”Det finns inget konspiratoriskt i att ett rådjur inte är bra på att åka skridskor.”
Låt oss gå 25 år tillbaka i tiden. Vi befinner oss i centrala Stockholm, närmare bestämt utanför biografen Grand. Klockan är ungefär 23.15. Till höger om oss säger ett par adjö till ett annat och lämnar platsen för att fortsätta upp längs Sveavägen. Paret är Olof och Lisbeth Palme och det är sista gången de träffar sin son Mårten och hans flickvän Ingrid. De beger sig i relativt rask takt iväg i det kyliga vädret. Efter några minuters promenad går de över till andra sidan av vägen för att Lisbeth vill titta i ett skyltfönster. Där stannar de till i runt tio sekunder för att senare fortsätta upp mot tunnelbanenedgången i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen.
En man, Anders, som under kvällen varit ute på krogen med några vänner, men bestämt sig för att ta sig hemåt, hamnar bakom paret och blir därmed vittne till vad som bara några sekunder senare ska utspela sig; Det mest uppmärksammade mordet i svensk historia. Mördaren skjuter statsminister Palme med ett dödande skott i ryggen för att direkt efter bara vara någon centimeter från att även döda Lisbeth. Lisbeth böjer sig fram över sin make, mördaren tar några lugna steg bakåt som om han vill vara säker på att hans uppgift är avklarad, vänder sig om och försvinner in på Tunnelgatan utan att några vittnen kan ge ett bra signalement. Från att makarna Palme lämnade biografen Grand till nu har inte mer än åtta, och knappast mindre än fem minuter gått. Världens största mordutredning ska börja, och tjugofem år senare vara olöst.
Vem var då mannen som avlossade de dödande skotten, och hade han några medhjälpare eller uppdragsgivare? Vi vet så klart inte, men en sak kan man konstatera: Om den svenska polisen och den spaningsledning som fick ansvaret att leda jakten på mördaren ville sabotera utredningen så gjorde dom det med en iver och passion som saknar motstycke. För det är inte mordet i sig som är det uppseendeväckande – där finns inte mycket att anmärka – utan det är den totala inkompetens och önsketänkande som utredningen under ledning av Hans Holmér uppvisar. Viktiga vittnen nonchaleras, spår läggs åt sidan, och uttalanden och fantombilder sprids som om det finns en outtalad vilja att mordet inte ska lösas. Det finns ingen anledning att gå in på en massa konspirationer kring Holmér och hans oprofessionella arbete eller de som utnämnde honom. Det finns inget konspiratoriskt i att ett rådjur inte är bra på att åka skridskor. Men sant är i alla fall att under mer än ett år slarvades mordutredningen bort i vad som kom att kallas PKK-spåret, och som gick ut på att kurdiska terrorister genom att i telefon tala om ”bröllop” egentligen talade om mord på Sveriges statsminister. Galenskaperna slutade dock inte här, utan kulminerade i den farsartade utredning som under Hans Ölvebro inriktade sig på att Christer Pettersson, ”en ensam galning”, var mördaren. Christer Pettersson dömdes i tingsrätten för mordet efter att huvudvittnet Lisbeth Palme pekat ut honom i en vittneskonfrontation, men friades av en juridiskt mer kompetent och sansad hovrätt 1989.
Men tillbaka till brottsplatsen. Finns det något där som den inkompetenta polisen i sin iver att jaga kurdiska bröllopsmördare har missat? Jo, tyvärr är det så. Gunnar Wall, som 1998 belönades med journalistpriset Guldspaden för sin bok Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, har nyligen kommit med ytterliggare en bok i ämnet. I Mordgåtan Olof Palme tar Wall upp flera uppseendeväckande aspekter som utredningen antingen förbisett eller nonchalerat. Den kanske viktigaste är vad som utspelar sig sekunderna innan skotten.
Som vi tidigare nämnt är vittnet Anders på väg hem från krogen, och det är just att han tagit några glas som får mordutredarna att avförda honom som ”Nationalfyllot”. Men Anders var inget ”fyllo” mer än vem som helst som efter arbetsdagens slut går ut på krogen med arbetskamraterna. Detta är Anders iakttagelser i förhöret från mordnatten:
Efter att ha kommit ifrån sina arbetskamrater lägger han märke till ett sällskap på tre personer som går i bredd cirka tre meter framför honom. Det ser ut som om de har trevligt och småpratar med varandra. Plötsligt hörs två smällar och mannen i mitten segnar ner. Personen till höger går ner på knä och tittar upp på Anders som snabbt tar skydd i porten till butiken Dekorima där han blir stående.
När Lisbeth senare blir ombedd att ge ett signalement av mördaren så liknar detta Anders till utseende, klädsel och avstånd, och inte övriga vittnens beskrivning. Man skulle kunna säga att detta är en missuppfattning som kan ha att göra med att Anders var onykter. Om det inte varit så att inget av vittnena till mordet ser mördaren agera på det sätt åklagare och polis hävdar. Åklagare och polis är således inte heller överens med vittnet Cecilia som ser tre personer i vad hon uppfattar som ett sällskap. När utredarna bestämmer sig för att det är Christer Pettersson som är mördaren så anpassas alla observationer för att passa in i honom.
Walls bok är en journalistisk bragd och befriande i att han inte likt många tokiga privatspanare försöka lösa mordgåtan. Istället gör han sin plikt som journalist och granskar vad som verkligen har hänt utan att – till skillnad från polisen – på förhand bestämt vad som är sant och falskt. Det enda man kan invända mot är det stora fokus PKK-utredningen och dess eftermäle får, men på det stora hela är det ett måste för den som vill sätta sig in i mordet. Än går inte rubrikens frågeställning att svara på, men en sak är säker: Det var inte Christer Pettersson. Varför ska jag inte gå in på, utan det får ni veta om ni läser Walls bok.
Idag skriver Gunnar Wall tillsammans med Anders Hellberg i DN: Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden, och Wall på svt.se Christer Pettersson mördade inte Olof Palme. I Aftonbladet skriver Kjell Östberg om Palmes politiska gärning: Jakten på en (S)jäl. Både Wall och Östberg är medlemmar i Socialistiska Partiet vilket torde få läsarens intresse att öka än mer.
Röda Malmö: Olof Palme igår och idag
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
Röda Lund 
är det ingen som har tänkt på att förövaren planerat det så bra, att han till och med hade maskerat sej och råkade likna c,p efter det.och bara slumpen som gjorde att han starkt påminde om cp.det skulle förklara varför lisbet är så säker på att det var cp för hon såg ju någon som var mkt lik cp.
Lisbeths utpekande av Pettersson är knappt värt någonting efter den urusla handlandet i samband med vittneskonfrontationen. Som jag skriver i inlägget är det inte heller mördaren som Lisbeth säger sig se när hon tittar upp, utan vittnet Anders.
Håller med, utredningen var och är ett b films manus! Varför sitter i mönga poliser och domare i fängelse? Hur är det möjligt att Anti Avsan sitter i riksdagen, bara det gör Sverige till ett skämt! hur är det möjligt??
Jag var ej gammal när Palme sköts.
Men jag minns dom tröga efterföljande presskonferenserna från polisen.
Inget nytt sade spaningsledare Hans Holmer.
Detta sade han ca 10 ggr till och jag fick nästan känslan av att dom inte
ville utreda detta.
Flera år senare viskar en fågel i mitt öra och jag skall inse vilken djävulsk
plan från polisen och kanske Regeringen detta var.
Vem är mer lämplig att utföra ett mord än polisen själva?
Svar ingen.
Sedan är det bara att lägga ned utredningen.
Men för att lugna och ”lura” svenska folket påstås utredningen ännu leva.
Det har aldrig funnits någon utredning på palmemordet.
Detta är den största bluffen svenska folket fått serverad..
John.