Detta blir sista inlägget i serien ”Att vara revolutionär”. Vi hoppas att vi på ett tydligt och bra sätt lyckats förklara vad socialism och revolution är och vilken kamp och vilket samhälle Socialistiska partiet står för. Vi uppmanar dig att ta kontakt med SP för att organisera dig tillsammans med oss. Vi bygger en rörelse av och för folket och i den kan och bör alla som tjänar på kapitalismens avskaffande delta.
Alla tidigare inlägg hittar du här: Att vara revolutionär
I den långa kampen mot klassamhället, genom alla bakslag, missräkningar och besvikelser är det inte bara många som förtvivlar och ger upp. Lika vanligt är det att förbittras. Den gamle förgrämde kommunisten
som tycker illa om sina medmänniskor och längtar efter den stora röda domedagen då alla räkningar ska göras upp, är tyvärr inte bara någon romanfigur.
Den argentinske revolutionären Che Guevara, som deltog i den kubanska revolutionen och stupade i spetsen för Bolivias gerilla på 60-talet, sa en gång: “För några kanske det låter lite löjligt, men varje verklig revolutionär drivs av kärlek till människorna.” Det tror jag är viktigt; av kärlek till människorna och livet, inte av hat. Det är den kärleken som får oss att avsky det system som förstör livsmöjligheterna för så många miljoner och som gör så många människor inte bara till förtryckta, utan också till förtryckare. Det är den kärleken som gör att vi avskyr hänsynslösheten och råheten, självgodheten och likgiltigheten som klassamhället stimulerar både i toppen och i botten. För att inte den avskyn ska bottenfrysa till förblindande hat och bitterhet försöker vi omvandla den till politisk förståelse och kraft.
En ledare för gerillan i El Salvador berättade en gång om svårigheterna i det dåvarande inbördeskriget. Många som anslöt sig till gerillan, sa han, drevs inte av någon särskild politisk uppfattning utan av raseri och vilja att hämnas en mördad mor, en våldtagen syster eller en utraderad familj. De ville ta livet av varenda regeringssoldat eller makthavare som kom i deras händer. Huvuduppgiften för revolutionärerna i gerillan var att försöka omvandla hatet till politisk förståelse, att stöpa om det till en strävan efter ett människovärdigare samhälle byggt på kärlek och respekt för livet, inte att utkräva hämnd.
Vår typ av revolutionärer är alltså varken tycke- och smak-radikaler eller hämndlystna röda domedagspredikanter, vi är varken fanatiska himlastormare eller världsfrånvända dagdrömmare. Vi är övertygade om att människorna själva besitter den kraft och kärlek som kan göra vår planet till en fantastisk möjlighet och ett underbart äventyr för hela mänskligheten – i stället för det dårhus där inte bara enskilda människor förstörs utan där själva livets förutsättningar riskeras. I kampen för att förverkliga den möjligheten måste vi vara beslutsamma men inte brutala, okuvliga men inte fanatiska, uthålliga men inte förstenade.
Ja, inför livet och existensen är vi ödmjuka i vetskap om att vi som människor ännu vet så litet, ännu bara befinner oss i begynnelsen av vår arts historia. Men just därför är vi också oförsonliga mot klassherraväldets maktordning och blindhet som hotar att sätta punkt för den historien, innan den ens förverkligat en bråkdel av sina möjligheter. Det är kring försvaret av de mänskliga möjligheterna som vår typ av revolutionärer förenas.
Röda Lund 