Som om ingenting har hänt

Anka Milenovic, strejkvakt vid bussförarstrejken 2008. FOTO: Erika Svantesson/DN

Nu rullar kvartalsrapporterna in.

Volvo AB behåller sin tidigare bedömning att lastbilsmarknaden i år kommer att ha en total tillväxt på 10 procent i Europa och 20-30 procent i Nordamerika. Som om ingenting har hänt fortsätter produktionen av bensinslukande lastbilar som är en del av den produktion som leder rakt mot avgrunden. Produktionen som styrs utifrån profit, och inte behov, är kontrollerad och ägd av kapitalistklassen. Deras beslut går inte att överklaga eller ändra. In i de styrelserummen ser vi inte, utan får bara passivt se på medan de använder vår planet och vår arbetskraft som en slit-och-släng-vara. I ”goda” tider slits vi ut – när vinden vänder kastas vi ut.

Buss- och lastbilstillverkaren Volvo redovisar idag en vinst på 2 228 miljoner kronor för det första kvartalet i år. För det första kvartalet. 2,2 miljarder kronor. Som om ingenting har hänt. Som om massvarslen inte ägt rum. Som om de sömnlösa nätterna, den svidande oron i magen, eller breven från inkasso aldrig existerat. Vad kommer dessa 2,2 miljarder att användas till? Vad kommer detta värde som arbetarna på Volvo skapat att satsas på? Vi vet inte, men erfarenheten säger oss att det i första hand är aktieägarna – kapitalisklassen – som nu ska skörda. En sak är säker: Vinsten kommer inte att läggas på den offentliga sektorn. Den kommer inte att användas för att ställa om produktionen till klimatvänlig sådan. Och allra mest säkert: Arbetarna på Volvo kommer inte ha ett skit att säga till om. Precis som de inte hade när tusentals varslades för ett drygt år sedan.

Ericsson redovisar en vinst på 4,1 miljarder kronor för årets första kvartal, vilket är sämre än väntat.  Kullagertillverkaren SKF plussar 1,5 miljarder. Samtidigt rullar avtalsrörelsen på. De stridbara hamnarbetarna varslar om sympatiblockad till stöd för pappersarbetarna. De använder arbetarklassens främsta vapen: Strejken. Och vi hoppas att fler ansluter sig till arbetarnas kamp. För kamp är det – frågan är bara vem som mest ska ta i med hårdhandskarna.  Men i tider som dessa räcker det inte med att kräva högre lön. Frågan om kontrollen över produktionen måste också lyftas, och arbetarklassen mobiliseras mot de som nu håvar in miljardvinster. Inte bara för att omfördela värdena, utan också för att på sikt trygga jobben och klimatet.

Att kapitalisterna inte är intresserade av detta vet vi nog  alla redan. Vi vet också att facktopparna inte är intresserade av en kämpande och självständig arbetarklass. De tar aldrig fajten på allvar. En sådan kamp och en sådan självständighet skulle hota deras makt och feta löner. Som tidningen Internationalen skrev för en vecka sedan:

Den fackliga rörelsen lider av en svår byråkratisering. På central nivå styr ledare med löner flera gånger högre än medlemmarnas. Ledare som växt in i det borgerliga samhället. Inför årets avtalsuppgörelse hävdade en del borgerliga skribenter att strejk tillhörde stenåldern och var ovärdigt ett “modernt samhälle”. De fackliga ledarna uttalar sig inte så men deras agerande visar att de är främmande inför att i praktiken använda det centrala och livsviktiga vapnet som strejken är.

Under 1970-talet upplevde vi en våg av vilda strejker i Sverige. Dessa stärkte arbetarklassen i dess helhet och var också en viktig orsak till socialdemokratins arbetsrättsliga reformer. 1980 hade vi dessutom en officiell konflikt i Sverige. Metall har inte tagit ut sina medlemmar i avtalsstrejk sedan dess. En hel generation av arbetare har aldrig upplevt kamp och sammanhållning.

Därför har vi bara oss själva om någonting ska bli gjort, men det är heller inte så lite. Utan arbetare stannar Sverige. Glöm aldrig det! Låt inte också denna avtalsrörelse passera som om ingenting har hänt.

Kildén & Åsman: Det slår gnistor om elektrikerna
Svensson: Hamnarbetarna varslar om sympatiblockad med Pappers