”På måndag klockan 13 sågas magnoliorna vid Universitetsplatsen ner, om inte universitetet tar avstånd från regeringens förslag om studieavgifter. ”
Min spontana tanke var: Bra! Äntligen börjar studenterna säga ifrån. Min andra tanke var: Hur fan tänker dom? Jo, så här:
”- När man slutar behandla alla studenter lika finns det inte plats för blommande magnolior på Universitetsplatsen, säger Christian Stråhlman, ordförande för LUS i ett pressmeddelande.”
Här har något gått väldigt snett. Självklart sympatiserar jag med kravet att det ska vara gratis utbildning på våra universitet, men jag sympatiserar så klart också med ett vackert Lund med vackra magnolier. Vad studenterna nu gjort är ett vanligt kardinalfel bland upprörda människor med liten vana att analysera samhället och delta i samlad kamp för välfärden. Man ser bara till sina egna behov, och förstår inte nödvändigheten att rikta fokus på problemet på vassaste sätt. För att ta ett exempel:
Vi har nyligen haft en ockupationsvåg i Lund som slagits för fler bostäder för våra invånare i allmänhet, och våra unga i synnerhet. Redan från början – i samband med att Smultronstället på Kävlingevägen ockuperades – förstod man att det fanns ingen chans att vinna striden om man inte lyckades kommunicera till lundaborna att man var ute efter en konkret lösning på frågan. Man bjöd därför in boende i området, pratade med dom och förklarade. Man demonstrerade, förhandlade och gjorde några spektakulära aktioner. Hela tiden med målet i fokus. Inget våld skulle användas – det var ju kommunen som stod för våldet som lät folk gå bostadslösa.
Genom envist och målmedvetet arbete lyckades man lyfta frågan om bostäder i hela Lund. Överallt diskuterades frågan. I tidningar, TV och på gator och torg. Ett utmärkt exempel på politisk kamp.
Denna dimension har tyvärr inte de som skrivit pressmeddelandet ovan förstått. Det handlar om att vara många och att spränga sina egna begränsningar om man ska lyckas. Här blir ett hot om att såga ner träden en onödig omväg. Vad har träden med saken att göra? Träd sågar man ner hur lätt som helst. Det skulle jag kunna göra ikväll om jag hade velat och tagit med mig några polare till hjälp. Men att organisera de många, att inbegripa flera och att argumentera, det är betydligt svårare och tar längre tid. Men det är också det enda sättet att förändra.
Det finns hundratals unga och gamla och studenter som under ett år fått ovärderliga kunskaper i att kämpa för sin sak. Den rörelsen finns kvar. Även om det inte skrivs om den i tidningarna f.n. så lever den både som ett minne och som konkret organisering utanför massmedias löpsedlar. Den rörelsen skulle säkert utan att tveka stödja studenternas krav. Man hade kunnat utnyttja varandra för att på bred front bygga upp en studentrörelse som handlar om annat än att supa skallen i bitar på nationerna. Om man nu verkligen är intresserad och förstår nödvändigheten av ett sådant arbete uppmanar jag de studenter som läser det här och vill slåss för ett avgiftsfritt universitet att kontakta Röda Lund direkt här på sidan, eller att höra av sig till ockupantscenen eller till Lundabor mot nedskärningar.
Läs mer: Lus sågar studieavgifter OCH magnolior vid universitetet
Röda Lund 