Nu räcker det

I allt det väsentliga verkar Khaddafis förmåga att upprätthålla herravälde i luften nu utraderat. Bombningarna av luftvärnen och flygfälten har haft effekt. Tack vare franska Mirage-plan hindrades Khaddafis anfall mot rebellfästet Benghazi. I städer som Misrata, 20 mil från huvudstaden Tripoli, behåller rebellerna kontrollen och man har nu en reell chans att lyckas med att störta diktatorn.

Trots detta fortsätter NATOs bombningar av Tripoli. Det är ingen större överraskning att revolutionen samtidigt som den ges möjlighet att segra också riskerar att kidnappas av samma stater som till för bara någon månad sedan hade Khaddafi som bundsförvant. Vi har hela tiden varit medveten om denna fara, så som den uttrycktes i Socialistiska Partiets partistyrelses uttalande i söndags:

”Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. ”

I detta läge finns ingen som helst anledning för Sverige att bistå med JAS-plan till NATO-insatsen. Det enda syfte en sådan insats i detta läge kan ha är att dels öva piloterna i strid och att visa upp för omvärlden JAS förmågor och därmed använda insatsen till en ren reklamkampanj för svensk militär exportindustri.

Under en mikroskopisk tidsperiod i den Libyska historien sammanföll det demokratitörstande folkets intressen med imperialismens. Samtidigt som USA stödjer den vidriga diktaturen i Saudiarabiens stöd till Bahrains försök till krossande av demokratiupproret där, har man valt att angripa en annan diktatur. Detta visar – vilket vi hela tiden vetat – att USA och dess allierade på inga sätt och vis agerar för att stödja revolutionen, utan för att det ligger i deras egna intressen.

Nu måste bombningarna upphöra för att inte försvaga revolutionens folkliga karaktär. Det är bara Libyens egna massor som kan införa demokrati, och alla planer på utländsk marktrupp måste därför bekämpas.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår nu att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen ska se ut kommer variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Men det gäller också att med vakande ögon och höjd beredskap övervaka och hindra de imperialistiska ländernas försök att göra upproret till sitt, och den svenska krigsindustrin att dra oss än närmre ett svenskt medlemskap i NATO.

Svensson: Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?

GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5,