Don’t Fucking Tell Me What To Do

För er som inte redan visste det: I år släpptes en av de bästa plattor som kommit från det här landet. Man skulle t.o.m. kunna sträcka sig så långt och säga att det är det bästa som ö.h.t. gjorts sen M.I.A. och hennes Kala. Det var ett tag sen och inte en sekund för tidigt. Många menar att hon är lika bra som Lady Gaga. Något som så klart faller på sin egen orimlighet eftersom Lady Gaga är mer eller mindre värdelös.

Visserligen släppte The Knife Deep Cuts – en odysée i electro (översatt ungefär: ”Synthrock”, för den äldre generationen) – för sju år sen.  Med det var också sju år sedan. Sist vi hade en musikexport att tala om – som inte var nån jävla brölig rock à la The Hives eller INC – var Roxette. Även Europe. Två band som är kopplade till ett årtionde då det fetaste var WASP, Twisted Sister och Kiss, och Sverige hade två TV-kanaler. Dagens mobilspel är sjukt mycket mer avancerade än de TV-spel som då roade en hel generation.

Men tillbaka till Robyn. Det finns ingen större anledning att recensera albumet. Det vore att förstöra nöjet. Lyssna istället. Visst – Gillar ni Johann Sebastian Bach eller Skid Row kanske ni antingen är för obildade eller för fast i ert (Skid Row!? Skärp dig!). Men för alla er andra så är det bara att ratta- eller trycka upp volymen precis så högt ni tror att grannarna klarar av utan att gå ut i trappen och banka på dörren. Nog sagt. Nu kör vi. Don’t Fucking Tell Me What To Do.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Ja, just det. Politik. Robyn backar F! – Sånt gillar vi.