Vart går Vänsterpartiet?

Nu har andra delen från diskussionen om Vänsterpartiets valplattform kommit. Den här gången är det America Vera Zavala från Vänsterpartiet som får ordet. I den första delen talade Håkan Blomqvist från Socialistiska partiet och den kan du se här: En strategi för vänstern.

Vodpod videos no longer available.

more about "Vart går vänstern? ", posted with vodpod


Veckobladet ger oss insyn i (v) i Lund: Besinning inför valrörelsen

Läs också:
Röda Lund: Vänsterpartiet på avvägar
Röda Malmö: Ingen klargörande debatt
Röda Lidköping: Styrkeförhållandena måste förändras

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vänsterpartiet på avvägar

7 december 2008 kablade media ut som huvudnyhet att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en överenskommelse om samarbete – med sikte mot valseger 2010 och en kommande regeringskoalition. Efter interna protester inom S bereddes Vänsterpartiet plats i den samverkan som S och Mp inlett tidigare under hösten. Lars Ohly blev mannen som kom in från kylan. Det var dock ingen ovillkorlig inträdesbiljett som Vänsterpartiet begåvades med, för att bli ”regeringsfähigt” tvingades partiet att surra sig fast vid en ekonomisk politik av nyliberalt snitt: budgettak, överskottsmål, och oberoende riksbank.

Vem styr Vänsterpartiet?

Kontentan av samarbetet är att Vänsterpartiet suddat ut mycket av sin egna självständiga profil. Det blir tydligt när man tar del av den valplattform som partiets styrelse antog 25 oktober 2009, en plattform som skall ställas till omröstning på partiets kongress 7-9 maj i år. Flera av Vänsterpartiets tidigare hjärtefrågor, som exempelvis arbetstidsförkortning och svensk trupp ut ur Afghanistan, lyser här med sin frånvaro. Trots finanskrisen reses inte heller något krav om bankförstatliganden och klimatfrågan är märkligt undanskuffad. Är det måhända så att den fallit på Mp:s lott i oppositionens interna arbetsdelning?

Den budgetmotion som partiet lade hösten 2009 går också i samma tecken. Man ger ett antal fler miljarder till den offentliga sektorn än de övriga riksdagspartierna, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än när den nuvarande alliansregeringen tillträdde 2006. Är det här verkligen samma parti som hösten 2005 gick ut med kravet om 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn?

18 januari i år – vid Folk- och Försvarskonferensen i Sälen – offentliggjorde så oppositionen en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk plattform. Det mest anmärkningsvärda här är att Vänsterpartiet ställer sig bakom ett djupgående militärt samarbete inom såväl EU som med NATO. Den solidaritetsdeklaration, som är en del av EU:s Lissabonfördrag, skriver man under på: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land”.

I den krassa verkligheten betyder det att Vänsterpartiet nu accepterar att Sverige ställer sig villigt att bidra med trupp till stormaktsexpeditioner i tredje världen där europeiska intressen hotas, som det svenska deltagandet under franskt befäl i Tchad 2008. Partiet underordnar sig därmed den stormaktsimperialism som främst företräds av brittiska, franska och tyska intressen.

Vidare skriver man också bland annat att ”EU utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt tagit alla fredsfrämjande insatser som EU genomfört. Sverige skall fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, NATO och OSSE”. Med denna inriktning blir det i realiteten inte så mycket kvar av den av partiet så omhuldade svenska alliansfriheten. Fler än en medlem i Vänsterpartiet sätter säkert kaffet i vrångstrupen vid läsningen.

Dokumentet står också i skriande kontrast till ett flertal skrivningar i det partiprogram som Vänsterpartiet antog på sin kongress 2008, som exempelvis: ”Sveriges militära alliansfrihet, som idag hotas av EU:s militära ambitioner och NATO:s utvidgning, skall försvaras och stärkas”.

Vi socialister upprepar det vi redan skrev i en ledare i höstas (Internationalen 45/09) : Vänsterpartiet har idag – i en tid då hela vänsterflanken i svensk politik gapar tom – ett gyllene tillfälle för att få genomslag för en radikal politik. Partiet skulle göra betydligt mer nytta om man artikulerade en tydlig vänsterlinje istället för att fungera som en lågmäld kugge i en kommande regering som till stora delar kör vidare i samma gamla hjulspår som den nuvarande alliansregeringen.

7-9 maj går Vänsterpartiet till kongress. Vår förhoppning är att ett ökande antal medlemmar inför denna kongress blir alltmer kritisk mot den rådande politiken och samarbetet med S och Mp, att en majoritet säger nej till denna politik, att samarbetet avbryts och att partiet slår in på en ny kurs. Sverige behöver i riksdagen en vänster som är en vänster, en vänster som ser som sina huvuduppgifter att lägga fram såväl systemkritiska som systemöverskridande förslag samt fånga upp artikulera och understödja utomparlamentarisk kamp i fackföreningar och sociala rörelser.

Tidigare på Röda Lund: Styrkeförhållandena måste förändras

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Expressen väljer Twingly!, Kaj Raving skriver Reinfeldt har fortsatta problem med sanningen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Johan Lundberg och elitismen, Anders_S skriver Problemet med Mosa Sayeds avhandling stavas postmodernism, Redaktionen skriver Sverigedemokraterna behöver dig!, Fredrik Jönsson skriver sdnyheter på Twitter

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Styrkeförhållandena måste förändras

Med anledning av partiledardebatten:

Sedan 1980-talet har hela det politiska livet förskjutits åt höger i takt med den nyliberala marknadsomvälvningen. Folkligt inflytande har minskat, samhällsklyftorna har vidgats och kapitalets makt har ökat. Det politiska etablissemanget har anpassat sig till detta – och i många fall varit aktivt pådrivande. Det gäller även för den s k ”oppositionen”. Ja, det är ju faktiskt under (s)-regeringar vi upplevt en mycket stor del av de avregleringar och marknadsanpassningar som idag ökar klyftorna och undergräver demokratiskt inflytande.

SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.

Varje negativ kompromiss i riksdagen från vänsterkrafters sida försvagar möjligheten av en underifrånrörelse; av klasskamp. De breda grupper av arbetande och arbetslösa som skulle kunna förändra politikens själva förutsättningar demoraliseras, stöts bort från arbetarrörelsen och vänstern, blir politiskt likgiltiga eller lyssnar på populister av olika slag.

Från dagensarbete.se

Styrkeförhållandena i samhället försämras därmed ytterligare, och hela den politiska dagordningen vrids i en ond cirkel än mer åt de välbeställdas frågor och bekymmer – vilket ger ännu sämre förutsättningar för de parlamentariska kompromisserna. V sitter fast i denna fälla.

De ser sig tvingade att acceptera färden högerut i utbyte mot en och annan, ibland nog så betydelsefull reform. Därför tvingas V också höja tonläget i närmast frasradikal riktning, i synnerhet gentemot den yngre generationen, för att kompensera för stödet åt regeringspolitiken.

Vi i SP förkastar inte alla parlamentariska kompromisser, men dessa måste vara helt underordnade dagens huvuduppgift att lägga all kraft på att bygga upp och mobilisera till socialt motstånd och rörelser mot hela den marknadsliberala politik som så övermäktigt dominerar vårt samhälle. Här är vi ”absolutister”: Absolut nej till sociala nedskärningar, privatiseringar och marknadsutsättningar av den gemensamma välfärden. Absolut nej till företagsnedläggningar och utflyttningar av profitskäl – vetorätt för de anställda. Absolut nej till försämringar av socialförsäkringar, till arbetslöshet och social nöd.

AB AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7

En strategi för vänstern

Vodpod videos no longer available.

Vänsterpartiet i Solna bjöd för några dagar sedan in ett par vänsterdebattörer till en debatt angående Vänsterpartiets valplattform. En av de inbjudna debattörerna var Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola och medlem i Socialistiska Partiet. Ovan kan ni se Håkans anförande i debatten.

Vi hoppas att ni ser detta, inte minst ni som tillhör eller sympatiserar med Vänsterpartiet, för det Håkan tar upp är något vänstern inte längre har råd att slarva med – bygget av sociala rörelser och ett tydligt antikapitalitiskt program.

Internationalen inför förra valrörelsen: V saknar strategi

Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet – några viktiga skillnader

Ta fajten innan det är försent!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg, medlemmar i Socialistiska partiet och redaktörer för den socialistiska tidskriften Tidsignal, ger idag i Aftonbladet sig in i debatten om socialdemokratin. De har mycket att säga om de socialdemokratiska sveken och hur en arbetarrörelse borde tackla dagens samhällsproblem och skapa en väg ur dem.  De tar upp det många känner:

Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Det är alldeles tydligt att den socialdemokratiska toppen och deras propagandister i Arena inte längre vill att socialdemokratin ska vara ett arbetarparti. Istället gör man som brittiska Labour och vänder sig mot mitten. Utvecklingen som länge pågått från folkhem till rå roffarkapitalism är snart till sin ända. I spetsen har har det svenska politiska etablissemanget stått och utnyttjat varandra på bästa möjliga sätt. Det har sett ut så här:

Det är sossarnas fel (Klicka!)

Den socialdemokratiska regeringen förlorar makten efter att de hamnat i ”identitetskris” och tappat arbetarväljare som i ren desperation och okunskap vänder sig till högerns glättiga populism. Högern tar makten och inleder privatiseringar och skattesänkningar i rasande takt och socialdemokratin agerar vit riddare i opposition och lyckas återsamla sin väljarskara med ett ”vi ska reda ut det här”-valfläsk. Väl vid makten skyller man statens dåliga finanser på högern och inleder kraftig nedskärningar på välfärden. Enstaka reformer görs för att blidka allmänheten och inte totalt framstå som de svikare de är. På det stora hela försämras dock välfärden, privatiseringar behålls, och ersättningsnivåerna står kvar på den nivå som högerregeringen satt. Detta leder till ytterliggare en kris för socialdemokratin, och högern kan ta makten igen, och vi är tillbaka där berättelsen började.

Det svenska folket måste förbättra sitt minne! Det håller inte att vart fjärde år säga ”nä, jag röstar på dom andra”. Det är precis det dom vill! De som tjänar på skattesäkningarna och privatiseringarna. De som sitter i partitopparna och fackledningarna. De vill att vi ska lämna över ansvaret. Att vi varje gång ska välja ”det minst dåliga”. Vi måste fatta att ”det minst dåliga” likförbaskat är dåligt. Att det är dags för något bra och äkta – en politik som verkligen utmanar kapitalismen och försvarar den välfärd som finns kvar. För annars: Var tror ni det slutar? Tror ni det slutar bra? Tror ni Sahlin är intresserad av eller kapabel att utmana det system som nu utan pardon bryter ner arbetarsverige?

Det svenska arbetande folket har sedan länge glömt hur det är att styra samhällsskutan. Vi har tappat erfarenheten av att strejka och protestera på ett effektivt sätt. De få gånger vi gjort det så har fackbossarna huggit oss i ryggen och inte alls velat ”ta fajten”. Det är dags för ett gräsrotsuppror i svensk fackföreningsrörelse och i det svenska samhället! Det är dags att bryta regler och gå på offensiven. Om inte annat kommer ingenting att hända mer än att den nedåtgående spiralen fortsätter.

Att vara revolutionär XI

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Ett samhälle av och för alla

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

——————————————————————–

Läs en fortfarande aktuell artikel i Internationalen: V saknar strategi
Röda Malmö om sossarna: Kongressen som gick till höger
Röda Lidköping: Vi måste prova något nytt

Är det vettigt att folk sover ute?

Smultronstället på Kävlingevägen ockuperat (Klicka!)

Rektorn på universitetet här i stan tror att bostadskaoset kommer fortsätta detta år. Och det kommer det förstås, eftersom inget drastiskt har hänt. Han säger till Sydsvenskan att

”Det stora bekymret är att det inte är någon ordentlig fart på bostadsbyggandet, varken i Lund eller i kommunerna runt omkring. Möjligen med undantag för Landskrona.”

Själv har han låtit en bostadslös student bo på hans soffa under hösten eftersom denne inte – trots tappra försök – lyckats hitta tak över huvudet. Det är ett hårt och kallt Sverige vi lever i, men det är också underbart att se ljusglimtarna som ovanstående rektors insatts eller de modiga ockupanterna som under hela förra året satte bostadsfrågan på dagordningen. Mer sånt önskar vi för 2010-talet.

Det fanns f.ö. bara ett enda parti i Lund som stöttade ockupanterna. Både praktiskt, fysiskt och moraliskt. När vänsterpartiet stod utanför den ockuperade fritidsgården Romano Trajo och gjorde käcka ”här är vi”-intervjuer befann sig medlemmar i Socialistiska partiet inne i fritidsgården och deltog i arbetet med barnen och ungdomarna. När fullmäktigeledamot Hannah Gunnarsson från (v) reste sig upp och skrek åt ockupanterna att ”Ni bara förstör!” så spreds Socialistiska partiets stöduttalande. När den ledande vänsterpartisten Mats Olsson tog avstånd från ockupationer hotades flera medlemmar i Socialistiska partiet med åtal för grovt olaga intrång. Sossarna och Miljöpartiet var det knäppt tyst ifrån. Likaså från gubbarna i Demokratisk Vänster. Så ser det ut. Vi står för vad vi säger och gör  – det har vi alltid gjort – och vi agerar.

Smultronstället på Kävlingevägen raserat
Smultronstället på Kävlingevägen raserat (Klicka!)

Det är alltså lysande när rektorn sällar sig till protestvågen mot vår usla bostadssituation, och inte minst gör något själv. Det är mer än vad Klette och Helmfrid i kommun-toppen gjort. De sitter väl på sina rövar och tittar på medan folk går ute i rekordkylan utan hem. Fastighetsägarna skrattar hela vägen till banken. De har inget intresse av folk som går hemlösa så länge de inte har kulor att betala med. Det gäller så klart även LKF som lyder under marknadslagarna och styrs av girigbukar med feta löner. Tidningen Hem & Hyra skriver i novembernumret att LKF 2008 gjorde en vinst på 5 661 kronor per lägenhet. Ett för dom ovanligt dåligt resultat, då vinsten 2006 låg på 11 400 kronor per lägenhet. Det är drygt 5 och 11 tusen som vi betalat för mycket i hyra. En weekend för två i Köpenhamn respektive en veckas charter för två till Lanzarote.

Det gäller att sätta stopp för denna utveckling. Nu, och inte sen. Det gäller oss alla, för när du minst anar det kan även du stå utan bostad. Eller ditt barn, eller din mor eller far. Du kanske av olika anledningar hamnar i skuldfällan och tvingas sälja allt du har. Då behöver du hjälp, och den hjälpen ska du få. Men bara om vi får väck byråkraterna och politikerna som bara tänker på sig själva. Vi är många därute som slåss för en bättre värld. Men vi måste vi bli många många fler, och vi måste hjälpas åt och se varandra i ögonen och säga: ”Jag litar på dig”.


Så du säger att klasskampen är död?

”Antingen finna sig i att bli uppsagda ”på grund av arbetsbrist” eller säga upp sig och istället arbeta för det bemanningsföretag som i fortsättningen ska tillhandahålla arbetskraft till butiken i Stockholm.”
Sådana fasoner ska ingen acceptera, och det är gött att se att jobbarna på Urban Outfitters står upp för sina intressen. Tidigare i år var det arbetarna på Lagena som tog fajten. Vi länkar våra blogg-kamrater för er som vill läsa mer:

Arbetarperspektiv, Trotten, Svensson,
Andrea Doria, Kilden&Åsman, Kaj Raving

Vänsterpartiet säger det  bra:
Förbjud arbetsgivare att ersätta personal med bemanningsföretag

Skriv under namninsamlingen till stöd!

SvD SvD2 SvD3 SDS DN AB

Tankar från åhörarläktaren

Ett halvår innan Ockupationsfestivalen hölls det första - direkt demokratiska - planeringsmötet (bilden)

Vi fick in en kommentar från en av våra läsare och tyckte texten var så bra och intressant att den förtjänade läggas upp som ett eget blogginlägg.

”Att bevista ett sammanträde i Lunds Kommun från åhörarläktaren är ett bra sätt att bättra på sitt politikerförakt. ”Medborgarförslag” heter det när någon av oss som egentligen borde bestämma här i Lund, vi som är vanliga invånare, högst tillfälligtvis får komma till tals. Då kan yrkespolitikerna tala obegränsat länge om hur illa dom tycker om detta medborgarens förslag, eller om själva idén med medborgarförslag, eller personen som skrivit förslaget, utan att medborgaren själv får kommentera. Det känns tryggt för politikerna. I synnerhet rasisterna i Sverigedemokraterna tycker säkert det är tryggt att ha denna påstådda demokrati att gömma sig bakom.

I mitt fall, skrivelsen ”Öppna Romano Trajo igen!” skickade man förslaget vidare ner i hierarkin till de tjänstemän som stängde Romano Trajo. Vilket var ungefär vad jag förväntat mig. Då kan man förstås fråga sig: varför alls bry sig om att komma med medborgarförslag? Hittills har inget gått igenom, i stället har skendemokratin fått nya utklädningskläder. Men nu hade jag inga som helst illusioner om ”inflytande”. Jag ville bara påminna yrkespolitikerna om att vi och dom inte är överens. Och att vi aldrig kommer att bli det. Och så fick jag ju bättra på mitt politikerförakt — det var åtminstone gratis.

Mats Olssons (v) förslag om en stor antinazistisk demonstration med deltagande av alla politiska partier i Lund den 29 november blir inte av. Moderaterna och Sverigedemokraterna är särskilt negativa till att demonstrera mot nazismen, vilket knappast förvånar någon. Och manifestationen skulle naturligtvis ha planerats till den 30:e, inte den 29:e(!) november. Som vanligt överlåter man nu kampen mot nynazismen åt den utomparlamentariska vänstern, de enda som vågar stå fast och inte ger efter. Men kom sen inte och klaga efteråt!”

Gästskribent: Staffan Jacobson

SDS SDS2 SKD

Mona: Du är en jävla borgarbracka!

Är Mona Sahlin en borgarbracka? Den frågan har vi ställt till våra besökare och svaret är entydigt: Japp! Det är hon. Så här fördelade sig rösterna.

Ja, hon har sålt ut sig! 63% (79 votes)
Nä, men på god väg! 12% (15 votes)
Absolut inte, hon är socialist! 25% (31 votes)
Total Votes: 125

En annan mätning har gjorts och publicerades idag i media. Även den visar på svagt stöd för Mona och hennes parti. Röda Lund har sagt det förut, och vi säger det igen: Är någon förvånad? Med tanke på hur detta en gång så starka och stolta parti med arbetarhjältar som August Palm och Hinke Bergegren sakta men säkert sugits upp i det borgerliga samhällsmaskineriet så skulle det vara en jätteskräll om folk inte svek partiet.

Socialdemokraterna är inget parti för arbetare och socialister. Det är ett parti som till 100% sluter upp bakom arbetsgivarna och klassamhället. Ett parti som länge varit betydligt bättre på att administrera kapitalismen än den uttalade högern. Ett parti som totalt passiviserat svensk fackföreningsrörelse, förrått oss hyresgäster, och ger blanka fan i allt som har med utjämningspolitik eller klasskamp att göra. Sossarna är inte ens reformister.

Så vilka alternativ finns? Miljöpartiet? Ett parti som visserligen har en ofta bra miljöpolitik, men som i övrigt är ett borgerligt parti utan kopplingar till svensk arbetarrörelse. Vänsterpartiet? Ett parti som är nedlusat med medelklassens snällism och tafatthet och som aldrig skulle få för sig att göra något annat än att slicka röven på sossarna. Ett parti som i sin valplattform inte ens når upp till att återställa de tidigare högerregeringarnas nedskärningar och försämringar. Som ser val och valfläsk som viktigare än en rejäl offensiv mot hela det kapitalistiska systemet och för ett konkret socialistiskt program för att halshugga överklassens makt. Som gett upp att utmana sossar i kommuner, landsting och fackföreningar. En sekt som smäller dörren i huvet på de försök till kamp som görs – allt för att vara med vid den buffé av makt och begär som sossarna lockar med vid ett regeringsskifte. Det är dags att vakna nu, vänsterpartister! Det är dags att sluta upp med det urusla argumentet att ”Vänsterpartiet är den största kraften till vänster om sossarna”. Vem bryr sig om vem som sitter till höger eller vänster vid överklassens bord? Vem tjänar på det om inte överklassen själv som nöjt fnissar åt dessa ynkryggar som inte vågar tala ur skägget.

Ja, det är hårda ord. Och, ja, det finns bra vänsterpartister och sossar där ute. Men hur länge ska ni ta stryk? Hur länge ska ni behöva ljuga och ursäkta fjäsket inför era jobbarkompisar som undrar vad fan ni håller på med? När ska ni börja prata socialism och klasskamp igen? Och inte minst: När ska ni börja engagera er i något annat än tröttsamma valkampanjer och nämndmöten? Vi behöver ju er här ute i verkligheten.  Inte bara på 1 maj, utan alla de andra 364 dagarna. Eller är 1 maj bara ett alibi? En tradition utan mening och innehåll?

Vi socialister i Socialistiska partiet står för en helt ny politik. Den syftar inte till att buga och bocka och tacka så mycket för de små smulor som överheten sopar ner från bordsduken. Vi säger: Inte en chans i helvetet att vi sviker den svenska arbetarklassen! Vi har satt som mål att avskaffa klassamhället och fördela arbetets frukter jämlikt och rättvist. Vi vill göra detta tillsammans med alla dom som tjänar på en sådan utveckling. Ni vänsterpartister och sossar som är intresserade är välkomna i den kampen, men då får ni ta och lyfta häcken.

ps. (v): Var höll ni hus häromdagen? Var var ni när SD försökte piska upp hatet i Vellinge? Ni syntes inte till. Hade ni nått möte att gå på? ds.

Svensson Röda Göinge Kildén&Åsman

Fulmedia: AB AB2 SvD GP Expressen