Malmö i uppror

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd
Svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför väntar en värld i brand frälsningens vårhögtid
-utanför väntar historiens största och stoltaste strid!
Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt
vänner, i helig förvissning om att landet vi drömt blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtrampande folk.

ur ”Prolog”, av Ragnar Jändel

En folkmassa på flera hundra angriper poliser som ställt upp sig på linjer. Från smågatorna kring Möllevången strömmar barn så unga att de inte ens hunnit bli tonåringar. Massan slår med våld till mot affärerna på torget. Ridande polis väller fram. I händerna har dom blanka tillhyggen och striderna sprider sig ända bort till Rosengården. Högern och pressen anklagar yrkesrevolutionärer för att sprida oro bland befolkningen.

När hände detta? tänker ni. Vad är det för små-terrorister som nu varit i farten? Är det dom där reclaimarna? Eller är det fotbollshuliganer som varit och druckit pilsner inför ett derby? Nej, de som sprider skräck i näringsidkare och polis på Möllan är inte unga rånluvemaskerade eller hejaramse-skrålande bråkmakare. De är allesammans kvinnor, de är 300 stycken, och de anser att maten, och inte minst potatisen, blivit för dyr. Året är 1917 och Malmö och Sverige står inför en socialistisk revolution.

Historien om den svenska arbetarrörelsen och dess politiska och organisatoriska utveckling är i mångt och mycket en historia som har sitt ursprung från de skånska slätterna och städerna. Det var utopisten Nils Herman Quiding som, efter observationer av Malmös arbetares armod, i mitten av 1800-talet formulerade några av de första svenska idéerna om ett kommunistiskt samhälle utan klasskillnader och fattigdom. Det var agitatorn August Palm som med sitt föredrag ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inledde det socialdemokratiska pionjärsarbetet. Och det var Axel Danielsson som med sina djupa marxistiska kunskaper och organisatoriska talang var med och befäste den socialdemokratiska rörelsen, bland annat genom skapandet av tidningen Arbetet 1887.

Den 17 mars 1917 vaknade Malmö till ännu en dag av bitande vinterkyla. Knappt något bröd fanns att finna, och den potatis som blivit dess substitut hade nu varit slut i två veckor. Det fanns inte längre något livsmedel som kunde fylla de hungrande arbetarnas näringsbehov, och i många fall måste två arbetarfamiljer dela på en lägenhet som inte ens var stor nog åt en familj. Svälten och nöden var ohygglig. Den stränga kylan gjorde det omöjligt att uppbåda den fastfrusna potatisen ur jorden, och samtidigt höll många handlare på sina förråd så att potatispriset kunde hållas uppe.

Men trots detta var den 17 mars en dag som skulle ingjuta nytt hopp i de hungrande massorna. Denna dag var inte längre tidningens huvudsidor upptagna med det pågående världskrigets böljande strider. Rubrikerna i tidningen Arbetet skrek ut den stora nyheten: ”REVOLUTION I RYSSLAND”, ”RYSSLAND; REVOLUTIONENS LAND”. Tsaren hade störtats och Malmös arbetare kunde läsa att de djupgående förändringar de slogs för nu äntligen skulle realiseras i det stora landet i öster. Arbetets journalister var eld och lågor och skrev stolt om hur revolutionen letts av de socialdemokratiska fanorna och om hur det som förut verkat omöjligt nu plötsligt blev verklighet: Amnesti för politiska fångar, allmänna val, fullständiga fri- och rättigheter, avskaffandet av soldaternas sociala inskränkningar, polisens ersättande av en demokratisk milis.

Den 9 april samlades i Malmö sammanlagt 1 100 människor vid två separata påskmöten för att dryfta den nuvarande situationen. Ett av mötena bevistades av bland andra den socialdemokratiske riksdagsmannen Gunnar Löwegren, som med följande ord uppmanade Malmös arbetare till återhållsam tillförsikt:

”Hoppas att det måtte gå här som i Ryssland – naturligtvis med reservation för revolutionen, något som vi icke behöva här då vi ha andra medel.”

Men Löwegren talade inför döva öron. En svältande människa kan inte i längden förklara för sin familj att maten måste vänta tills representanterna har gjort sitt. Hon griper efter minsta halmstrå för att trygga sin och sina närmstas framtid, och när hon märker att hon inte är ensam i sin nöd, formeras den enskildes vrede mot de som redan har till en kollektiv kraft som få kan tygla. Denna vredens, eller hatets om man så vill, kraft briserade för första gången förmiddagen den 14 april när en grupp arbetarkvinnor bevistade Möllevångstorget.

Klicka: Peps Persson - En del och andra

Det var ingen stor händelse som fick kvinnorna den dagen att handgripligen visa sitt missmod. En potatisförsäljerska hade försökt sälja sina korgar med potatis för det hutlösa priset av 30 öre litern, 5 öre mer än på Drottningtorget samma dag. Och den stora massan av kvinnor som samlats angrep nu ”månglerskan”. Man välte ut hennes korgar på torget, något som upprepades fyra gånger innan kvinnan kände sig nödsakad att kalla på polis, för att sedermera ”ta till schappen”. Även en lantman fick sina korgar omkullvälta samtidigt som han bombarderades av korgarnas innehåll. Inga omhändertaganden verkar ha gjorts, vilket kan förklaras av det stora antalet deltagare.

Möllevångsincidenten var bara en i raden av spontan aktion i Sverige dessa dagar. Över hela landet drog stora demonstrationer och strejker genom städerna för att kräva ökad livsmedelstillgång och höjda löner. På många håll konfiskerade man även livsmedel från handlarna och/eller genomförde inspektioner av förråden.

Knappt två veckor senare kom de från alla håll. 2 000 gick landsvägen från Limhamn, 500 från Arlöv, 150 från Lomma, och till slut stod det en 30 000 människor stark skara på Stortorget i Malmö. Inga fanor bars och endast ett standar kunde skymtas över människomassan, som löd: ”Högre lön, mera bröd”.

Det var arbetarkommunens styrelse som kallat till demonstration, och ur folkhavet steg nu sju representanter fram för att lämna över en rad krav till borgmästare W. Skytte. Några av kraven var:

• Slut på hungerpolitiken

• Stoppande av all livsmedelsexport

• Reglering av alla livsmedel och lägre maximipriser Större brödransoner för arbetare – särskilt för dem med hårt arbete – möjliggjord eventuellt genom

• Minskning av de förmögna klassernas ransoner

• Billigare mjölk

• Kraftiga åtgärder mot obefogad hyresstegring och för avhjälpande av bostadsbristen

• 8-timmars arbetsdag samt höjning av reallönerna till 1914 års nivå

Det pyrde i leden, och snart var det dags för de årliga 1 maj-demonstrationerna. Det började florera rykten om ett internationellt uppror, och i Malmö, och i resten av Sverige, hade ”små röda lappar” spridits som talade om en socialistisk revolution. Men någon revolution kom aldrig. Tvärtom blev 1 maj den lugnaste på länge. Kanske var det pga det nyinstiftade nationella rusdrycksförbudet.

Huvudtalare var Gustav Möller från partistyrelsen. Möller tillhörde en av partiledaren Brantings tre ”skånska korpraler” (Ett nedsättande epitet. De andra två var Värner Rydén och Per Albin Hansson. En annan benämning på de tre var ”streberherrarna”), och hade haft kontakter med de ryska revolutionärerna. Hans tal berörde i radikala ordalag den nuvarande situationen och konstaterade, nästan i förbifarten, att ”vi skulle kunna göra revolution, (långvarigt bifall) men därmed inte sagt att vi komma att göra det”. Klart var i alla fall att ”ur denna kris måste Sverige gå ut som en verklig demokrati”.

Så skedde också. Samma år fick Sveriges män allmän rösträtt. Ett par år senare även kvinnorna. Det socialdemokratiska partiet skulle snart inleda en lång period av regeringsinnehav. Sakta men säkert byggde man upp ett välfärdssamhälle och kompromissade sig fram mellan radikala arbetarröster och profithungriga kapitalister. Snart var perspektivet om en svensk revolution efter rysk förebild mest en smått naiv dröm som ibland dammades av vid de årliga 1 maj demonstrationerna.

Idag menar många att vi är tillbaka där det en gång började. Denna gång sprängfyllda med historiens lärdomar.

Läs mer: Hungerrörelsen 1917 – 90 år sedan hungerupproret skakade Sverige
Röda Malmö: Malmö by bike
3000 tecken: De värsta kravallerna i Lunds historia
Röda Lund: Lund visar vägen
Se även: Den tidiga socialdemokratin av Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Hungerdemonstration på Stortorget i Malmö den 25 april 1917 med ca 30.000 deltagare. Foto: Malmö Museers bildarkiv

Läs även andra bloggares åsikter om 1917, Hungeruppror, Kravaller, Malmö, Möllan, Möllevångstorget, Revolution, Rosengården, Socialdemokraterna, Svensk revolution, Uppror