Varje vår duggar semesterdiskussionen tät i medierna: ”Så blir vädret på semestern”, dvs så förutspås sommarvädret bli i slutet på juli då alla ligger på stranden och jobbar på brännan alternativt har åkt iväg på den årliga chartern. I år har debatten berikats med erbjudandet om semesterbonus för den som avstår semester och går in och arbetar istället eftersom behovet av vikarier är skriande inom vissa verksamheter.
Det här inlägget kom till efter att i åratal vid samma tidpunkt varje år ha upplevt samma irritation över vem som har tolkningsföreträde och vems verklighet som beskrivs och tas för given i semesterdebatten. För ”alla” ligger inte på stranden. Själva begreppet semester förutsätter faktiskt för de allra flesta en parhäst- semestervikarien. Vem är då denna semestervikarie? Ofta är det en ung person, nyutbildad eller under utbildning eller någon som varit arbetslös men som nu får chansen att få en ”fot in på arbetsmarknaden”.
Min egen verklighet ser ut såhär: Under juni söker inte särskilt många semester längre, vilket innebär att jag då får lite jobb men så fort vi kommer in i juli blir det flera pass och de två sista veckorna i juli är högsäsong då de gärna ringer in mig på mer än heltid. Det är nämligen då ”alla” ligger på stranden och jobbar på brännan. Men jag får väl min semester i juni kanske någon invänder? Ja, om det bara inte var så att jag alltid är pank då. Semestervikariens ständiga dilemma är timanställningen, vars lön alltid betalas ut månaden efter. Om januari är månaden då många vänder på sparbössan efter vidlyftig julshopping, så är juni månaden då studenterna pantar burkar.
Rätten till betald semester är naturligtvis en viktig fråga och en kollektiv rättighet som det aldrig får tummas på för de som redan har rätt till den. Men är det inte dags att studenterna får rätt till betald semester? Och varför inte de arbetslösa och sjukskrivna också? För att inte tala om de som jobbar som timvikarier året runt? De senare har förvisso semestertillägg på lönen men att ta ledigt som timvikarie och ha semester på sparade pengar är snarare än teoretisk konstruktion än en realitet eftersom timvikariens tillvaro är på chefens villkor.
Min förhoppning är att detta perspektiv i större utsträckning ska finnas med när vänstern diskuterar våra rättigheter kring semester i fortsättningen. Att utgå från att alla har industrisemester är förlegat om det någonsin varit aktuellt. Möjligheten att kunna koppla av och återhämta sig är beroende av tryggheten i att ledighetens längd på förhand är bestämd och att den ekonomiska tryggheten är ordnad. Bland personer under 30 är den betalda sommarsemestern sällsynt och faktum är att stora grupper i samhället står utanför den.
I ljuset av detta är arbetsgivarorganisationen Almegas utspel om att det är förlegat med sommarsemester ett hån rätt upp i ansiktet på många människor. Jag skulle nog t.o.m. vilja påstå att det gör mig förbannad.
Läs också: Lön på ditt sommarjobb
Svensson: Förvirrade högerförslag
Röda Lund 