”fackföreningar som bara förhandlar fram försämringar tappar medlemmar medan offensiva fack som organiserar strejker och gatuprotester entusiasmerar och motiverar sina medlemmar”
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
”Facken i Europa planerar för militant kamp — kombinerad med samarbete över gränserna kring de vanliga förhandlingarna. Tanken är att det offensiva agerandet ska ge framgångar vid förhandlings-bordet. Den samlade fackföreningsrörelsen i Europa manar till strid. Ronald Janssen, rådgivare hos Europafacket i Bryssel, förklarar att facken borde mobilisera sina medlemmar i massaktioner i strejker och på gator och torg för att sätta press på förhandlarna.”
Detta stod nyligen att läsa i LO-tidningen på nätet under rubriken ”Facken rustar för strid på två fronter”. Den nämnde Janssen säger också att fackföreningar som bara förhandlar fram försämringar tappar medlemmar medan offensiva fack som organiserar strejker och gatuprotester entusiasmerar och motiverar sina medlemmar.
Sådana tankar finns emellertid inte hos Wanja Lundby-Wedin som sitter som ordförande i Europafacket. Den här strategin är inte tillämpbar på Sverige, menar hon i samma artikel som nämns ovan. Wanja Lundby-Wedin vill hålla organisationsgraden uppe, men säger inte hur. Den hittills förda linjen har uppenbarligen inte varit framgångsrik. Det handlar om ett historiskt ras för det svenska facket. För femton år sen, under 90-talskrisen, var en rekordstor del, 85 procent, av alla anställda med i ett fackförbund. År 2009 var siffran nere i 71 procent. Västvärldens fackföreningar är decimerade och tillbakaträngda. Den fackliga rörelsen är dock ”ännu den friskaste grenen av arbetarrörelsen och att försvaga den förblir för borgerligheten den viktigaste utmaningen”, som Göran Greider skriver i sin senaste bok.
Även sossarnas toppskikt tenderar mer och mer att betrakta LO som en intresseorganisation bland andra. Som Lars Stjernkvist, före detta partisekreterare och Agneta Karlsson, före detta biträdande partisekreterare, skriver i ett inlägg i Aktuellt i politiken: ”Vårt parti är sprunget ur konflikten mellan arbete och kapital och ur ett samhälle där gränsen var förhållandevis tydlig. I dag ser samhället annorlunda ut. Visst finns konflikten kvar, men den blir inte lika tydlig i ett samhälle där nästan alla löntagare är kapitalister genom sitt pensionssparande och där många egna företagare sliter hårt med otrygga villkor”.
Facket har dock själv i hög grad låtit sig trängas tillbaka. Vi såg lönesänkningsavtalen under finanskrisen, avtal som i flera fall blev permanenta. Arbetslösheten har samtidigt parkerats på en hög nivå, massarbetslöshet skulle borgarna ha sagt om det vore en s-regering. Det är därtill bara var tredje arbetslös som får a-kassa, en a-kassa som dessutom urholkats så att mindre än fyra procent får ut 80 procent av lönen.
Löneutvecklingen för de som har arbete har inte varit gynnsam. 2010 var ett ekonomiskt toppår för arbetsgivarna, men för löntagarna var löneökningarna historiskt låga. ”Om man ska envisas med att utse vinnare i avtalsrörelsen så gick de ekonomiska delarna – löneökningarna – arbetsgivarnas väg”, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth.
Finns det då någon mobilisering i LO-förbunden? Hur tar man itu med de stora stridsfrågorna? Vad gör man för att möta arbetsgivarnas offensiv mot anställningsskyddet och turordningsreglerna? Jo, man har bjudit in Svenskt Näringsliv till en gemensam arbetsgrupp som ska granska hur turordningsreglerna fungerar i praktiken. Vi vill ha slut på pajkastningen, säger LO:s avtalssekreterare Per Bardh. Det verkar råda väldiga illusioner om vad som ska kunna åstadkommas i denna arbetsgrupp. Per Bardh tror att det kanske kan vara ett steg i riktning mot nya huvudavtalsförhandlingar. Dessutom tror man att det här ska vara en signal till politikerna att hålla fingrarna borta från anställningsfrågorna.
Men Anders Borg har lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Han är väl medveten om att dessa i praktiken i stor utsträckning satts ur spel genom nya regler om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och bemanningsföretag.
Det är svårt att värja sig för att hela denna inriktning från LO-topparna bara är nya inslag i den underdåniga strategi som länge varit förhärskande. Det försvagade facket ska genom nya eftergifter hoppas på att åter bli jämbördig part vid förhandlingsbordet. Så kommer inte att ske, inte den här vägen. Facket kommer inte att vinna någonting i förhandlingar som man inte redan vunnit genom mobilisering på golvet.
Texten är denna veckas ledare i veckotidningen Internationalen
Röda Lund 