”En anställd på Nile-TV avgår, han är med folket och vill inte vara med på statens propaganda, det kan vara en öppning. Finns det något sätt att komma åt TV-huset?”
Sex timmar innan det promenerade vi förbi TV-huset. Fyrtio stridsvagnar var utplacerade runt byggnaden. Jag hade svårt att se en öppning…
3 feb 19.29 på vårt vandrarhem.
Snuset kickade skönt in. Zamalek/Zamlik tre timmar efter utegångsförbudet: Hungern slår till. Hundra meter ner längs 26e juli gatan och området är mörkt som det vore strömavbrott. Lyxhotellet Marriott verkar vara enda utvägen.
Medborgargardena kantar gatorna, men är tillbakadragna, kollar bilar och ger oss endast snabba blickar. Jag försöker att inte möta deras blickar utan tittar ner i marken. Får samma vibbar som om jag vore på en fest med hundratals huliganer som vill få första anledning att söka konfrontation.
– Känns som att hela Kairo är på tjack, mumlar jag tyst till min resekamrat.
Nästa samling män hundra meter längre fram, och min vän bryter den spända tystnaden: ”Salam alejkom”. ”Aleikum salam”, svarar ett antal män och vi går lugnt vidare.
Den äldre mannens kortväxta kropp får mig nästan att missa honom och vi är nära på att krocka. Han tittar upp på oss:
– Welcome to my country, säger han med hes röst och ger oss det varmaste leendet jag mött under resan och som avslöjar en enkel tand. Bandaget runt hans huvud lyser som solen på hans smutsiga kläder och blodfläcken som tränger igenom är det enda färgglada på honom.
– Where you going? frågar en ur det sjunde medborgargardet vi stöter på. Han följer oss hela vägen till Marriott – till skillnad från Ramses Hilton är det välbevakat. Åtta vakter reser sig direkt vid synen av oss, och pekar vägen till restaurangen. Vi passar fler vaktposter, hundkojan bredvid dem får mig nästan att skratta. De kraftiga bomberna på andra sidan Nilen ekar länge i den mäktiga ingången till hotellet. En säkerhetskontroll likt de på flygplatser tar oss till innergården, där världens journalistelit sitter samlad.
Den danske journalisten från flyget, som vi stötte på längs med Nilen och käkade falafel med tidigare under dagen, möter oss med ett leende.
– Svenskarna som överlevde säger han stolt till sitt sällskap av skandinaviska journalister runt sitt bord.
– Vad ska ni ha för en öl? 80 pund svarar kyparen. Pizzan kostar 55 pund.
Några liter vatten senare och mätta känns det kul att få användning av VISA-kortet som annars ligger tryckt i strumpan.
Vi vågar oss ut längs Nilen igen och blickar ut över 6 oktober-bron. Inte ett tecken av liv. Lugnet före stormen. På 26 juli bron patrullerar polisen som nu är i full tjänst igen bredvid ligistgängen. Vem som har våldsmonopol och bestämmer är en gåta för mig.
Tänker tillbaka på lynchstämningen bland ligistgängen vi stötte på i city. Okunskap. Fattigdom som uppenbarligen blivit köpt. Männens ständiga behov att hävda sig och sysselsätta sig. Fanatismen visar sin mest vansinniga skepnad. I grupp tappar männen all sin moral.
Promenaden har lugnande effekt på vägen hem. Medborgargardena i Zamalek skapar inga problem och ingen sliter passen ur fickan. Vi passerar ett till medborgargarde, bestående av enbart mörkhyade män.
– När får vi se en kvinnlig vägblockad? säger jag högt för mig själv.
Den mentala påfrestningen har släppt, men varje gång militärhelikoptern passerar lågt över vårt vandrarhem går en kall rysning längs ryggraden.
Lyckas vi ta oss in till fredagsbönen och Tahrir imorgon med det utlovade motståndet så sover vi över där. Och då jävlar…
/John B, Kairo
gp svd dn svt gp svt gp dn dn dn vg gp dn svd svt svt vg svt svd dn svd gp dn svt
Röda Lund 
[…] Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLund,Björklund,Lassesblogg,RödaGöinge, […]
[…] Jinge, Svensson, Röda Malmö. Röda Lund,M Moberg, Kent Persson, […]
Den anställde är en ”hon” och heter Shahira Amin och är en berömd nyhetsankare. Här är två intervjuer med henne
Mubarak-anhängare hade TV-huset som samlingsplats tidigare i veckan. Det kan därför vara klokt att hålla sig borta från det området.
Tack för infon. Det var nog ett gäng journalister som vår rapportör överhörde (och därför är orden inom citat-tecken). Bara så att vi undviker missförstånd.
Revolutionärer?
Som sitter på Marriott och dricker öl för 80 pund!
Ursäkta, men det låter mer som nutidens kolonisatörer – som ska komma och ”hjälpa”, men mest kastar ur sig elakheter om ”okunskap” hos de han möter…
Trist.
80 egyptiska pund är knappt hundra spänn. Jag hade lätt lagt en hundring på en öl i det läget!
Vem är smittad av det koloniala giftet, egentligen, som tänker på brittiska pund när det inte är det, och följaktligen inte nästan 900 spänn vilket 80 brittiska pund är värt?
Vad gäller användandet av ”okunskap” får jag väl helt enkelt hålla med och påstå att det finns en del ur de fattiga klasserna som allierar sig med despotin. Det har funnits trasproletärer och kriminella i alla reaktioner genom tiden. Se hur ultra-högern i Tyskland skickade fram kanonmat för överklassens skull. Fast du kanske gillar ligistgängen som stödjer Mubarak?
Hallå där Anonym
Ingen bor på Marriott, när alla resturanger och affärer var stängda var hotellets resturang deras sista utväg.
En egyptisk pund är typ 1 svensk krona, och ingen har köpt dyr öl, läs:
”Några liter vatten senare…”