Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!

Röda Lund saxar här en artikel om erfarenheterna av olika kulturer på en arbetsplats och hur man lyckats tackla de motsättningar som finns inom arbetarkollektivet. Läs den!

Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.

Berätta om din arbetsplats!

– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriken med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extraanställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.

Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är ju något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.

Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?

– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.

Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.

Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats.
Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.

Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?

– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.

Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen.
De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.

Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?

– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.

Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids. Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning. I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.

Vill du tillägga något?

– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.

Vad jag menar med småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är ju inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.

Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna.
Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.

/

En bra och tänkvärd text, va? Saken är den att den är från 1982, ett år då de flesta läsare av Röda Lund inte ens var födda.

Men har så mycket förändrats egentligen? Är det inte just det gemensamma – trots inbördes olikheter – som får arbetare på en arbetsplats och i övriga samhället att stå upp för sig själva och varandra? Att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.

Läs mer
Arbetarperspektiv: Kamrater, vi vet att kamp lönar sig!
Yelah: Bröd och Solidaritet
Folkrörelselinjen