Upprätthåll trycket i Egypten!

”Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.”

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.
Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.
Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.
På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

Texten är ledare i denna veckas Internationalen

DN SvD DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2, SVT, SVT2