Man brukar säga att tid är pengar. Det finns nog få ordspråk som är så sanna som just detta. Orden blir extra tydliga när man bryter isär och tittar djupare in i dess betydelse, och ser hur de beskriver de olika verkligheter vi människor upplever.
Eftersom tid är pengar blir också pengar en mätare av den tid vi lever. Det går att statistiskt tydliggöra detta genom att jämföra mellan de som har mycket pengar och de som har lite.
Det svenska klassamhället visar sig i hur dessa pengar är fördelade. Men pengar är svåra att begripa. Lika svårt för en miljardär att förstå vad det innebär för en fattig att en tand gått sönder och behöver betalas, lika svårt är det för en fattig att förstå vilket oerhört överflöd som den svenska överklassen badar i. De rikas vräkiga villor ligger i stadsdelar som vi andra aldrig besöker. Och även om vi skulle göra det så skulle få våga klättra över murarna och se in i husen. Men vi kan få en bättre förståelse för klassamhället om vi pratar om något vi alla kan relatera till: Tid.
När vi delar upp det svenska folket utifrån hur mycket pengar de förfogar över ser vi hur mycket de rika respektive fattiga i det här landet har att röra sig med. Eller i det här fallet: Hur mycket tid de har.
Sveriges statistiska centralbyrå (SCB) lär oss följande, enligt deras statistik från 2007:
En fjärdedel av svenskarna blir – när vi låter pengar omräknas till tid – aldrig födda. De har alltså inga pengar. Tvärtom så är de skuldsatta. Deras tid är minus. Tittar vi på de som ligger i mitten – ”medelsvensson”, som det heter – så hinner dessa omräknat från pengar bli 5 år gamla innan de dör. Hur gammal blir då den rikaste tiondelen – de 10% med mest förmögenheter? Svaret är 528 år.
Men detta var bara för att åskådliggöra en del av klassamhället. Den verkliga tiden – den vi har innan vi levt vårt liv och till slut begravts. Hur ser den ut? Kan vi hitta några skillnader där?
Mellan Västra- och Södra Innerstaden i Malmö är det ungefär en kilometer. Det tar alltså runt 10 minuter att i normal takt gå mellan de olika stadsdelarna. För de som bor där tar det emellertid 8 år. Åtta år är nämligen det som skiljer levnadslängden mellan en man i västra och en man i södra innerstaden. När den genomsnittlige mannen i södra innerstaden dör vid 70 års ålder har mannen en kilometer bort 8 år kvar att leva. Det här är verkliga saker, mina vänner. Det är åtta år av liv. Åtta år innan mörkret, innan evigheten av intighet, innan vi inte längre kan hålla om dom vi älskar, eller helt enkelt vara dom vi är. Som sagt: Tid är pengar. Om klassamhället någonsin känts ogreppbart så torde väl faktumet om skillnaden i livet och döden visa vad vi har att göra med.
Idag tar jag tåget in till Malmö för att försöka demokratisera tiden. Jag gör det inte för de tio procenten i toppen utan för den majoritet som i ekonomiska tidsmått mätt aldrig får uppleva sin första kyss. Jag hoppas vi ses på Stortorget klockan 15.00. Occupy Malmö. Vi ses!
Röda Malmö: Kom ut och ockupera
Kildén & Åsman: -Giriga svin styr våra företag
Rickard Warlenius: Lägg inte skulden på de fattiga
Röda Lund 