Sektnytt

Igår var det 1 april. Ett datum som jag skiter högaktningsfullt i. Betydligt trevligare att driva och skämta de övriga 364 dagarna anser jag. Så hade jag tyckt om 1 maj och 8 mars också, om det inte vore så att man träffar så mycket trevligt folk de datumen. Att ritualisera politik för en redan invigd publik känns som att iförd hawaiiskjorta sälja is till pingviner. Finns det något värre än att traska på 1 maj i hällregn? Ja, det finns det förstås, men ni förstår vart jag vill komma.

Igår var det 1 april, som sagt. Vissa skämt var säkert bra, dock nåddes inte jag av dem. Istället tramsade SUF (Syndikalistiska ungdomsförbundet) och riktade en illa riktad pungspark mot Rättvisepartiet Socialisterna, som precis drabbats av en djup splittring  efter att deras största avdelning (den i Umeå och där man har 3 kommunala mandat) lämnat partiet. Socialisten-gruppen, som nyligen bröt sig ur den internationella organisationen IMT och samtidigt splittrades, ”skojade” om att man inlett samarbete med Kinas Kommunistiska Parti. Jo, det var ju väääldigt roligt. Eller inte.  ”He, he, he, april april. Vi bara skojade när vi skrev att vi samarbetar med diktaturen och arbetarmördarna”.

Något som dock inte var ett skämt, men som nog flera av oss trodde var det, var Kommunistiska Partiets utspel mot Sveriges Kommunistiska Parti. Och försök att hänga med nu: KP och SKP är två partier med exakt samma politik, men med den skillnaden att KP tycker Sovjet var gött mos fram till att Stalin dog, och att SKP tycker Sovjet var gött mos fram till murens fall. KP hette tidigare kpml(r) och har en historia av Stalin-hyllande, böghat och misshandel av socialister som inte tyckte Stalin var en särskilt juste figur. Nu tycker KP att SKP:s namn är för likt KP:s. Trots att det var KP som nyligen bytte namn. Så här skriver man i Skånskan:

”Vid förra valet förekom en valsedel med en oregistrerad beteckning som var lik Kommunistiska partiet. Vi erfor efter valdagen att detta orsakat missförstånd bland våra väljare. Det visade sig att många tagit fel valsedel. I tron att man röstade på Kommunistiska partiet röstade man i själva verket på en annan valbeteckning, det vill säga den oregistrerade”

Nej, detta var inget 1 april-skämt. Den senaste tiden har den svenska vänstern gått igenom två olika tendenser under trycket av den borgerliga offensiven och frånvaron av självständig arbetarkamp. Den ena tendensen är den, s.a.s. ”vändningen mot partiet”, som delar av den autonoma rörelsen gått. Efter interna kriser och ifrågasättanden av bl a Reclaim Rosengård, Stoppa Matchen och sektighet har man börjat inse att det krävs en fastare struktur för att organisera och trygga återväxten. Förbundet Allt Åt Alla och Förbundet Arbetarsolidaritet är uttryck för denna tendens, men antagligen bör man även se utvecklingen i SAC som ett uttryck för detta. SAC har den senaste perioden allt mer nischat sig mot att bli en aktivistgrupp för unga aktivister än det spretigare syndikalistiska fack som fanns för 10 år sedan. På gott och ont.

Den andra tendensen är splittring. Ett sökande som är andra sidan av ovanstående mynt. Socialistiska Förbundet och Socialisterna är två nya partibildningar som för att möta dagens utmaningar försöker skala bort det som riskerar att stöta bort ”vanligt folk”. En god ansatts på kort sikt, men en linje som i förlängningen kommer leda till interna motsättningar när omständigheterna förändras. Vidare finns det några små mindre seriösa maoistprojekt, och olika trotskistiska miniatyrer som försöker etablera just sitt evangelium. För den stora massan helt okända företeelser. För vem vet vad följande bokstavskombinationer betyder? SUF, RF, RS, SF, SKP, KP, IS, FAÅA, FAS. Och vem känner igen namnen Debord, Bordiga, Gonzalo, Woods, Cliff, Gramsci och Bone? Bara i Lund finns följande vänsterorganisationer till vänster om (v): Första Linjen, Virvelvinden, SUF, Socialistiska partiet, Bokcafé India Däck och Smålands Nation. Vi samarbetar kring gemensamma kampanjer såsom Ockupationsfestivalen, och består mestadels av ungdomar. På 1 maj brukar 200 personer gå under dessa organisationers fanor.

Det är bara att beklaga att det ser ut så här, men även om alla radikala socialister idag skulle gå samman i en gemensam organisation så skulle inte detta i sig vara en lösning på vänsterns kris. Man kan inte lyfta sig själv i håret, och vänstern är till syvende och sist beroende av arbetarklassens allmänna kampförmåga. Visserligen är det socialisters uppgift att stödja och delta i all progressiv kamp som förs av löntagarkollektivet, men den kan omöjligt ensam skapa denna kamp utan lever i symbios med klasskampen.

Mitt i detta hav av motstridiga, men sammansatta, tendenser kryssar Socialistiska partiet. Ett parti som är på sakta frammarsch efter en tid av stiltje och svårigheter, och som samlar både upprorisk ungdom och äldre fackliga aktivister. SP har lokala partiavdelningar från Umeå i norr till Malmö i söder. I höstas genomgick partiet en rejäl generationsväxling och idag är majoriteten av partistyrelsens runt femton ledamöter mellan 25 och 35 år. Så här skriver Socialistiska partiet i Lund om hur man ser på sig själv, och som kanske kan vara en inspiration för de människor som nu bildat nytt:

Som medlemmar i Socialistiska partiet deltar vi i kamp där människor försöker bryta med kapitalismen och försvara sina intressen. Vi gör det genom att ställa upp fullt ut med det vi kan. Vi är inga politikerproffs som levererar valfläsk vart fjärde år. Vi går tillbaka till den ursprungliga demokratiska och radikala socialistiska traditionen. Den som stalinister och sossar länge dragit i smutsen.

Internt diskuterar vi erfarenheterna från de kamper vi deltar i och försöker ge olika idéer för hur kampen bäst kan föras. Det är det som är grunden för vår organisation – arbetet för att klasskampen ska bli så framgångsrik som möjligt. Vi försöker inte ta över eller pracka på våra förslag och erfarenheter utan försöker tvärtom uppmuntra de som kämpar att lära och utvecklas. I rörelsen och i kampen menar vi det absolut viktigaste föds: Insikten om att det går att förändra och att man inte är ensam.

Många av våra medlemmar deltar också i den bredare debatten om vilken väg vänstern bör gå. Genom bl.a. de teoretiska tidskrifterna Röda Rummet och Tidsignal analyserar medlemmar i Socialistiska partiet samhällets utveckling och vad socialisters svar bör vara på de problem och lösningar vi ställs inför. Det räcker inte bara med ”att göra”, man måste veta vart man vill och varför också. Här hjälps vi alla åt på de sätt vi kan och vill.”

ps. Vi ber ödmjukast om ursäkt om vi glömt någon bokstavskombination.

Röda Malmö: Lyckat möte i Malmö
Röda Malmö: Vad händer med RS?
Röda Göinge: Ny medlem

BBC News: 10 stories that could be April Fools… but aren’t

Advertisements

8 reaktioner på ”Sektnytt

  1. Kampen för arbetarnas intressen leder inte per automatik till en insikt om att kapitalismen måste utmanas. Det är den revolutionära socialistens uppgift att bygga en bro från dagskraven till kravet om nödvändigheten av att störta kapitalismen för socialism. Vår främsta uppgift är alltså att med övergångskrav visa arbetarklassen behovet av socialism.
    Således räcker det inte med att delta ”i kamp där människor försöker bryta med kapitalismen”, eftersom sådan kamp utgör en försvinnande liten del av klasskamp som pågår i samhället.
    Detta är såklart inte att ”pracka på” arbetarklassen något. Utan endast vår uppgift, som det politiskt mest avancerade skikten av arbetarklassen, att agiterar för behovet av en revolutionär politik.

  2. KP är ett sorgligt parti. Det roligaste är ju att de demonstrerar med nordkoreas flagga.
    Det är kul att kunna läsa en stor vänsterblogg ibland, det är för mycket rasister och borgare på nätet.
    Dags att ta över internet också!

  3. Men, om det nu är så dåligt med att det finns så många organisationer i Lund – varför inordnar inte sig SP i en av alla de andra? Jag är säker på att era aktivister skulle vara välkommna att flytta sitt engagemang till India Däck, Virvelvinden eller Första Linjen: som alla är flera gånger större än SP Lund! Frågan är retorisk, men tankvärd enligt mig. Alla skriker om enighet, men ingen är beredd att lägga ner och ansluta sig som minoritet till något man inte kan får bestämma över. Samarbeten i alla ära, men samorganisering i basaktivtet som allt kommer att komma ner till.

    Jaja, vi får snacka mer om er anslutning till de partiet-autonoma på första maj, eller nästa bladet utdelning som jag räknar med att ni dyker upp på efter en sådan post. 😉

    Tjingeling.

  4. Johan VVV: Jag tror inte jag har påstått att det nödvändigtvis är dåligt. Det är väl bara så av olika anledningar. Det finns politiska skillnader mellan SP och de autonoma och hade jag haft lust och vilja hade jag utvecklat det här. Kanske i ett framtida inlägg.

  5. Fast du måste väl erkänna att ”berättelsen” som inlägget bygger på är en av myriader av liknande historier: vänstern är splittrad, det är tragiskt, vi borde ena oss, konspaus, här är organisation X redo att leda den till eninghet (implicit, alla borde vara med oss). jag kan faktiskt inte läsa inlägget på något annat sätt än att hela resonemanget bygger på att SP har någon form av lösning på de problem som berättelsen identifierar. och det är klart att man få tycka det, men det är konstigt att ena studen prata om att inte kunna lufta sig i håret och i andra köra partilinje-reklam. då måste liksom partilinjen vara något so ligger långt ifrån alla andra partilinjer och de splittringar de skapar. ska man köra den grejen får man liksom gå in på varför man är bättre (för alla eller vissa) än alla andra liknande organisationer.

  6. Då får du nog läsa en gång till, Johan. Jag citerar:

    även om alla radikala socialister idag skulle gå samman i en gemensam organisation så skulle inte detta i sig vara en lösning på vänsterns kris. Man kan inte lyfta sig själv i håret, och vänstern är till syvende och sist beroende av arbetarklassens allmänna kampförmåga.

    Vad citatet säger är inte alls att vi borde ena oss, utan att vänsterns framtida väl och ve är beroende på den självständiga arbetarkampen. Vår linje är vårt program och vår praktik. Huruvida man tycker denna är bra eller dålig är så klart upp till var och en, men som sagt är i dagsläget inte SP en universal lösning, om än den enligt oss bästa. Lösningen är arbetarkampen, och här har (tyvärr) de autonoma väldigt lite att erbjuda. Jag menar: Vad mer än spektakulära aktioner och olika föreläsningar om luddigheter som ”den sociala fabriken” sysslar man med? Vilket alternativ erbjuder man folk över 25 år som inte kan åka till Danmark för att kasta sten eller inte tycker det är så fräscht att demonstrera med ett svart block eller anser det vara klasskamp att snatta på jobbet? Är det inte fruktansvärt typiskt att inte en käft från de autonoma brytt sig om kampen på Lindängen, där SP varit drivande och nu för andra gången deltar i att försöka försvara välfärden? Tillsammans kan vi dock göra mycket bra saker, och i praktiken är ”Revolutionär 1 maj”-gänget redan enade.

    Om du anser att det skulle vara nyttigt skulle jag kunna ägna ett inlägg åt den autonoma rörelsen. Dess styrkor och svagheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s