Jubla med Libyen!

Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund, och flitig debattör om de arabiska revolutionerna, ger i Aftonbladet idag oss en kommentar till Khaddafis fall. Han varnar för de svårigheter som kan komma, men framförallt jublar han tillsammans med Libyen och andra demokratitörstande i arabvärlden.

Seger igen!

Och vi som vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

”Hemligheten bakom de senaste dagarnas framgångar”, skriver Juan Cole, en av USA:s skarpaste Mellanösternvetare, ”ligger i en folklig revolt i Tripolis arbetarkvarter, som utförde det mesta av det hårda arbetet med att skaka av sig säkerhetspolisens och de militära klickarnas styre. Det lyckades så väl att när de revolutionära brigaderna närmade sig staden västerifrån mötte de litet eller inget motstånd och kunde rulla rakt in i centrum”.

Lördagskvällens revolt i Tripoli kommer, som så mycket annat detta år, att gå till historien. När mörkret lagt sig över arbetarkvarteren Tajoura, Fashloum och Suq al-Juma bröt invånarna fastan, bad kvällsbönen och gav sig ut på gatorna, som på given signal, med och utan vapen, för att helt enkelt storma Gaddafi-regimens utposter. Vid ett skede ska granater ha skjutits in i en folkmassa med 122 dödsoffer som följd, men tidvattnet steg obönhörligt, med hjälp av rebeller som gled in i Tripoli på gummibåtar och pickups, tills Gaddafis envälde krympt till öar i ett hav av röd-svart-gröna fanor.

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer.
Jubla med Libyen.
Är alltså landets framtid säkrad? När den kinesiske premiärministern Zhou Enlai någon gång på 1970-talet fick frågan om vad den franska revolutionen 1789 gett för resultat lär han, enligt den apokryfiska legenden, ha svarat: ”Det är för tidigt att säga”.
Konsekvenserna av en revolution kan – sådan är historiens sensmoral – fortfarande vara svåra att överblicka ett par århundraden senare: mitt i skeendet är det omöjligt. Men om historiker har till uppgift att diskutera de långsiktiga, oavsiktliga följder som ekar genom seklen är det revolutionärers uppgift att gripa ögonblicket i hetluften, kasta sig in med all sin kraft, göra det bästa möjliga av att den rådande ordningen suddats ut och samhället ligger öppet som en oritad karta.

Sedan vidtar det svåraste arbetet. Det gäller snart i Libyen, så som det redan gäller i Tunisien och Egypten: en utdragen, hård, ofta ojämn kamp mot reaktionära krafter gör utgången oviss. I flera avseenden har Libyen ett gynnsammare utgångsläge. Gaddafis statsapparat är på väg att krossas fysiskt, medan den i Egypten har ömsat skinn från Mubaraks kostym till arméns uniform och uthålligt konserverar sin ställning; den libyska revolutionen har utövat dubbelmakt i ett halvår, genererat sina egna organ och står redo att ta över helt.

Det är den väpnade triumfens fördelar, men nackdelarna är kanske lika många. Överflödet av utspridda vapen höjer risken för interna strider. Där Mubaraks fall i Egypten antände ett enormt tillbommat fyrverkerilager av partier, fackföreningar, bondekooperativ, studentgrupper, ungdomsorganisationer, konstnärsunioner och oräkneliga andra initiativ återstår det för libyerna att formera en liknande brokig mångfald av rörelser.
Men av det halvår som gått tycks ett vara säkert. Revolutionen kommer att ge libyerna friheten att uttrycka sig som de behagar, med sina egna medel, på vilket språk de vill för första gången kan Libyens amazigh, kända i väst som ”berber”, ta fram sin kultur ur gömmorna – utan att frukta fängelse, tortyr eller offentlig hängning. Den friheten är premissen för allt annat.
Den är uppenbarligen värd att offra livet för.
Nu ser viss vänster i Europa enbart Anders Fogh Rasmussen och Nicolas Sarkozy och blundar hårt för att få bort bilderna på euforiska araber. Men när mörkret lagt sig över Syrien på söndagskvällen och människor brutit fastan och bett kvällsbönen gav de sig ut i gränderna för att gratulera Libyen: ingenting kan blåsa mer luft i deras lungor än Gaddafis fall.
Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

Andreas Malm

Fler kommentarer från medlemmar i Socialistiska Partiet:

Röda Malmö: Adjöss Gaddafi
Svensson: Ghaddafi faller – blir livet i Libyen bättre?
Kildén & Åsman: Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,DN2,GP2,SVD5,DN3,DN4,

6 reaktioner på ”Jubla med Libyen!

  1. Vad som är viktigt i det här läget är att undvika en islamistisk vänsterregering. Det skulle största landet i krig igen. Muslimer och vänster hatar varandra men ser varandra som nyttiga idioter.

  2. Eftersom islamister skyr socialismen som pesten så torde väl det vara lika troligt som att MFF vinner Champions League i år. Det viktiga i det här läget är att de sista resterna av diktaturen vädras ut och att det ges möjlighet för politisk organisering och yttrandefrihet. För socialister fortsätter nu kampen mot att utländska stater ska profitera på revolutionen, och för att det upprättas fackföreningar och politiska partier för att föra revolutionen vidare in på det sociala området.

  3. Vem är det som tjänar på det?
    Misstänker att utländska intressen redan profiterat på det önsketänkande ni kallar för revolution.(http://my.telegraph.co.uk/nomorenato/kingsley/24/nato-steals-1-5billion-from-libyan-fun/ ) Plundringen av Libyens frusna tillgångar har ju redan börjat! För oss antiimperialister är en revolution INTE en process när USA bjuder in pentagon tjänstemannen och den sedan 20 år tillbaka amerikanske medborgaren Khalifa Hifler att axla rebellmanteln och förklara för libyerna var oljan ska skeppas. Det är en process när en klass störtar en annan. Nato-rebeller och demokratiska humanitära bombmattor ala Irak all ära. Men. Kanske borde A Malm också passa på att gratulera Exxon, Halliburton, och inte minst Lundin Oil?
    /kamrat D

  4. Lundin Oil fanns i Libyen till 2001 (dvs t.o.m. innan USA gav Khaddafi sin välsignelse). Källa: http://www.expressen.se/nyheter/avslojar/1.2368755/lundin-oils-oljeaffarer-med-khadaffi
    Exxon har varit där både innan och efter upprorets utbrott. Källa: http://www.bizjournals.com/dallas/news/2011/03/17/Libya-Exxon.html
    I mars 2011 beklagar Halliburton oron i mellanöstern:
    ”Halliburton Co. said Monday that turmoil in the Middle East and North Africa, and especially sanctions imposed on Libya, will cut first-quarter earnings by 3 cents to 4 cents per share.” Källa: http://abcnews.go.com/Business/wireStory?id=13242160

    Här är en lista på de utländska oljebolag som verkade i landet innan upproret: ENI/Agip, Italien, Repsol, Spanien, Total, Frankrike, OMV, Österrike, Wintershall/BASF, Tyskland, Statoil Hydro, Norge, Tatneft, Ryssland, Shell, Holland, BP, Storbritannien, Occidental, USA, Conoco Philips, USA, ­Exxon Mobil, USA, m fl.

    Det är nog snarare så att det är först nu folket i Libyen själva kan få en möjlighet att bestämma var deras olja ska ta vägen. Sen att komma och snacka om plundring när familjen Khaddafi levt i sus och dus och slängt Libyens pengar omkring sig i det globala kasinot är ett stort skämt.

    Läs på om Khaddafi och Libyen: Khaddafi -en antiimperialist?

    ”I januari 2006 erbjöd Tripoli 15 licenser för oljeprospektering. Av dem gick elva till amerikanska oljebolag. I Vita Huset var man så nöjd att man inte ens väntade på en lösning av de bulgariska sjuksköterskornas situation innan diplomatiska förbindelser återupptogs med Tripoli.
    Under sommaren samma år erbjöds ytterligare ett stort antal prospekteringsrätter som till större delen vanns av europeiska oljebolag. Italien seglade upp som Libyen största oljekund och samtidigt kunde Khaddafis investeringsfonder investera stora kapitalmängder i italienska industrier, bland annat Fiat.
    (…)
    Khaddafis son Seif ledde den nyliberala öppningen mot ”väst” med hjälp av en nystartad statlig investeringsfond med namnet Libyan Investment Authority som strax innan den arabiska våren hade 70 miljarder dollar placerade i framför allt City London. Största enskilda posten som LIA placerat fanns i Italien med 3,5 miljarder dollar. Som kuriosa kan också nämnas att LIA äger 3 procent av Financial Times aktiestock. Av en ”bundsförvant” i den anti-imperialistiska kampen kunde man kanske vänta sig någon enstaka investering i åtminstone lite fair-trade. Icke sa Nicke.”

    Samt: Khaddafis partners i väst

    ”I LIA är det Khadaffis son Saif som i praktiken hade ensamrätten över investeringsbesluten. Hans utbildning vid London School of Economics gav honom prestige som kunnig i finansproblem. Men det visade sig vara illa bevänt med kunskaperna. Miljardbelopp har gått upp i rök därför att LIA satsade sina pengar på de mest riskfyllda investeringar som finansenkasinot kunde erbjuda.
    Av alla investeringar som den gode Saif satte LIAs pengar i är det Goldman Sachs riskvalutafonder som slår alla förlustrekord. Av 1,3 miljarder dollar tappade banken 98 procent. I möten med LIAs direktörer erbjöd Goldman Sachs LIA en kompensation i aktier i banken värda fem miljarder dollar. LIA vägrade och krävde alla pengar tillbaka. Annars hade LIA blivit en av bankens största delägare. Tala om att det rådde förtroende mellan Khaddafi och världens ledande bank.”

    Ta reda på fakta, ”Kamrat D”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s