Denna broschyr är utgiven för att användas både i den fackliga kampen och i det nödvändiga arbetet att omvandla fackföreningarna till stridbara och demokratiska organisationer. Den är en kort sammanfattning av en del av de erfarenheter Socialistiska Partiets medlemmar gjort tillsammans med många andra under lång tid och som åtskilliga andra gjort dessförinnan, både i Sverige och runtom i världen. Liksom allt annat är dessa erfarenheter och ståndpunkter något som utvecklas när nya erfarenheter kommer till och vi är tacksamma för alla tankar och synpunkter på det vi skrivit.
Beställ den för 10kr + porto genom att maila info@socialistiskapartiet.se
Sveriges största fackförbund, Kommunal, har publicerat vad du ska ha i lön på ditt sommarjobb. Kolla listan om du är osäker: Sommarjobbslöner 2011 (pdf)
En fackförening består av de som arbetar inom ett visst yrke eller inom en viss bransch. Den är bildad för att se till att du inte blir utnyttjad av de som köper din arbetskraft och för att man är starkare om man går ihop och ställer krav. Kom ihåg att den du är anställd av inte anställt dig för att vara snäll. Du är anställd för att företagsägaren kan tjäna pengar på det arbete du utför, och därför är det viktigt att du är på din vakt så du inte blir utnyttjad. Var inte rädd att säga ifrån eller fråga dina arbetskamrater om det är något du är osäker på.
En viss del av den tid du jobbar får du inte betalt för, utan det går till den som äger företaget och köper ditt arbete. Det syns inte i ditt lönekuvert, men det är så det funkar. Det är detta som kallas ”profit” och som gör att det finns olika klasser i samhället. Ibland måste man strejka för att få sin vilja igenom. Strejken är ett bra vapen eftersom kapitalisten då inte får någon profit.
Ett annat ord för företagsägare är ”kapitalist” – dvs en person som tjänar pengar på att köpa och äga maskiner och redskap som du arbetar med. I Sverige är denna ”kapitalistklass” bara någon enstaka procent av befolkningen, men bland dem hittar du också högerns främsta försvarare och de fåtal som är miljonärer eller miljardärer. Du har förmodligen aldrig varit hemma hos en kapitalist, för de föredrar att gömma sig bakom höga murar och de bor i ghetton vanligt folk knappt vet var de ligger. Vi socialister anser att maskiner och redskap ska ägas gemensamt så att det arbete vi gör kan berika alla i samhället – och inte bara en pytteliten grupp rika familjer.
Vilket fackförbund du ska gå med i beror på vad du arbetar med. Kolla här vilket fack du ska tillhöra. Förutom LO-facken finns också SAC-Syndikalisterna. Har du frågor om sommar- eller extrajobbet så bör du vända dig till det fack som organiserar dina arbetskamrater. Hör med dom vilket fack dom är med i. Annars kan du vända dig till Fackets hjälptelefon på 020-56 00 56.
Kommunals rekommendation för feriejobben sommaren 2011:
För feriearbetande 16- och 17-åringar bör lön utgå med lägst 59 kronor per timme.
För feriearbetande 18- och 19-åringar bör lön utgå med lägst 73 kronor per timme.
Läs gärna lite i tidningen Kommunalarbetaren, som alla medlemmar i Kommunal får.
”fackföreningar som bara förhandlar fram försämringar tappar medlemmar medan offensiva fack som organiserar strejker och gatuprotester entusiasmerar och motiverar sina medlemmar”
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
”Facken i Europa planerar för militant kamp — kombinerad med samarbete över gränserna kring de vanliga förhandlingarna. Tanken är att det offensiva agerandet ska ge framgångar vid förhandlings-bordet. Den samlade fackföreningsrörelsen i Europa manar till strid. Ronald Janssen, rådgivare hos Europafacket i Bryssel, förklarar att facken borde mobilisera sina medlemmar i massaktioner i strejker och på gator och torg för att sätta press på förhandlarna.”
Detta stod nyligen att läsa i LO-tidningen på nätet under rubriken ”Facken rustar för strid på två fronter”. Den nämnde Janssen säger också att fackföreningar som bara förhandlar fram försämringar tappar medlemmar medan offensiva fack som organiserar strejker och gatuprotester entusiasmerar och motiverar sina medlemmar.
Sådana tankar finns emellertid inte hos Wanja Lundby-Wedin som sitter som ordförande i Europafacket. Den här strategin är inte tillämpbar på Sverige, menar hon i samma artikel som nämns ovan. Wanja Lundby-Wedin vill hålla organisationsgraden uppe, men säger inte hur. Den hittills förda linjen har uppenbarligen inte varit framgångsrik. Det handlar om ett historiskt ras för det svenska facket. För femton år sen, under 90-talskrisen, var en rekordstor del, 85 procent, av alla anställda med i ett fackförbund. År 2009 var siffran nere i 71 procent. Västvärldens fackföreningar är decimerade och tillbakaträngda. Den fackliga rörelsen är dock ”ännu den friskaste grenen av arbetarrörelsen och att försvaga den förblir för borgerligheten den viktigaste utmaningen”, som Göran Greider skriver i sin senaste bok.
Även sossarnas toppskikt tenderar mer och mer att betrakta LO som en intresseorganisation bland andra. Som Lars Stjernkvist, före detta partisekreterare och Agneta Karlsson, före detta biträdande partisekreterare, skriver i ett inlägg i Aktuellt i politiken: ”Vårt parti är sprunget ur konflikten mellan arbete och kapital och ur ett samhälle där gränsen var förhållandevis tydlig. I dag ser samhället annorlunda ut. Visst finns konflikten kvar, men den blir inte lika tydlig i ett samhälle där nästan alla löntagare är kapitalister genom sitt pensionssparande och där många egna företagare sliter hårt med otrygga villkor”.
Facket har dock själv i hög grad låtit sig trängas tillbaka. Vi såg lönesänkningsavtalen under finanskrisen, avtal som i flera fall blev permanenta. Arbetslösheten har samtidigt parkerats på en hög nivå, massarbetslöshet skulle borgarna ha sagt om det vore en s-regering. Det är därtill bara var tredje arbetslös som får a-kassa, en a-kassa som dessutom urholkats så att mindre än fyra procent får ut 80 procent av lönen.
Löneutvecklingen för de som har arbete har inte varit gynnsam. 2010 var ett ekonomiskt toppår för arbetsgivarna, men för löntagarna var löneökningarna historiskt låga. ”Om man ska envisas med att utse vinnare i avtalsrörelsen så gick de ekonomiska delarna – löneökningarna – arbetsgivarnas väg”, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth.
Finns det då någon mobilisering i LO-förbunden? Hur tar man itu med de stora stridsfrågorna? Vad gör man för att möta arbetsgivarnas offensiv mot anställningsskyddet och turordningsreglerna? Jo, man har bjudit in Svenskt Näringsliv till en gemensam arbetsgrupp som ska granska hur turordningsreglerna fungerar i praktiken. Vi vill ha slut på pajkastningen, säger LO:s avtalssekreterare Per Bardh. Det verkar råda väldiga illusioner om vad som ska kunna åstadkommas i denna arbetsgrupp. Per Bardh tror att det kanske kan vara ett steg i riktning mot nya huvudavtalsförhandlingar. Dessutom tror man att det här ska vara en signal till politikerna att hålla fingrarna borta från anställningsfrågorna.
Men Anders Borg har lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Han är väl medveten om att dessa i praktiken i stor utsträckning satts ur spel genom nya regler om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och bemanningsföretag.
Det är svårt att värja sig för att hela denna inriktning från LO-topparna bara är nya inslag i den underdåniga strategi som länge varit förhärskande. Det försvagade facket ska genom nya eftergifter hoppas på att åter bli jämbördig part vid förhandlingsbordet. Så kommer inte att ske, inte den här vägen. Facket kommer inte att vinna någonting i förhandlingar som man inte redan vunnit genom mobilisering på golvet.
Här är en text skriven av Lars Henriksson, metallarbetare och medlem i Socialistiska Partiet, tagen ur dagens Göteborgs Posten där han är krönikör.
Härom veckan hamnade jag på en av de eftervalsanayser där Socialdemokraterna och deras samarbetspartners försöker förstå vad som hänt. Ett av kvällens nyckelord blev ”berättelse”, hur man själva saknat en tilltalande bild av vart man syftat, något som motståndarna haft. En ganska typisk diskussion som med få undantag handlade om att man misslyckats med att övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Att valdebatten handlat för lite om solidaritet och ideologi vilket gjort att fler röstat kortsynt egoistiskt.
Jag tror att det är ett monumentalt felslut. För bortom allt prat, alla berättelser, bilder och kampanjer finns verkligheten.
Solidaritet och sammanhållning är inga fina personlighetsdrag eller att ”värna om svaga grupper”. Det är inget vi omfattar genom att upplysta personer ”pratar ideologi” med oss. Solidaritet är över huvud taget ingen åsikt, det är en insikt, det kollektiva egenintresse som är arbetarrörelsens grundsten: det som skadar dig skadar också mig. Om jag inte deltar i strejken eller betalar min fackavgift får vi alla sämre avtal. Din sänkta a-kassa eller uteblivna sjuklön i dag är mina försämrade arbetsvillkor i morgon. Låga löner och osäkra arbetsvillkor för ungdomar – eller i Kina – pressar ner lönerna för alla andra. Och så vidare.
En sådan insikt kommer ur erfarenhet av gemensamma fackliga och sociala strider för alla som lever av att sälja sin arbetskraft, oavsett om vi kallas arbetare eller tjänstemän. I den intressegemenskapen får våra olikheter, nationella, religiösa eller vad det må vara, sina rätta, tämligen betydelselösa proportioner. (Vilket gör den till ett långt mäktigare botemedel mot rasism och andra mörkerläror än att samla likasinnade till demonstrationer eller festivaler.)
Det förutsätter dock att sådana strider verkligen äger rum. För om facken blir försäkringsföreningar som pratar mer om konkurrenskraft än klasskamp då kommer vi aldrig att få dessa gemensamma erfarenheter. Det är också vad som hänt när decennier av byråkratiskt toppstyre avlägsnat kollektiv aktivitet från dagordningen och medlemmarna anvisats platsen som avgiftsbetalande åskådare. Det är den avsaknaden av självupplevd solidaritet som nu kan kasseras in politiskt av arbetarrörelsens fiender, ända ut i den avgrund där vissa människors rätt att finnas ibland oss ifrågasätts på ekonomiska grunder. Kvar finns då bara det privata, uppsplittrade egenintresset. Med miniräknaren som kompass sitter vi där, var och en vid vårt köksbord, och drar ifrån vad vi förlorar på a-kassan och vinner på skattesänkningarna. Och förlorar allihop.
I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.
Medlem av det anarkosyndikalistiska facket i Spanien under klasstriderna där på 30-talet
FÖR ARBETARKLASSENS ENHET OCH FACKLIG KLASSKAMP
Under de senaste tjugo åren har fackföreningsrörelsen avsevärt försvagats i termer av medlemskap, mobiliseringsförmåga och stridbarhet samt politisk och programmatisk självständighet. Detta har återspeglats i försämrade styrkeförhållanden. Det är också resultatet av arbetarsidans egen förlust av sammanhållning i skuggan av denna storskaliga tillbakagång. Det föreligger även ett politiskt ansvar; socialdemokratins aktiva stöd till den nyliberala politiken i allmänhet och dess allt djupare underkastelse gentemot nationella och internationella statliga institutioner. Återuppbygget av fackföreningsrörelsen är en avgörande uppgift.
Detta är inte bara en fråga om att upprätta och förena vänsterfackföreningar och fackliga strömningar. Uppgiften som ställs är en verklig facklig “återorganisering” i massomfattning. Denna har tre dimensioner:
1) Uthållig uppfinningsrikedom ifråga om att utveckla sociala krav som svarar, inte enbart mot omstruktureringen av det exploaterade arbetet i allmänhet, utan även krav som uppstår ur betydande förändringar i samhälleligt liv och medvetenhet och som särskilt berör kvinnor och unga människor. Sådana förändringar är en betydelsefull källa till politisering.
2) Proletariatets nya strukturer – där kvinnor, invandrare och framförallt unga människor kommer att befinna sig i frontlinjen för klasstrider – trots att de har föga att säga till om i den överväldigande majoriteten av fackföreningarna. Det ökade antalet kvinnliga och manliga arbetare i marginalen av proletariatets relativt stabila kärna räknas inte, är tillfälligt anställda eller lever i svår fattigdom. Detta kräver särskild uppmärksamhet riktad mot organisering i nya industriella företag i beroende kapitalistiska länder, som etableras i frihandelsområden där det varken finns social lagstiftning eller ens ett uns av arbetarskydd.
3) Som alltid genom hela arbetarrörelsens historia kommer det senaste sociala uppsvinget att skapa nya former för aktion, mobilisering och organisering. Från första början kommer den internationalistiska dimension som präglar dessa former att utgöra ett element i återupprättandet av fackföreningarna. Denna fackliga reorganisering kommer med nödvändighet att utvecklas mycket ojämnt på skilda kontinenter och i olika länder. Dess utgångspunkter kommer att vara mycket varierade.
I större fackföreningar med lång historia i länder med stor anslutningsgrad och en betydande facklig tradition kommer återmobiliseringen med säkerhet att äga rum i och genom dessa organisationer. Det kommer säkert att finnas stödjepunkter inom dessa för en facklig reorganisering. Det dialektiska samspelet mellan arbetarklassbasen, direktvalda representanter i företag och olika skikt inom fackföreningsbyråkratin kommer dock att anta komplexa former.
I länder där organiseringen i omfattande skala kom igång ett århundrade senare (COSATU i Sydafrika, CUT i Brasilien, och så vidare) kommer fackföreningarna att vara mer mottagliga för stämningar bland de vanliga medlemmarna. I alla fall kommer säkert vänsterströmningar inom dessa att utgöra en stödjepunkt för att rycka upp facket. Vidare har brister och felsteg hos de större facksammanslutningarna i en rad länder öppnat ett utrymme där nya fackföreningar kan uppstå. I allmänhet utgör dessa nya fackföreningar en liten minoritet av arbetarklassen som helhet. Dock kan de inom vissa fack, företag, regioner eller städer komma att inta en stark och ibland till och med dominerande ställning.
Framtiden kommer att utvisa vilken väg den massomfattande fackliga återorganiseringen kommer att ta. Denna “återorganisering” är desto mer sammansatt eftersom arbetets värld har genomgått en oerhörd förändring avseende strukturer, rutiner, medvetenhet, och så vidare. Detta gäller särskilt för unga arbetare som nyligen under osäkra villkor kommit in på arbetsmarknaden, som inte identifierar sig med den “historiska arbetarrörelsen” och som inte är beredda att ansluta sig till den. Detta är även fallet för kvinnor i den offentliga sektorn som är de som först drabbas av nedskärningar i den sociala budgeten och av privatiseringen av offentliga tjänster.
I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.
För att motsvara skilda målsättningar kommer denna enhet i den nuvarande fasen att anta två olika skepnader; Kampen för en klassisk enhetsfront, det vill säga enhet mellan det största möjliga antalet organiserade krafter inom proletariatet i syfte att genomföra praktiska åtgärder för att uppnå bestämda målsättningar. Även om vi är väl medvetna om att organisationer under socialdemokratisk ledning försummar att försvara elementära krav, avstår vi inte från möjligheten att dra in dem i massaktioner. Men vårt politiska och taktiska ställningstagande har från och med nu att ta full hänsyn till missnöjet bland mängder av människor och särskilt bland unga.
Enhet i handling och ökad samstämmighet inom och mellan sociala rörelser, fackliga strömningar, långvariga kampanjer, intellektuella miljöer, och så vidare som kämpar mot nyliberalismen. Denna typ av enhet kombinerar ofta en sorts “enhetsfrontsaktivitet” med en intensiv partiliknande politiskt aktivitet. Detta ger en gynnsam jordmån för social omorientering och politiskt rörlighet. Vårt förhållningssätt är att delta i organiseringen, samtidigt som vi etablerar en politisk diskussion. När vi gör detta måste vi vara medvetna om varje miljös specifika särdrag, dess mottaglighet, arbetsmetoder, förhållningssätt och så vidare.
Röda Lund saxar här en artikel om erfarenheterna av olika kulturer på en arbetsplats och hur man lyckats tackla de motsättningar som finns inom arbetarkollektivet. Läs den!
Rasistiska grupper har blivit mindre ljusskygga. Åtminstone skrivs det mer om dem i pressen. Men hur ser det ut på den vanliga arbetsplatsen? Arbetartidningen träffade Frances Tuuloskorpi, klubbordförande på storbageriet Stockholmsbagarn. I sin lägenhet i nya Hagalund i Solna – ”Blåkulla” i folkmun – ger hon ett lite annorlunda perspektiv på den här frågan.
Berätta om din arbetsplats!
– Jag jobbar på Skogaholms Bröds stockholmsbageri, ”Bagarn” som vi säger. Det är en av Sveriges största brödfabriken med ca 250 arbetare och 50 tjänstemän. De flesta är svenskar. Den största invandrargruppen är jugoslaverna. Sen kommer de spansktalande, finnar, turkar och greker. Sen har vi en del udda från t.ex. arabländer, Thailand, Nepal.
På somrarna har vi många extraanställda skolungdomar och många utländska studerande kommer och arbetar.
Det är mycket småborgerligt trams som skrivs och sägs i invandrarfrågorna. Vi ska ha det så underbart tillsammans och krama varandra. Men orsaken till invandringen, kapitalismens kaos, är ju något som måste bekämpas, eller hur? Skälen till ut- och invandring är ju inte att vi ska få smaka på nya maträtter – vilket i och för sig är trevligt. Folk har ju mer eller mindre tvingats och lockats att lämna sina hemländer – även om de inte är flyktingar – och ta sig till de industriländer som haft högkonjunktur. Det är inte underbart!
Men det är inte folk det är fel på. Alla arbetare, var vi än kommer ifrån, är utsatta för kapitalismens kaos och vi måste hålla ihop.
Finns rasismen i första hand inom arbetarklassen?
– Nej, men det är arbetarklassen som drabbas av invandringens problem. Både invandrarna själva och svenskarna. Det är tex. inte så kul för en svensk – eller för en turk – att jobba på en avdelning där alla andra talar serbokroatiska.
Modersmålsundervisning för mina arbetskamraters barn måste jag vara med och kräva – men också att arbetskamraterna ska försöka lära sig svenska ordentligt. Vi ska inte vara mesiga utan ställa gemensamma krav på varann. Svenskarna måste hjälpa invandrade arbetskamrater att lära sig svenska.
Jag skriver ju in de nya medlemmarna i facket. Jag vet att det blir problem, om de inte kan svenska. Det blir svårt att informera och få med dem i kampen. Man kan ju ha tolkar på mötena, men alla måste kunna vara med i det dagliga snacket, det är där det viktiga händer på en arbetsplats.
Själv har jag lärt mig lite serbokroatiska. Men alla kan ju inte lära sig alla språk. Svenskan måste vara det gemensamma.
Vad säger invandrarna på ditt jobb i de här frågorna?
– Vi pratar inte mer om rasism än om något annat. Men jag har märkt att precis som det förekommer förakt mot invandrare bland svenskar, så förekommer det bland invandrare förakt mot den svenska arbetarklassen. En del tycker att svenskar är slöa och dumma. Vissa hårt prövade flyktingar från tex. Latinamerika säger: ”Svenska arbetarklassen är lurad och reformistisk”. Det ligger ju nåt i det, men det är ändå en fördom. Vi måste kämpa oss bort från fördomarna och förena oss.
Invandrarna är inte nån likformig grupp. De kommer från olika kulturer. Det finns också klassmässiga skillnader. Det finns tex. invandrare som är här i avsikt att jobba en kortare tid för att kunna bli småföretagare i sitt hemland. Det finns ju även svenskar med den inriktningen. När sånt folk drar sig för att ställa upp på gemensam facklig kamp är det inte fråga om personlig elakhet eller rasolikhet, utan om olika klassintressen.
De som inte räknar med att kunna lämna arbetarklassen är stabilare och ofta stridsberedda, oavsett var de kommer ifrån.
Tycker du att rasismen har ökat på senare tid?
– Nej, det tycker jag inte, jag har inte märkt det på jobbet i alla fall. Men faran får inte underskattas.
Hur fackligt/politiskt ledande personer uppträder mot invandrarna på arbetsplatsen har stor betydelse. Attityder sprids. Inom facket är det viktigt att försöka ordna kontaktombud för alla språkgrupper. Det gör vi. Vi ska försöka få iväg några på facklig tolkutbildning. I vår klubbstyrelse sitter en finska, en jugoslav, en turk, en grek. Några svenskar får vara med också.
Vill du tillägga något?
– Ja. Man ska inte förneka att man har vissa gemensamma intressen med folk från sin ”egen” kultur, precis som med folk av ens eget kön. Men jag har ju mycket mer gemensamt med mina manliga arbetskamrater än med en kvinnlig chef. Man måste se till huvudmotsättningen.
Vad jag menar med småborgerligt trams är uppfattningen att man först måste gilla varann jättemycket – sedan kämpa. Jag var en gång på ett möte om invandrarfrågor här i Hagalund. Då var det en finsk kvinna som sa: ”Vad är egentligen solidaritet? Det är ju inte vänskap, inte förståelse. Det är att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.” Det tycker jag var bra sagt. Vi måste kämpa ihop. Då blir vi också vänner och kan ha kul ihop.
Däremot ska vi inte försöka förneka invandringens problem. Vi måste som jag sa ställa krav på varann, både svenskar och invandrare. Det tror jag är bästa skölden mot rasism.
Jag ska ta ett exempel. Vi hade en städare från ett latinamerikanskt land. Han kom i bråk med en svensk äldre kvinna och var väldigt oförskämd mot henne. Hon tog förstås åt sig och tyckte att han var ”en jäkla elak utlänning”. Jag skällde ut honom för att han hade en föraktfull stil. Jag skällde lika mycket på honom som jag skulle skällt på en svensk. Det blev en öppning. Den killen blev sen kontaktombud och det blev fart på städarna.
Man behöver inte gå på tå, om man visar klart och tydligt att man är ute efter enighet.
/
En bra och tänkvärd text, va? Saken är den att den är från 1982, ett år då de flesta läsare av Röda Lund inte ens var födda.
Men har så mycket förändrats egentligen? Är det inte just det gemensamma – trots inbördes olikheter – som får arbetare på en arbetsplats och i övriga samhället attståuppförsigsjälvaochvarandra? Att vi håller ihop även om vi inte förstår varann eller ens tycker om varann särskilt mycket.
Så har då de flesta fackförbund och arbetsköparnas organisationer skrivit under uppgörelserna i årets avtalsrörelse. Att det blir reallönesänkningar för exempelvis metallarna under det närmaste året står klart. Ändå är det inte lönenivån som stått i centrum utan arbetsköparnas rätt att hyra in bemanningsföretag till och med när uppsagda arbetare har laglig rätt till förtur för återanställning. Denna återanställningsrätt har gällt under nio månader räknat från det att du lämnat företaget. Arbetsköparna har med hjälp av bemanningsföretagen gått runt denna regel. Ibland har det blivit så att en del av de uppsagda återkommit som anställda i ett bemanningsföretag. De arbetar återigen på sin gamla arbetsplats, men de kan få gå utan varsel eller förhandling. Arbetsköparen har också genom detta agerande kunnat strunta i LAS-listan. Det är ju inte alls säkert att det är de som kommit tillbaka genom bemanningsföretaget som stod på tur enligt LAS. En inhyrd arbetares position när det gäller att stå upp för sina rättigheter är därtill betydligt försvagad. Arbetsköparna har därmed elegant underminerat årtiondens arbetsrättsliga reformer.
Metalls ledning hade inför avtalsrörelsen deklarerat att man såg mycket allvarligt på denna fråga, att det handlade om arbetsrättens grunder, och att man till och med skulle kunna tänka sig att tillgripa konfliktvapnet. Desto mer skakande är då kapitulationen. I stället för nio månader med förtur till återanställning har Metall gått med på att det enbart under sex månader ska vara “förbjudet” att ta in bemanningsföretag. Under de sex månaderna ska dock undantag även kunna göras vid tidsbegränsade produktionsuppgångar. Vilken arbetsköpare kan inte med det argumentet finna sitt kryphål.
Om företaget bryter mot förbudet att använda bemanningsföretag under de första sex månaderna blir det skadeståndsskyldigt. De arbetare som enligt LAS-listan borde återanställas ska då erhålla tre månadslöner. Om detta kan för det första sägas att det måste vara en klumpig eller mycket arrogant arbetsköpare som inte lyckas använda kryphålet med tidsbegränsad produktionsuppgång. För det andra är tre månadslöner ett billigt pris för att inte återanställa en arbetare som kanske varit fackligt aktiv eller på annat sätt inte tillräckligt följsam. Ovanpå detta får företagen dessutom frångå LAS-listan för var tredje person man återanställer. Detta är inget annat än en kraftig försämring av de arbetandes positioner. Metalls strategi borde ha varit att täppa till detta kryphål. Istället har man tagit ett stort kliv bakåt.
Detsamma gäller de andra LO-förbunden. Arbetsköparna är nöjda och har all anledning att vara det. “För första gången känner vi att vi har tagit ett steg mot ett modernare avtal”, som Dag Klackenberg på Svensk Handel sammanfattar avtalet. “Svensk Handel konstaterar stolt att rätten att bestämma i bemanningsfrågan är oinskränkt, men möjligen behäftad med en kostnad” (GP 8/4)
Den fackliga rörelsen lider av en svår byråkratisering. På central nivå styr ledare med löner flera gånger högre än medlemmarnas. Ledare som växt in i det borgerliga samhället. Inför årets avtalsuppgörelse hävdade en del borgerliga skribenter att strejk tillhörde stenåldern och var ovärdigt ett “modernt samhälle”. De fackliga ledarna uttalar sig inte så men deras agerande visar att de är främmande inför att i praktiken använda det centrala ochlivsviktigavapnetsomstrejkenär.
Under 1970-talet upplevde vi en våg av vilda strejker i Sverige. Dessa stärkte arbetarklassen i dess helhet och var också en viktig orsak till socialdemokratins arbetsrättsliga reformer. 1980 hade vi dessutom en officiell konflikt i Sverige. Metall har inte tagit ut sina medlemmar i avtalsstrejk sedan dess. En hel generation av arbetare har aldrig upplevt kamp och sammanhållning.
På samma sätt som strejkerna stärkte oss på 70-talet har frånvaron av kamp inneburit en enorm försvagning. Den fackliga ledningens rädsla för att ta upp strejkvapnet innebär en kontinuerlig försvagning av arbetarklassen. Liksom att vi förlorar terräng på specifika områden, som frågan om bemanningsföretag i år.
I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.
Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.
Industrifacken, förkastadeävende budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.
Nynningen - Kriminal Tango (Klicka!)
Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.
Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.
I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.
Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.
Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.
Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.
Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.
Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.
Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.
Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.
Följande inlägg är skrivet av bloggaren Arbetarperspektiv. Medlem i Socialistiska partiet i Göteborg.
Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart ett halvår. När jag kom dit var det en som var fackansluten av runt tio. Det var en av tjejerna från Filippinerna. De övriga visste inget om facket eller visste inte att det var lagligt att gå med i en fackförening här i Sverige.
Nu har jag agiterat i smyg under hela tiden jag har varit där. Jag har inte ställt mig på en sockerlåda i personalmatsalen och hållit politiska brandtal, utan jag har pratat om avtalsrörelsen flera gånger i veckan. Bara snabbt, inga långa diskussioner eller så. Jag har berättat om vår arbetsköpares organisations bud till facket. Inga centrala löneökningar, bara lokala höjningar (och där är vi ju jättestarka, verkligen*host*). Det tog hus i helvete hos vissa, särskilt när jag berättade att de, vid förra avtalsperioden, kom med minusbud. Det var inte en enda som ansåg sig kunna avstå så mycket som en krona av sina minimilöner på hälften av 17600 kronor. Konstigt va?
När sedan våra närmsta chefer slutade nu för ett tag sedan och vi fick nya kom det fram att de två har brutit mot kollektivavtalet något alldeles sanslöst. En riktigt ung kille har jobbat där i flera år, och de har bara kommit med nya tremånadersanställningar till honom. Helt i strid med avtalet som säger att man får arbeta i sammanlagt sex månader under två år, sen ska man antingen anställas tillsvidare eller skiljasfrånarbetsplatsen.
Jag pratade med honom i förbifarten i preparerande syfte igår när vi städade våra maskiner, och sa till honom att han fick hålla ett öga på sin anställning och inte låta dem blåsa honom mer. ”Nej”, sa han, ”men jag vet ju inget om sånt där, det är inte så lätt då”. Jag frågade honom rätt ut om han var medlem i facket. ”Nej, men jag funderar fan på att gå med nu” sa han då. Underbar känsla! Han hade förstått vad facket ska vara till, för jag har grundligt förklarat skillnaden mellan överbyggnad och bas för honom, givetvis i helt andra ord än klassisk marxistisk retorik, och det tog tydligen skruv! Inte nämnde jag några jävla försäkringar heller. De fackliga företrädare som försöker sälja facket som ett försäkringsbolag skulle käppjagas!
Till de filippinska tjejerna skrev jag ihop en helt egen pamflett som beskriver svensk fackförening och varför vi ska organisera oss. Två blev glada som fan över att någon brydde sig och en var lite frågande. Jag ringde LO i Göteborg för ett par veckor sedan och bad om information på engelska till dem (av en infödd filippinska!) men hon sket i sina landskvinnor och struntade i att höra av sig. Då fick de min förklaring, och den är antagligen bättre. Kan lova att det inte stod ett ord om klassamverkan eller att sitta i samma båt i den i alla fall. Givetvis skrev jag även om SAC och skillnaden mellan de båda facken, det hade de aldrig fått med en skrift från LO. Det måste vara upp till dem att välja.
Givetvis fortsätter den subversiva verksamheten under kommande vecka
Det kapitalistiska samhällets pyramid
Democracy don’t rule the world,
You’d better get that in your head.
This world is ruled by violence
But I guess that’s better left unsaid.
From Broadway to the Milky Way,
That’s a lot of territory indeed
And a man’s gonna do what he has to do
When he’s got a hungry mouth to feed.
Denna broschyr är utgiven för att användas både i den fackliga kampen och i det nödvändiga arbetet att omvandla fackföreningarna till stridbara och demokratiska organisationer. Den är en kort sammanfattning av en del av de erfarenheter Socialistiska Partiets medlemmar gjort tillsammans med många andra under lång tid och som åtskilliga andra gjort dessförinnan, både i Sverige och runtom i världen. Liksom allt annat är dessa erfarenheter och ståndpunkter något som utvecklas när nya erfarenheter kommer till och vi är tacksamma för alla tankar och synpunkter på det vi skrivit.
Röda Lund 