En strategi för vänstern

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Vänsterpartiet i Solna bjöd för några dagar sedan in ett par vänsterdebattörer till en debatt angående Vänsterpartiets valplattform. En av de inbjudna debattörerna var Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola och medlem i Socialistiska Partiet. Ovan kan ni se Håkans anförande i debatten.

Vi hoppas att ni ser detta, inte minst ni som tillhör eller sympatiserar med Vänsterpartiet, för det Håkan tar upp är något vänstern inte längre har råd att slarva med – bygget av sociala rörelser och ett tydligt antikapitalitiskt program.

Internationalen inför förra valrörelsen: V saknar strategi

Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet – några viktiga skillnader

Ny sp-blogg ser dagens ljus

Röda Lund välkomnar en ny bloggkollega med det slagkraftiga namnet Uppkäftiga Uppsala som skrivs av medlemmar i Socialistiska Partiet i Uppsala. Vi rekommenderar en liten titt och gläds åt att det röda budskapet sprider sig i bloggosfären.

Passa på att också spana in övriga Sp-bloggar i kolumnen till höger. Där finns mycket matnyttigt att finna.

Att vara revolutionär XIII

Poster för den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalen som SP är en del av (Klicka!)

Detta blir sista inlägget i serien ”Att vara revolutionär”. Vi hoppas att vi på ett tydligt och bra sätt lyckats förklara vad socialism och revolution är och vilken kamp och vilket samhälle Socialistiska partiet står för. Vi uppmanar dig att ta kontakt med SP för att organisera dig tillsammans med oss. Vi bygger en rörelse av och för folket och i den kan och bör alla som tjänar på kapitalismens avskaffande delta.

Alla tidigare inlägg hittar du här: Att vara revolutionär

I den långa kampen mot klassamhället, genom alla bakslag, missräkningar och besvikelser är det inte bara många som förtvivlar och ger upp. Lika vanligt är det att förbittras. Den gamle förgrämde kommunisten
som tycker illa om sina medmänniskor och längtar efter den stora röda domedagen då alla räkningar ska göras upp, är tyvärr inte bara någon romanfigur.

Den argentinske revolutionären Che Guevara, som deltog i den kubanska revolutionen och stupade i spetsen för Bolivias gerilla på 60-talet, sa en gång: “För några kanske det låter lite löjligt, men varje verklig revolutionär drivs av kärlek till människorna.” Det tror jag är viktigt; av kärlek till människorna och livet, inte av hat. Det är den kärleken som får oss att avsky det system som förstör livsmöjligheterna för så många miljoner och som gör så många människor inte bara till förtryckta, utan också till förtryckare. Det är den kärleken som gör att vi avskyr hänsynslösheten och råheten, självgodheten och likgiltigheten som klassamhället stimulerar både i toppen och i botten. För att inte den avskyn ska bottenfrysa till förblindande hat och bitterhet försöker vi omvandla den till politisk förståelse och kraft.

En ledare för gerillan i El Salvador berättade en gång om svårigheterna i det dåvarande inbördeskriget. Många som anslöt sig till gerillan, sa han, drevs inte av någon särskild politisk uppfattning utan av raseri och vilja att hämnas en mördad mor, en våldtagen syster eller en utraderad familj. De ville ta livet av varenda regeringssoldat eller makthavare som kom i deras händer. Huvuduppgiften för revolutionärerna i gerillan var att försöka omvandla hatet till politisk förståelse, att stöpa om det till en strävan efter ett människovärdigare samhälle byggt på kärlek och respekt för livet, inte att utkräva hämnd.

Vår typ av revolutionärer är alltså varken tycke- och smak-radikaler eller hämndlystna röda domedagspredikanter, vi är varken fanatiska himlastormare eller världsfrånvända dagdrömmare. Vi är övertygade om att människorna själva besitter den kraft och kärlek som kan göra vår planet till en fantastisk möjlighet och ett underbart äventyr för hela mänskligheten – i stället för det dårhus där inte bara enskilda människor förstörs utan där själva livets förutsättningar riskeras. I kampen för att förverkliga den möjligheten måste vi vara beslutsamma men inte brutala, okuvliga men inte fanatiska, uthålliga men inte förstenade.

Ja, inför livet och existensen är vi ödmjuka i vetskap om att vi som människor ännu vet så litet, ännu bara befinner oss i begynnelsen av vår arts historia. Men just därför är vi också oförsonliga mot klassherraväldets maktordning och blindhet som hotar att sätta punkt för den historien, innan den ens förverkligat en bråkdel av sina möjligheter. Det är kring försvaret av de mänskliga möjligheterna som vår typ av revolutionärer förenas.

Att vara revolutionär XII

Accept - Fight it back (Klicka!)

Vårt parti är inget “tycke och smak” parti. Vi företräder ingen särskild smakritning vad gäller mänsklig kultur eller samlevnad. Vi föredrar inte gruppäktenskap framför tvåsamhet eller tvärtom. Vi tycker inte att konsten ska vara abstrakt eller att den ska vara föreställande, att musiken ska vara si eller så. Vi har inte, som rörelse, någon uppfattning om ifall barnen ska leka med pedagogiska träklossar eller med plastdockor.

Vår kamp syftar till att människorna själva
ska kunna få avgöra hur de vill forma sina liv utan att klassamhälle och förtryck sätter ramarna. Detta kan vara nog så viktigt att påpeka eftersom inte minst det som kallas “vänster” ofta har trott sig sitta inne med svaret på allt som rör det mänskliga livet och hur det bör levas.

I den svenska socialistvänsterns barndom, vid tiden för första världskriget, formligen sprutade de radikala vänsterkrafterna ut sina levnadsideal. Helnykterhet, motstånd mot kortspel, mot “revykultur” och den nya “biografteatern”, mot jazzmusik, “rekordidrott” och “smutslitteratur” (billiga kioskdeckare och pigromaner) var uttryck för en slags moralisk renhetsideologi som besjälade i synnerhet den socialistungdom som skulle bli det framtida kommunistpartiets kärna.

Och den kommunistiska rörelsen under stalintiden hyllade en slags “proletärideologi” inom såväl konsten som musiken, arkitekturen och naturvetenskapen. Partiet med stort P antogs sitta inne med det marxist-leninistiska svaret på allt som rörde det mänskliga livet. För att inte tala om 60- och 70-talets nyvänster där allt från kollektivboende till fiolmusik ingick i mångas frälsningsbudskap.

Vi socialister förenas inte av några sådana evangelier. Bland vår typ av revolutionärer förenas människor av väldigt olika temperament, läggning och smakuppfattning. Här finns de som älskar gamla hus och stadsmiljöer och sådana som tycker det är oerhört spännande med nya djärva material och lösningar. Här samsas de som njuter av 1700-talsmusik med hårdrockare och country- älskare. Här finns de som tycker att svarta damasker och spretigt hår är häftigt och de som trivs bäst i skjorta och slips. Här finns de som avskyr äktenskap och tvåsamhet och de som vill leva i ett livslångt parförhållande. Här finns kollektivister och enstöringar, tålmodiga och otåliga, himlastormare och gnetare. Det förenande är målsättningen att avskaffa kapitalets makt och klassamhället och göra det möjligt för människorna att själva välja.

Den gamle ryska revolutionsledaren Leo Trotskij, som ju en gång i tiden bidragit med en del till vår rörelse skrev vid ett tillfälle att med klassamhällets bortdöende skulle också partier i vår mening, partier som grundar sig på klassintressen, dö bort. Det betyder inte, menade Trotskij, att människor skulle upphöra att gå samman kring idéer och ideal, att konfrontationerna mellan olika uppfattningar skulle upphöra. Men formeringen skulle, tänkte han sig, ske mer utifrån olika recept för hur den mänskliga kulturen borde utformas och det mänskliga livet levas. Inte kring oförsonliga klassintressen. Så kan det nog bli. Och de flesta av oss skulle säkert gärna leva i den framtiden. Men vår tid har ännu att röja undan klassamhället. Och vår uppgift är ännu att förena arbetarklassen för det jobbet.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Ta fajten innan det är försent!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg, medlemmar i Socialistiska partiet och redaktörer för den socialistiska tidskriften Tidsignal, ger idag i Aftonbladet sig in i debatten om socialdemokratin. De har mycket att säga om de socialdemokratiska sveken och hur en arbetarrörelse borde tackla dagens samhällsproblem och skapa en väg ur dem.  De tar upp det många känner:

Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Det är alldeles tydligt att den socialdemokratiska toppen och deras propagandister i Arena inte längre vill att socialdemokratin ska vara ett arbetarparti. Istället gör man som brittiska Labour och vänder sig mot mitten. Utvecklingen som länge pågått från folkhem till rå roffarkapitalism är snart till sin ända. I spetsen har har det svenska politiska etablissemanget stått och utnyttjat varandra på bästa möjliga sätt. Det har sett ut så här:

Det är sossarnas fel (Klicka!)

Den socialdemokratiska regeringen förlorar makten efter att de hamnat i ”identitetskris” och tappat arbetarväljare som i ren desperation och okunskap vänder sig till högerns glättiga populism. Högern tar makten och inleder privatiseringar och skattesänkningar i rasande takt och socialdemokratin agerar vit riddare i opposition och lyckas återsamla sin väljarskara med ett ”vi ska reda ut det här”-valfläsk. Väl vid makten skyller man statens dåliga finanser på högern och inleder kraftig nedskärningar på välfärden. Enstaka reformer görs för att blidka allmänheten och inte totalt framstå som de svikare de är. På det stora hela försämras dock välfärden, privatiseringar behålls, och ersättningsnivåerna står kvar på den nivå som högerregeringen satt. Detta leder till ytterliggare en kris för socialdemokratin, och högern kan ta makten igen, och vi är tillbaka där berättelsen började.

Det svenska folket måste förbättra sitt minne! Det håller inte att vart fjärde år säga ”nä, jag röstar på dom andra”. Det är precis det dom vill! De som tjänar på skattesäkningarna och privatiseringarna. De som sitter i partitopparna och fackledningarna. De vill att vi ska lämna över ansvaret. Att vi varje gång ska välja ”det minst dåliga”. Vi måste fatta att ”det minst dåliga” likförbaskat är dåligt. Att det är dags för något bra och äkta – en politik som verkligen utmanar kapitalismen och försvarar den välfärd som finns kvar. För annars: Var tror ni det slutar? Tror ni det slutar bra? Tror ni Sahlin är intresserad av eller kapabel att utmana det system som nu utan pardon bryter ner arbetarsverige?

Det svenska arbetande folket har sedan länge glömt hur det är att styra samhällsskutan. Vi har tappat erfarenheten av att strejka och protestera på ett effektivt sätt. De få gånger vi gjort det så har fackbossarna huggit oss i ryggen och inte alls velat ”ta fajten”. Det är dags för ett gräsrotsuppror i svensk fackföreningsrörelse och i det svenska samhället! Det är dags att bryta regler och gå på offensiven. Om inte annat kommer ingenting att hända mer än att den nedåtgående spiralen fortsätter.

Att vara revolutionär XI

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Ett samhälle av och för alla

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

——————————————————————–

Läs en fortfarande aktuell artikel i Internationalen: V saknar strategi
Röda Malmö om sossarna: Kongressen som gick till höger
Röda Lidköping: Vi måste prova något nytt

Att vara revolutionär X

The Black Panther Party For Self-Defense (Klicka!)

Ytterligare en punkt som förenar vår typ av revolutionärer är insikten om att vi måste samla oss inom ramen för en gemensam organisation, ett politiskt parti. Inte bara för att effektivare kunna sammanfoga våra ansträngningar utan också av djupare skäl. Genom att göra våra erfarenheter till gemensam lärdom – något vår organisering underlättar – ökar vi möjligheten att förstå vår omvärld. Då kan vi upprätthålla vår strävan även i tider av motgång och individuell demoralisering. Och då kan vi upprätthålla våra erfarenheter som ett “gemensamt minne” som kan föras vidare mellan generationerna. Så att inte alla misstag måste göras om när nya människor tar vid, så att inte rörelsen varje gång måste börja om från noll.

Men är det inte risk att organiseringen fryser fast, blir konservativ och inte förstår det nya, att den själv föder fram en politisk kår med egna särintressen som försöker ta över och för egna syften utnyttja varje form av egen rörelse bland arbetande människor? Jo, den risken är stor. Och den representerar en ständig verklighet i ett samhälle där organisationer som överlevt sig själva bärs upp av statsfinansierade eliter som försöker parasitera på och uppsluka varje nytt försök till människors självverksamhet.

Även vår organisation är utsatt för den risken. Men när sociala krafter kämpar tvingas de ovillkorligen organisera sig på ett eller annat sätt. Om socialister själva skulle avstå – i namn av farorna – leder inte det till att de politiska motståndarna avstår, bara att de får en fördel och kan vara säkra på att vinna. Istället för att avstå från organisation på grund av riskerna måste vi göra tvärtom. Vi måste skapa en organisation som just bygger på en medvetenhet om dessa risker, vars tänkande och organisationsformer avsiktligt söker motverka dem. Vi tror att vi har en chans att göra det genom att försöka göra vår organisation helt igenom demokratisk, där alla utan fruktan kan kämpa för sin åsikt. Ja, där den åsiktskampen ses som fullständigt normal och rörelsens själva livsluft.

Samtidigt måste organisationen kunna vara handlingskraftig där alla respekterar de demokratiskt fattade besluten och där de enskilda medlemmarnas förmåga kan förenas bakom arbetet på att genomföra dem. Bara på det sättet kan man verkligen pröva de demokratiska besluten mot verkligheten – och efter en utvärdering ompröva dem.

Organisationen måste vara medvetet antibyråkratisk där inga privilegier knyts till politiska uppdrag och tjänster. Att bli förtroendevald ska inte innebära att man börjar klättra uppför någon ekonomisk karriärstege som man sedan med näbbar och klor söker klamra sig fast vid. Eller som man kan svinga sig från in i en högre mer ombonad klassvärld.

Till det antibyråkratiska måste knytas en medveten motverkan av de mönster för makt och överordning som präglar det klassamhälle vi verkar i så att rörelsen kan byggas på allas erfarenheter och röst. Det innebär inte bara att söka förhindra att auktoritära metoder, akademiskt översitteri och andra överhetsmaner tystar de många “vanliga” medlemmarna.

Filmen om Malcolm X

Det kräver också att den manliga dominans som så präglar hela samhället – och de sätt att arbeta, fördela och värdera som följer av den dominansen – avsiktligt motverkas.
Organisationen måste därtill, i sitt program och tänkande, besjälas av tillit till de arbetandes egen initiativkraft och självverksamhet. Denna tillit är inget som socialister har när det passar utan är själva utgångspunkten för vår rörelses politiska tänkande.

Och organisationen måste vara internationell så att likasinnades erfarenheter från hela jorden ingår i rörelsens tänkande och bidrar till att hålla målsättningarna levande.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Att vara revolutionär IX

Klicka för MC Solaar - Dégâts Collatéraux

Men skulle inte en sådan förändring av det nuvarande samhället leda till våld och kaos?

Nej, tvärtom, det är just för att undvika våld och sönderfall som styrelsesättet måste förändras. För om de viktigaste ekonomiska medlen överförs i samhällets händer, och alltså berövas de nuvarande ägarna, är det bara en kraft som kan förhindra att den omvälvningen leder till ett nedbrytande samhällskrig. Det är befolkningens stora massa av arbetare, lägre tjänstemän och andra utnyttjade.

Endast om de många mobiliserar sin energi, kunskap och förmåga på samhällets alla nivåer kan våld och sammanbrott motverkas. För vi kan vara säkra på att de gamla ekonomiska makthavarna inte godvilligt och godmodigt kommer att överge sin ställning. De kommer, som nu, att sabotera politiska beslut och folkviljan genom investeringsstrejker, valutaflykt och liknande. Den gamla stats- och myndighetsmakten, som byggts upp på de ekonomiska makthavarnas villkor och för att tjäna dem, kommer inte att vara något skydd mot sådant sabotage.

Det nya sättet att styra krävs också för att målsättningen, en gemensam skötsel av samhällets tillgångar i alla människors intresse, inte ska förloras på vägen. Det gamla klassamhället, med dess normer, tänkande och nedärvda förutsättningar raderas inte ut i ett slag. Tvärtom, under tyngden av århundradens klassförhållanden och maktmönster kommer det gamla att återskapas och prägla oss under mycket lång tid.

De människor som bär arvet från arbetarklass och äldre tiders underklass kommer med tusen trådar att vara bundna vid det förflutnas ställning, befinna sig på efterkälken vad gäller studievana, förmåga att uttrycka sig och ta sig ton mot vad som uppfattas som auktoriteter osv. Medan arvtagarna till borgerligheten och andra mer välsituerade samhällsklasser kommer att ärva med sig fördelar på livets olika områden in i framtiden. För att inte tala om hur arbetslivets krav ännu under lång tid kommer att odla fram skillnader.

Det gäller också för förhållandet mellan män och kvinnor där dominansen för män och de levnadsmönster manssamhället präglar inte raderas ut för att de gamla ägande- och maktförhållandena förändras.

Vi kommer inte att kunna förhindra att de gamla klass- och maktmönstren tenderar att återskapas, men vi kan motverka dess svåraste konsekvenser, bland annat just genom att förankra samhällets beslutsmakt i former som underlättar för de många arbetande människorna att styra, inte som idag blockerar dem. En revolution av de grundläggande maktförhållandena i samhället kräver också en revolution av den politiska maktens former.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

More facts about Socialistiska Partiet

50% Människa 50% Robot 100% Socialistiska Partiet

Fortsättning från 20 facts about Socialistiska Partiet

21. Socialistiska Partiet can unscramble an egg.
22. Socialistiska Partiet can have their cake AND eat it too.
23. Socialistiska Partiet can MAKE water run uphill.
24. Socialistiska Partiet are not afraid of Urban Legends, they ARE an Urban Legend.
25. Socialistiska Partiet understands the ending of 2001: A Space Odyssey.
26. Everybody loves Raymond. Except Socialistiska Partiet.
27. When Socialistiska Partiet goes out to eat, they are ordering a whole chicken, but they only eats its soul.
28. They once made a Socialistiska Partiet toilet paper, but there was a problem– It wouldn’t take shit from anybody.
29. When Arnold says the line ”I’ll be back” in the first Terminator movie it is implied that is he going to ask Socialistiska Partiet for help.
30. They were going to release a socialism-edition of Cluedo, but the answer always turns out to be ”Socialistiska Partiet. In The Library. With a Roundhouse Kick.”
31. ”Brokeback Mountain” is not just a movie. It’s also what Socialistiska Partiet calls the pile of dead stalinists in their front yard.
32. Socialistiska Partiet uses Tabasco Sauce for eye drops
33. Capitalists created the automobile to escape from Socialistiska Partiet…Not to be outdone, Socialistiska Partiet created the automobile accident.
34. Socialistiska Partiet make onions CRY!!!
35. If you spell Socialistiska Partiet in Scrabble, you win. Forever.


Att vara revolutionär VIII

Samma mönster, samma försök att skapa former för verkligt folkligt styre, har gått igen nära nog varje gång de arbetandes breda grupper satt sig i rörelse och utmanat de gamla förhållandena.

Den unga ryska revolutionen med sina sovjeter – arbetarråd – är kanske det mest kända exemplet. Men det gäller också för de väldiga folkrörelserna i hela Europa under samma tid (inklusive i Sverige där arbetar- och hungerkommittéer 1917 tog över den lokala makten på flera håll i landet), för den spanska revolutionen 1936, för Italiens partisanområden under kriget, för upproren mot stalinismen i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1980… för att bara nämna några europeiska exempel.

När de många, arbetande människorna börjat röra sig och försökt ta kommando över utvecklingen har de helt enkelt snabbt upptäckt att de inte kan sköta samhället på det gamla sättet och genom de gamla formerna.

Tänk er dagens ämbetsmannastat med dess extremt privilegierade byråkrati, oftast rekryterad ur de borgerliga samhällsskikten. Den befinner sig ljusår från en vanlig arbetares eller tjänstemans vardag. Att föreställa sig den statsmakten som ansvarig för samhällsägda storföretag och banker i en långt större utsträckning än idag är ingen lockande tanke. Generaldirektörerna med över 100 000 kronor i månadslön (!) som basar för våra myndigheter har inte ett dyft till övers för verkligt folkstyre och socialistisk hushållning. De är kopior av det kapitalistiska näringslivets makthavare och en del av dem som bär upp maktapparaten i dagens klassamhälle.

Tänk er polisen och militären, med den slutna kårvärlden, Säpos oåtkomliga verksamhet, den hårt högerinriktade officerskåren, underrättelse och spionnäten… att föreställa sig den apparaten som ett verktyg för befolkningens demokratiska styre av hela sitt samhälle är inte lätt.

Och tänk er dagens politiska system med val vart fjärde år, ett samhällsskikt av högavlönade yrkespolitiker, statsfinansierade partier som endast i liten utsträckning bygger på medlemmarnas aktivitet… hur långt befinner sig inte det systemet från de flesta människors vardag! Ja, hur många människor har över huvudtaget någon gång i livet ens talat med någon av dem som “sköter politiken”? Kan man tänka sig att den gamla formen lämpar sig för ett samhälle där vi ska sköta tillgångarna gemensamt?

Nej, staten och maktfunktionerna
måste vila på hela folkets engagemang och vilja. Självklart ska vi ha allmänna val med lika rösträtt till den nationella församling som utser de dagligt ansvariga, regering eller vad vi vill kalla det. Men representationssystemet måste också bygga på de arbetandes förvaltning av sina arbetsplatser och bostadsområden, på decentralisering av maktfunktionerna och på myndighetsorgan som rekryteras från folkets breda lager, som kan ställas till ansvar och som inte tillåts utvecklas till en särpräglad elitkår med egna intressen.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Röda Malmö: Det kapitalistiska roffarsystemet
Röda Göinge:  Kamrat 4% har gått i pension