i tidningen Journalisten

Jag kände igen mig när jag läste ovanstående citat till morgonkaffet idag. Inte så att jag jobbat på TV eller varit journalist. Nej, det som jag reagerade på är hur saker och ting går igen. Är man kommunist så är man det och ingenting annat. Man är inte lärare, arbetslös, snickare, personlig assistent, eller studerande. Man är kommunist. Punkt. Något obehagligt och onormalt som likt forna tiders antisemitiska propaganda har en lömsk tanke bakom allt man tar sig för.  Det tycks som om det alltid varit så här. Kommunister ska frysas ut, utdefinieras, förtalas och kränkas. Idag säger man inte att vi socialister och kommunister är sända av ryssen. Idag heter det att vi är överklass, medelklass, studerande, bidragstagande, arbetslösa, lata, uppväxta i lyxvillor och gud vet vad. För inte kan det väl vara dom där som man brukar snacka med om litta allt möjligt när man är på ålderdomshemmet för att hälsa på sin gamla mor, eller brevbäraren som man brukar morsa glatt på. Inte heller kan det väl vara hon som är ditt barns lärarinna eller killen som renoverar ditt badrum.

Det finns många anledningar till att folk har en skev bild om socialister idag. Dels beror det på oss själva. Jag vet själv hur det tog ett år på mitt förra jobb innan jag började snacka politik med arbetskamraterna, och ytterliggare ett innan jag öppet sa att jag var marxist. Det var som om jag kände att jag var tvungen att förtjäna att vara socialist inför kollegorna. Väl medveten om de förutfattade meningar som finns hos en del folk. Självklart var det inget konstigt för mina arbetskamrater att jag var marxist – eller ”röd” – som de sa. Det var många av dom som var det sedan innan. Kanske inte så att de hade engagerat sig på djupet i frågan, men nog stod dom upp för välfärd, rättvisa och justa arbetsvillkor och visste vad den nya högerregeringen hade på sin agenda. Andra röstade blått, men de verkade bara tycka det var trevligt att få lite mothugg i politiska diskussioner.

SP val 2006

En annan anledning till att folk tror att vänstern flockas av ”medelklass” är att aktiva socialister ofta är relativt bildade. Så har det alltid varit. En av den tidiga arbetarrörelsens viktigaste satsningar var den på folkbildning. Tusentals studiecirklar om allt från esperanto till ekonomi startades av vårt lands socialistiska pionjärer. Än idag finns ABF – Arbetarnas Bildningsförbund – kvar som en av hörnstenarna i svensk arbetarrörelse. Denna bildning vill våra motståndare vända mot oss. Det är i grunden ett självhat eller ett klasshat. Ett resonemang som lyder: ”Riktiga arbetare är dumma i huvet. Vet din plats, dräng!”. En tradition som följt socialister sen rörelsens barndom och som lever kvar om än i något modifierad form.

Den tredje, och antagligen viktigaste anledningen, hänger ihop med den ovan. Högern, cheferna, de hatiska, de missnöjda och avundsjuka inom även vår egen klass, vill avfärda oss utan debatt. Man vill särskilja oss som ”något annat”. Någon som ”kommer utifrån”. Oavsett om det är i kampen för en fritidsgård som Romano Trajo i Lund, eller om det är en blockad av ett företag som vägrar skriva under kollektivavtal, så är det samma visa. ”Det är inresta bråkmakare”. De bor inte här, de jobbar inte här, de har aldrig betalat skatt, de har ingen talan. Det är ett urgammalt sätt för makten att sabotera kamper som vi vanliga svenskar fört. De vill splittra oss. Det är f.ö. samma splittring – samma effekt – som när SD vill få oss att vända oss mot vår irakiske granne, eller somaliske arbetskamrat. Det är samma splittring som Marx och Engels ville uppmärksamma världens arbetare på när de skrev ner det berömda slagordet ”Arbetare i alla länder – förena er!”. Man visste att arbetarsaken var förlorad om vi käbblade med varandra istället för att se till det gemensamma.

Vill ni veta vad vi socialister står för så uppmanar vi er att ta del av texterna på sidan: Vilka är vi och vad står vi för? Det är texter som försöker ge alternativ till osäkerheten och rädslan. Som bryter med hjärntvätten som kablas ut från våra TV-kanaler. Reklamen, Idol, Robinson, Ekonominyheterna, Bonde söker fru, Paradise Hotel, skvallertidningar och annan skit som naglar fast oss i soffan.

Internationalen: Min kusin självmordsbombaren

Öppna diskussionsträffar med Virvelvinden på India Däck

Trotskij som en Sankt Göran-gestalt dräpande den kontrarevolutionära draken

Börjar imorgon!

Tema: Klass+Våld

Onsdagar kl. 18.00

Träff 1, 2/12-09
Gilles Dauvé – Klasskrig i Barcelona (PDF)
Träff 2, 9/12-09
V.I Lenin – Brev från en åskådare (PDF)
Träff 3, 16/12-09
Direkt Aktion – Rosengård i revolt (PDF)
Träff 4, 23/12-09
Che Guevara – Gerillakrig (Utdrag) (PDF)

Välkomna!

Eskil skriver ännu en gång bra: Rätt visa vad Lund står för

”Gamla onda 30 november sitter där som ett märkligt, obekvämt ärr i stans historia. Måtte du aldrig komma tillbaka.”

Kommunistjävlar

En hyllning till De socialistiska dagarna i Lund.

Så var fredagen här igen, och då vet ni vid det här laget vad som gäller. Party med Röda Lund! Vi kör på med en lista tillägnad alla kommunistjävlar där ute.  Ni vet dom där övre-medel-klass-socialbidragstagande-arbetslösa-bortskämda-osnutna-kulturarbetande-studerande-innerstadsboende-pappas pengar-slarvigt klädda människorna som aldrig någonsin betalat en krona i skatt men som snart kommer att bli ledarskribenter på DN. Eller kanske de som hjälper dig när du blivit sjuk, som har byggt ditt hus, som undervisar dina barn, städar på stan, går upp varje dag klockan sju. Klipper biljetten på tåget, klipper håret, vårdar dom gamla, och är arbetskamrat med din mamma. Vi är överallt – och vi har alla fattat en sak: Den här jorden, och människorna som bor här, har allt att vinna på att vi alla slutar sova. Det är dags att vakna.

Svenska akademien – Vakna
Rage Against The Machine – Take The Power Back
Ulf Lundell – Kristen kommunist (Live)
Nationalteatern – Kolla Kolla
On the Occasion of the First Anniversary of Maoism Third Worldism
Peps Persson – Vildjurets Tecken
EAK – KLASS MOT KLASS
Mörbyligan – Kalle Emil Andersson
Nynningen – För full hals
Cornelis Vreeswijk – Ballad till en Bra Polis
Fattaru – Klassfoto

Röda Malmö: Mona Sahlin är en katastrof