Den svenska teoretiska vänsterdebatten är rekordfattig. Aldrig förr har det varit så ont om teoretisk debatt. Anledningarna till detta tänkte jag inte gå in på här, utan bara beklaga faktum. Det finns idag sorgligt få tidskrifter, åtminstone i jämförelse med den rika flora som har funnits, som försöker ge längre resonerande svar och stå för en slags idédebatt. Socialistisk debatt är en av dem. Det är en tidskrift som står vänsterpartiet nära och som blandar högt med lågt. Som det ofta är med vänsterpartiet. En annan är den övervintrade lilla skriften Clarté. En slags post-maositisk publikation som iaf jag aldrig tyckt om. Här är det inte sällan grumliga försvar för märkliga rörelser i utlandet och historieskrivning som lider av den stalinistiska dogmatismen och oärligheten. Tvärdrag är en socialdemokratisk utgåva.
De enligt mig fräschaste teoretiska tidskrifterna är Tidsignal och Röda Rummet (och jag erkänner att det så klart är svårt att inte vara partisk). Tidsignal har en imponerande samling i sitt ”stall” med folk som Åsa Linderborg och framträdande internationella debattörer som Tariq Ali. Tidskriften är startad av medlemmar i Socialistiska partiet, med historieprofessor Kjell Östberg i spetsen, men står ändå fri från partiet. Röda Rummet är Socialistiska partiets egna teoretiska tidskrift som utkommer med fyra nummer per år och som ingår som bilaga i veckotidningen Internationalen, men som även går att prenumerera på separat. Den startades redan 1969, då med namnet Fjärde Internationalen, och har till dags dato kommit ut med 154 nummer, varav många man kan läsa på Socialistiska partiets hemsida. Där man även kan hitta andra teoretiska tidskrifter och publikationer som SP givit ut genom åren. Röda Häften, Revolutionär Information, Rött Forum, Moteld, och Bolsjevik. Tillsammans bildar dom en karta över den svenska vänsterns historia de senaste 40 åren. För den flerspråkige finns också internationella tidskrifter på tyska, franska, engelska och spanska.
Senaste numret av Röda Rummet har temat ”Socialist?”. Vår bloggkollega Erik Svensson diskuterar här tillsammans med en annan lundabo, Pia Gustafsson, vad människans natur är. Finns en sådan överhuvudtaget? Jens Ljunggren diskuterar de intellektuellas roll med rubriken ”De intellektuellas mission – 68-vänstern som ersättning för religionen”. Eva Kärfe, docent i sociologi i Lund, recenserar Gellert Tamas senaste bok De apatiska och klimataktivisten Daniel Brandell skriver om utsläppen av växthusgaser i en recension av David Jonstads bok ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”.
I måndags recenserade Petter Larsson på Aftonbladet Kultur Lars Henrikssons bidrag i senaste numret. Den finns inte på Aftonbladets hemsida, men Röda Rummet har lagt upp den. Mycket nöje!
Volvoarbetarens lösning på klimatkrisen
När japanerna bombade Pearl Harbour ställde den amerikanska regeringen om industrin till krigsproduktion. Bilfabrikernas tekniska kompetens och sofistikerade produktionsprocesser ställdes i det allmännas tjänst. Man fick inte längre bygga bilar för privat bruk, istället tanks, kanoner, flygplan.
Det är något liknande som måste ske när klimathotet sätter punkt för massbilismens era, menar Volvoarbetaren Lars Henriksson i nya numret av Röda Rummet – en tidskrift som, slår det mig, aldrig försöker vara det minsta innesmart. Här skriver man av andra skäl än att visa sig på styva linan, för ekologi och socialism, till exempel.
Henriksson slår åt två håll. Mot dem som vill ”lösa” bilindustrins kris genom att låta den gå på skroten. Det vore en ohygglig förstörelse av kompetens och människor. Och mot dem som vill sända statliga överbryggningspengar för att den ska klara sig tills ”allt är normalt igen.”
Problemet är bara att det normala kommer att döda planeten. Miljöbilar är en skenlösning, räcker ingenstans. Bygg tåg, spårvagnar, ja vad vi behöver för att klara klimatet, föreslår Henriksson.
Men ska en sådan omställning vara möjlig måste alliansen mellan bilkapitalisterna och bilarbetarna brytas. Löntagarna måste ge upp idén att de ska rädda sina jobb i knivskarp konkurrens med kollegerna i andra länder. Klamrar de sig fast vid bilen är de dömda.
Inte gjort i en handvändning, förstås, men ett av de få genuint rödgröna försöken att tänka bortom business as usual.
Petter Larsson
Röda Lund 