Att twittra eller inte twittra

Är det rätt att riva ner reklam från Sverigedemokraterna?

En som tycker det är rätt att riva ner Sverigedemokraternas reklam är vänsterpolitikern Hanna Gunnarsson i Lund. Efter att SD hade fått upp sin reklam som hetsade mot tiggare i Östermalms tunnelbana reagerade Gunnarsson på Twitter: ”Riv ner, klistra över, förstör! Skitet lär vara borta imorgon.” Och skitet var mycket riktigt borta den följande dagen.

För detta fick Gunnarsson sin bil vandaliserad och motta allvarliga hot från vad som, med en inte alltför vild gissning, torde vara den miljö av SD-anhängare som älskar att hota och hata sina politiska motståndare. Dessa rättskaffenhetens vita riddare som gärna avrättar ”landsförrädare”, önskar att barnfamiljer drunknar i havet, eller som i detta fallet: att folkvalda politiker hotas och skräms till tystnad.

Gunnarsson fick även motta kritik av Vänsterpartiets ordförande Anders Jarfjord, som i ett uttalande underströk att Hannas Twitter är hennes egen, och att hennes uttalande inte är något partiavdelningen diskuterat eller beslutat om. Andra, företrädesvis yngre medlemmar i och kring Ung Vänster, hyllade hennes uttalande. Samtidigt tyckte flera av partiets medlemmar att det var problematiskt att en så pass känd företrädare uttalade sig i en sådan laddad fråga utan att det egentligen berörde varken henne eller partiavdelningen. För vad var egentligen syftet med uttalandet, annat än att vara ett uttryck för ilska och frustration över att ett parti som SD på offentlig plats gång på gång hetsar mot de svagaste i samhället? Vad är egentligen poängen med att en lundapolitiker uppmanar till att affischer sextio mil bort ska rivas ner?

Uttalandet från Gunnarsson, och ordförande Jarfjords svar, har så klart spridit sig inom vänstern och igår publicerade styrelsen för Vänsterns Studentförbund ett uttalande där man uttrycker oro för Vänsterpartiets ängslighet och ovilja att stödja de antifascistiska rörelserna. Samtidigt skriver de:

”Nu finns det såklart en del begränsningar för vad ett riksdagsparti kan stödja. Utan att värdera vare sig det parlamentariska systemet eller de aktörer som finns inom det, så måste det finnas förståelse för vilka spelregler som gäller för en inomparlamentarisk rörelse. ”

De fortsätter med att säga att ”antifascismen […] bör förbli i huvudsak utomparlamentarisk ” samtidigt som de menar att det ”behövs en motkraft även i riksdagen ”, något de menar att Vänsterpartiet misslyckats med att vara.

Diskussionen är viktig och det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet många gånger haft svårt att förhålla sig till grupper och händelser. Sist en längre period av utomparlamentarisk kamp ägde rum i Lund, 2008-2010, valde flera företrädare för V att just ta avstånd från denna. Under ett par år var hundratals personer i Lund, mestadels ungdomar, involverade i att ockupera hus för att dels fylla ett omedelbart behov för bostadslösa unga, men också för att på ett högre plan sätta press på politikerna för att få dem att lösa bostadsfrågan. När borgarna valde att stänga fritidsgården Romano Trajo på Norra Fäladen i Lund valde flera av de som var aktiva i bostadsfrågan att även engagera sig för ett bevarande av fritidsgården genom att ockupera den och hålla den öppen för ungdomarna i området. När beslutet om nedläggning slutligen skulle klubbas samlades ett 30-tal ockupanter i kommunfullmäktige där de från åhörarläktaren vecklade ut en banderoll med texten ”Rädda Romano Trajo”.

Hanna Gunnarsson, som var en av Vänsterpartiets fullmäktigeledamöter i salen, vände sig då mot ockupanterna och skrek:

– Ge er. Vi har kämpat för att Romano Trajo ska få fortsätta. Men det är kört nu. Beslutet är fattat att det ska stänga. Sluta. Det går inte längre. Ni bara förstör!

Ockupanterna svarade:
– Du ger dig, men det gör inte vi, innan de forslades bort av polis.

Hanna Gunnarsson är alltså ingen person man brukar se på samma sida som en radikalare vänster, snarare har hon internt gjort sig känd att tillhöra vad man kan kalla ”högern” inom Vänsterpartiet i Lund. Därför är det konstigt att Hanna nu backas upp av en förment radikal strömning i och utanför V-familjen.

Men för att återgå till frågan. Bör man som antirasist riva ner budskap som är rasistiska? Det kan så klart bara var och en svara på. Många tycker nog att det är viktigt att hindra rasistiska gruppers propaganda eftersom det är i kölvattnet av denna som våldet visar sig. Andra tycker att det är fel eftersom det är olagligt, men också för att det riskerar att slå tillbaka på vänstern och den antirasistiska rörelsen.

Själv river jag alltid ner rasistisk propaganda när jag ser den och har möjlighet till det. Jag anser, precis som många med mig, att den hets mot minoriteter som SD och andra ligger bakom i förlängningen skapar personer som Peter Mangs, Lasermannen och Breivik. Det är mitt och andras val. När det gäller nazistklistermärken på en lyktstolpe bryr sig inte lagen, men däremot skulle det kunna leda till böter om någon ertappas med att riva ner betald reklam. Till detta krävs dock varken Twitter eller Facebook.

Jag har alltså själv inga problem med Hannas ställningstagande i sig, däremot kan jag se problem med att en vald företrädare för ett parti som Vänsterpartiet väljer att köra sitt eget race i en fråga som knappast kräver uttalanden från en kommunpolitiker i Lund. Precis som Vänsterpartiets ordförande påpekade så är det Gunnarsson uttalande, och inte partiets, men när uttalandet snappades upp av media tvingades partiets företrädare att snabbt göra ett uttalande där man förklarade att tweeten inte bör ses som ett ställningstagande av lunda-avdelningen.

Den socialistiska vänsterns nuvarande svaghet har gjort att många som tidigare varit med i mindre radikala socialistiska grupper, eller skulle lockats av dessa, numera återfinns inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet upplevs av dessa som ett vindskydd att ställa sig under när ovädret stormar fram. Ett verktyg att använda för att lättare kunna påverka, få kraft och bli lyssnad på.

Men upplevelsen av vad Vänsterpartiet är eller bör vara skiljer sig åt beroende på vem och var du frågar i landet. Partiet är schizofrent, och ur samma mun kan diametralt olika åsikter uttryckas. Radikala paroller och symboler blandas med den krassa verkligheten och svårigheterna att förändra det politiska landskapet och samhället. Twitter och Facebook binder ihop radikala individer till en ett oräkneligt antal internetbaserade sociala nät där gilla-tryck och retweets formar en ideologisk överbyggnad och socialt rättesnöre inom gruppen, och där en kvävd radikalism kan få utlopp.

När det känns som att ingenting går att förändra lyfts symbolfrågor fram. Det som förr inte var något som man ens pallade berätta för sina kompisar – som att man rivit ner några klistermärken på stan – kan nu genom sociala medier kännas som en stor och viktig insats och digitala ryggdunkningar strömmar in från Treriksröset till Smygehuk.

Hanna Gunnarssons twitteruttalande är en del av den verkligheten och den logiken, men det är också en del av en annan verklighet och en annan logik. Den där borgare tar varje chans att underminera vänstern och ge den en stämpel som odemokratisk. Som vinnare står, som vanligt nuförtiden, SD som glatt kasserar in en röst för varje bokstav som uppehåller sig vi deras frågor enligt devisen ”all reklam är bra reklam”. På samma sätt som de små vänsternätverken på sociala medier konsolideras av att hitta en enligt dem modig och frispråkig förebild bland den gråa massan av politiker, konsolideras SD-anhängarna och de kan glatt peka på hur ”vänsterpöbeln” hotar vår demokrati. Vänsterpartiet vet inte hur man ska förhålla sig till detta. Det finns inget tydligt uppställt projekt mer än att samla medlemmar och få fler väljare, så därför finns det spelrum för egna initiativ och informella fraktioner.

Vänsterpartiet strävar efter ett socialistiskt samhälle, och anser att de viktigaste arenan idag är att växa i valen för att kunna stärka sitt parlamentariska inflytande. Man är i mångt och mycket ett ängsligt parti som å ena sidan lockar till sig många nya radikala medlemmar, men som å andra sidan har sin absoluta tyngdpunkt i det parlamentariska arbetet där man gärna vill framstå som ”regeringsdugliga”.

Hur ska partiet kunna samla både äldre partiträlar och ungdomlig radikal entusiasm? Hur ska de parlamentariska platserna och aktivisternas arbete stärkas av varandra? Vilken identitet vill man ha? En sådan diskussion kräver att informella grupperingar kommer upp till ytan och ges möjlighet att öppet, respektfullt och ödmjukt föra fram sina gemensamma erfarenheter och tankar. Det krävs att partiets medlemmar börjar lyssna på varandra förutsättningslöst istället för att medvetet missförstå eller prata förbi varandra. Om inte en sådan diskussion äger rum riskerar minsta tweet att tända en brand som när den är över trasat sönder både partiet självt och de inblandades optimism och kampvilja.