– Sannfinländarna är ett parti som i många avseenden liknar vårt och jag gratulerar dem till ett mycket bra valresultat, säger Jimmie Åkesson i ett pressmeddelande angående det finska valet.
Det säger väl en del att världens enda svenskfientliga parti gratuleras av ett parti som utmålar sig som det enda som står för svenskheten. Fast egentligen är det inga konstigheter. Det är främlingsfientligheten och högerpolitiken som är de gemensamma nämnarna, och inte det ”etniskt svenska” eller det ”sant finska”. Vi fårseomSannfinländarnalyckasmedSD:sbragdattutmåla sig som välfärdens och arbetarnas försvarare samtidigt som man i 94%avde avgörande frågorna röstar för en regering som gör allt för att krossa den lilla trygghet vi har kvar i samhället och på våra arbetsplatser.
Men en sak har de rätt i, Sannfinländarna: Det är bortom all rim och reson att finska skolelever ska tvingas lära sig svenska i skolan. Det funkar gott och väl med hemspråk eller språktillval för de som är intresserade av ämnet. Men som det heter: Även en blind höna kan hitta ett korn.
Dokumentär om upproret i Benghazi, Libyen. Vilket mod! Vilka hjältar! Tidigare opolitiska människor som över en dag blir beslutsamma revolutionärer. Muslimer som – tvärtemot nätrasisternas och SD:s myter – slåss med sina liv som insatts för demokrati mot en fullkomligt vidrig diktatur. Så här ser revolutionen ut!
Vi ser i fallet Benghazi hur revolutioner utvecklas. Det är inga nyheter för skolade revolutionära socialister, men för andra kan det vara nya insikter som Benghazis befolkning ger. Revolutioner har nämligen ett mönster. De kännetecknas av att de som tidigare var splittrade och atomiserade i det kapitalistiska samhället, för första gången inser sin kollektiva styrka. Här skapas varje individs frihet genom kollektiva ansträngningar för att sköta samhällets viktigaste funktioner. Verkligheten själv tvingar massorna att bryta med den kapitalistiska logiken och marknadstänket där konkurrensen är religion. Här behövs inga rikemän, despoter, bossar. Här är man inte tjänare, löneslav, eller arbetslös. Här drar alla sitt strå till stacken utifrån sina egna förutsättningar, viljor och mål. Här är man vägarbetare på morgonen, lärare på dagen, kökspersonal på kvällen, och revolutionssoldat hela tiden. Revolutionen har gjort dem lyckligare och medvetnare än någonsin. Detta är revolutionen, mina vänner. Studera den. Förbered den.
”I dag är tid för hat mot wahhabismen. Må den arabiska revolutionen framkalla ett starkt motgift som kan slå ut dess förbannade giftspridning”
Vår kamrat är mördad. Vittorio Arrigoni kom till Gaza den 23 augusti 2009, med en båt från Free Gaza Movement som, till skillnad från The Freedom Flotilla, faktiskt lyckades bryta Israels blockad. Sedan dess har han jobbat med ISM, oförtrutet, obetalt, i kamp mot ockupationen, för ett minimum av människovärde även för palestinier. Se honom berätta själv här: ISM confirms the death of Vittorio Arrigoni
Se sen detta:
Vodpod-video är inte längre tillgängliga. Kolla hur de jävla wahhabiterna håller hans huvud. Se hur de har slagit honom blodig. Lyssna på deras sjuka musik.
I natt hittades Vittorio hängd. Detaljerna om exakt hur han mördats har ännu inte kommit fram, men Hamas-regeringens talespersoner antyder ett exceptionellt barbari. Wahhabiterna krävde i sin youtube-film att Hamasregeringen skulle släppa deras fängslade ledare, men det står klart att de redan från början tänkt mörda Vittorio. På texterna till deras film står bland annat: ”italienaren kom in i vårt land för att sprida korruption.”
Detta mord inträffar långt innan vi hunnit smälta mordet på en annan kamrat, Juliano Mer Khamis, som jag själv träffade flera gånger. Han ägnade sitt liv åt barnen i Jenins flyktingläger, där han drev Freedom Theatre. Se honom berätta här.
Även Juliano blev alltså mördad – Länk – även han, med största sannolikhet, av wahhabiter, av extrema salafister med kopplingar till al-Qaida. De har länge uttryckt sitt hat mot Frihetsteatern, också där för att den sprider ”korruption”. De nu har öppnat en ny front i kampen för ett fritt Palestina och, mer basalt, för den internationella solidaritetsrörelsens överlevnad. Det är inte längre bara israeliska bulldozers, krypskyttar, soldater som rullar över oss och skjuter på oss så att våra kamrater dör eller skadas för livet: detta görs nu även av en liten extremminoritet av wahhabitiska palestinier. Det gör situationen ännu mer tragisk och problematisk.
Man hade kunnat räkna ut med röven – många gjorde det – att om ockupationen intensifieras ännu mer, utan att varken Fateh eller Hamas förmår stoppa den en enda millimeter på sin ångvältsfärd över Landet, kommer de mest extrema varianterna av jihadism förr eller senare att få fotfäste. Logiken är inte svår att förstå.
Palestinierna – i synnerhet i Gaza – saknar makt över så gott som varje aspekt av sina liv. De kan inte röra sig fritt, inte fiska, inte odla, inte producera, inte rösta, inte tala, inte äta fritt. Den enda makt som till slut återstår är den som vrider sig inåt, mot de egna: makten att installera en extrem form av moralsyn, där allt som luktar utländskt intrång i någon form, allt som påminner om rörelsefrihet för kvinnor, allt som strider mot den mest fanatiska bokstavstron fortfarande kan utplånas.
Palestinier i Gaza har ingen chans att rå på den militära övermakt som tar livet av dem, men de kan kidnappa en västerländsk aktivist. Så katastrofal är nu situationen.
I dag är dock inte tid för kallsinnig analys. I dag är tid för hat mot wahhabismen. Må den arabiska revolutionen framkalla ett starkt motgift som kan slå ut dess förbannade giftspridning, i Gaza såväl som i Pakistan, ja i hela den muslimska världen.
För ISM:s del gäller att vårt gamla slagord “Rachel Corrie vår martyr – vi är inte de som flyr” måste uppdateras till “Vittorio Arrigoni vår martyr – vi är inte de som flyr.” Tro oss, vi kommer att fortsätta verka för ett fritt Palestina: fritt från alla former av sjuk ockupation.
(Tack till Shora i Kairo för länkar och information.)
Wahhabism: En extrem och konservativ variant av islam med fäste i Saudiarabiens elit.
Det var ju nån prälle i staterna som tyckte det var lattjo att bränna koranen. På andra sidan jorden lackade några andra religiöst anfrätta och galenskaperna var i full gång. Tyvärr fanns inte vardagshjälten Jacob Isom på plats och kunde sätta stopp för idiotin. För är det nåt han kan så är det att sno åt sig koraner från respektlösa nötter. Se själva och känn beaten.
”Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!” – Karl Marx
Igår var jag på debatt i Malmö och såg Andreas Malm och Aron Etzler drabba samman. Ämnet var Libyen och frågan gällde hur man skulle stödja upproret där. Problemet vara bara att Aron Etzler inte alls stödde den demokratiska revolutionen i Libyen. Tvärtom menade han att revolutionen borde avbrytas och istället skulle förhandlingar inledas med diktatorn Khaddafi och hans familj. Om detta innebar att Libyen skulle ha möjlighet att bli en demokrati med fria val och de demokratiska fri-och rättigheter hela arabvärlden nu kämpar för var dock osäkert. Inte minst eftersom Aron hävdade att det inte riktigt tillhörde ”traditionen” att tänka demokratisk om man var arab, och som bevisföremål använde han det manifest för ett demokratiskt Libyen som oppositionen formulerat. För eftersom dokumentet var så pass välskrivet och liknande västs demokratiska system så frågade sig Etzler om det inte bara var en kopia beställd av västmakterna. Hade det varit en högerpolitiker som suttit i salen så hade med all säkerhet vreden bubblat fram som om Birgit Friggebo velat sjunga ”We shall overcome”, men nu är det istället Flammans chefredaktör Aron Etzler och då ska det antingen applåderas eller nickas instämmande.
Andreas å sin sida fortsatte den revolutionära propagandism som han gjort sig känd för. I känslosamma inlägg om revolutionens förlopp, om revolutionen som hela tiden måste vinna ny mark – permanentas – eftersom revolutioner är färskvara. En mullvad som sällan visar sig, men när den väl gör det måste ges allt stöd för att utnyttjas till sin fulla potential.
Från publiken framkom farhågor om hur NATO:s intervention riskerar att göra det fritt fram för stormakterna att börja angripa länder som de vill. Det är ett märkligt argument som kan besvaras med ett antal länder och årtal som genom åren angripits eller genom ombud och militärt stöd störtats av samma stormakter. Angola 1975, Nicaragua 1978, Afghanistan 1979, Argentina 1982, Grenada 1983. Vi behöver inte ens närma oss Irak och årtalet 2003 för att inse hur befängt argumentet är. Stormakterna har alltid skitit i ingångna avtal. Samtidigt har vänstern i andra konflikter anklagat ”Väst” för passivitet eller för att ha slutit upp bakom diktaturerna. Det vanligt förekommande ”hyckleri-argumentet” återvinns nu, fast upp och ned. Nu är argumentet ombyggt till att handla om att Väst hycklar för att de inte angriper Bahrain och Saudiarabien. Man kan då fråga sig om det är så att man egentligen vill att NATO ska börja bomba till stöd för de upproriska i ex. Bahrain, eller om det handlar om att man föredrar att Väst återgår till det 100%-iga diktaturstödet. Eller är det möjligen så att man helt enkelt är pacifister och värjer sig mot all våldsanvändning ö h t? Om det är så tycker jag man ska säga det rätt ut, och även vara ärlig med att man helt enkelt inte gillar revolutioner eftersom revolutioner riskerar att bli kladdiga tillställningar.
I dagens Aftonbladet skriver Mattias Gardell ett svar till Andreas Malm. Som vanligt handlar väldigt lite om revolutionen och revolutionärerna. Istället ska det divideras hit och dit om stormaktspolitik över revolutionens huvud. Med direkt lögnaktig och ful retorik skriver han:
”Till skillnad från Malm tror jag emellertid inte att den arabiska revolutionen kan ledas av Sarkozy eller räddas av västvärlden och den arabiska halvöns diktaturer. Ett folks frigörelse måste vara dess eget verk.”
Något som så klart Malm aldrig hävdat. Tvärtom är både han och revolutionärerna i Libyen väldigt tydliga med att det är libyerna själva som ska störta sin diktator. Men det libyska folket har mötts av en med oljemiljarder köpt och utrustad armé och värvade utländska legoknektar, och för att svara på det våld de utsatts för krävs det tyngre beväpning med stöd från omvärlden. På samma sätt som revolutionärerna i Spanien 1936 bönade om militärt stöd mot Francos bombardemang. De spanska revolutionärerna fick sent omsider vapen från Stalin, och för detta fick de betala hela den spanska guldreserven. Att Stalin själv var en kontrarevolutionär usling och mördare spelade i det läget ingen roll. Stalin ska inte kritiseras för att han skeppade vapnen, utan för att han krävde ett hutlöst pris för dem och dessutom att han utnyttjade dessa till att splittra revolutionen. Men vilken socialist hade under spanska inbördeskriget inför sina arbetarvänner kunnat säga: ”NEJ! Stalin är en despot – hans vapen ska icke få nå den spanska republiken!”.
Gardell punktar i slutet av sin replik till Malm upp tre motiv till varför NATO påbörjade interventionen. Det är punkter som definitivt är delar av motiven till varför man gjort som man gjort, såsom jag ser det. För rebellerna är detta dock av mindre vikt. Revolutionens motiv är ett: Khaddafi ska väck!
Debatten i Malmö filmades och så fort den kommer upp på nätet ser vi till att lägga upp den här.
Aftonbladet 24 mars: "Mitt i öknen utanför staden Ajdabiya där Libyens folk kämpar för sin frihet mot Gaddafis legosoldater kommer en man gående. På ena axeln bär han en gitarr, på den andra ett granatgevär. ”Peace” ropar han till Aftonbladets team innan han fortsätter mot fronten."
Här följer några korta svar på påståenden som jag stött på sedan NATO införde den flygförbudszon som rebellerna i Libyen vädjade om. Jag har försökt hålla svaren korta så att läsaren inte tröttnar. Det ska tilläggas att det finns många problem för revolutionen både nu och tidigare. Ett sådant är t.ex. det faktum att en stor del av den libyska arbetarklassen varit utländsk och flydde när upproret startade istället för att ansluta sig till det. Ett annat är den brist på information som vi hela tiden lider av pga upprorets intensitet, vilket gör det svårt att göra bra bedömningar av bl.a. rebellernas struktur och militära förmåga. Vi har också svårt att via oberoende källor värdera olika städers befolkningars reaktioner på de senaste händelserna.
Sedan Khaddafi med tanks, flyg och artilleri försökte krossa och återta rebellkontrollerade områden har upproret tvingats till en arena som inte är fördelaktig för revolutioner. Istället för massdemonstrationer som de på Tahrir-torget i Egypten har revolutionen ”specialiserats”; dvs övergått till en rent militär uppgift. Just pga denna utveckling – och för att jag solidariserar mig med upproret – ansåg jag det var rätt av rebellerna att begära flygunderstöd för att om möjligt driva revolutionen till sin seger. För en sak är säker: Hade franska mirage-plan inte hindrat Khaddafis framryckning mot rebellfästet Benghazi, så hade revolutionen med all säkerhet krossats.
Flygförbudszonen infördes för att hindra revolutionen
Det är en mycket märklig slutsats, eftersom Khaddafi var i färd med att slå sista spiken i upprorets kista. Att då börja bomba dennes militära ställningar och hindra dess offensiv som syftade till att krossa upproret låter inte särskilt troligt. Tvärtom så ledde de första dagarnas bombningar till att kraftigt flytta fram rebellernas positioner, varpå flera större städer återtogs.
Upproret är en strid mellan olika klaner och egentligen mellan östra och västra Libyen
Påståendet saknar grund eftersom upproret varit omfattande även i de västra delarna, och inte minst i Libyens tredje största stad Misrata, bara 20 mil från huvudstaden Tripoli.
USA bombar för att de har intresse av oljan i Libyen
Den oljan var på inga sätt eller vis svår att få tag på innan upproret. Tvärtom är listan på utländska oljebolag i landet lång: ENI/Agip, Italien, Repsol, Spanien, Total, Frankrike, OMV, Österrike, Wintershall/BASF, Tyskland, Statoil Hydro, Norge, Tatneft, Ryssland, Shell, Holland, BP, Storbritannien, Occidental, USA, Conoco Philips, USA, Exxon Mobil, USA, m fl. I själva verket finns det en rad anledningar till att USA, England och Frankrike agerat. En av många är, och som många gånger glöms bort, det tryck den egna befolkningen skulle kunna utgöra på dessa länders ledare. Den nu djupt impopuläre franske presidenten Sarkoszy, och andra med honom, kunde med all säkerhet förvänta sig en storm av kritik från den egna befolkningen om de inte gjort något åt Khaddafis mord på sin egna befolkning.
Khaddafi är den mest progressiva ledaren i området och antiimperialist
Vad som är progressivt är förvisso upp till var och en, och därför får man fråga sig om följande fakta är progressiva eller inte: Under lång tid bedrev Al-Qaida terrorverksamhet i Libyen vilket ledde till att Libyens militär och säkerhetstjänst blev världsledande i att ha kunskap om hur terroristerna agerade. Detta såg USA som en stor tillgång efter 11 september 2001 och efter att Khaddafi vid upprepade tillfällen erbjöd USA denna kunskap blev så Libyen till slut en accepterad partner och det embargo som varit mot landet hävdes. 2007 skriver man under avtal med flera multinationella företag som i korthet innebar omfattande privatiseringar. Så här formulerade Libyska konsultbolaget Phoenicia Gruppen innebörden: ”business confidence has reached an all time high among the Libyan private sector and foreign companies looking to invest in Libya, a result of astute government policies in streamlining the business and legal regulatory framework and government support of private sector and entrepreneurial growth.”
Varför bombar inte USA Colombia eller Saudiarabien om de nu vill stödja kamp mot diktatur och orättvisor?
USA bombar inte länder av någon annan anledning än att det ligger i deras egna intressen. Både Colombia och Saudiarabien är nära allierade till USA.
Rebellerna i Libyen består av Al-Qaida och har stöd av CIA
Den programförklaring som rebellernas råd i Benghazi antagit är klassiska demokratiska krav som ingen trogen islamist ens skulle ta i med tång. Däremot finns det säkert både en och annan Al-Qaida-medlem som gärna ser att deras motståndare Khaddafi störtas. Att CIA idag stödjer rebellerna är dock självklart. CIA finns överallt och särskilt där det pågår en amerikansk militär operation. I dagsläget är CIA i Libyen av främst två skäl:
1) Söka och binda upp allierade som man kan utöva inflytande på vid ett eventuellt fall för Khaddafi.
2) Samla in information om libyska militära ställningar och förflyttningar för att underlätta bombningarna av desamma.
Rebellerna i Libyen är en fraktion av den nationella borgarklassen
Upproret i Libyen är ett försök till s.k. ”demokratisk revolution”, eller ”politisk revolution”, som man också kan kalla det. Den är folklig till sin karaktär och samlar folk från alla samhällsklasser kring sin uppgift att störta Khaddafi. Utan tvekan befinner sig alltså delar av den libyska borgarklassen på rebellernas sida, och andra delar på Khaddafis sida.
Det är bara genom masskamp som man kan göra revolution och då på ett radikalt politiskt program
Masskampen i Libyen har varit ett faktum sedan dag 1. Men man ska inte blanda ihop saker och ting, och man ska kalla det vid sitt rätta namn; Detta är inte en socialistisk revolution, precis som det inte var det i Tunisien eller Egypten. Det är alldeles uppenbart att det gick att störta diktatorerna Mubarak och Ben Ali utan att rörelsen hade ett tydligt program för socialismen. Däremot kan alla demokratiska revolutioner övergå i en ny fas, så som den gjorde i Ryssland 1917 eller i Portugal på 70-talet. Då gäller det att vi socialister ända från början har stött revolutionen, och inte motarbetat den, för att våra lösningar ska vinna gehör.
Man borde förhandlat istället för att införa flygförbudszonen
Det beror så klart på vem du frågar, men inte om du frågar revolutionärerna. Khaddafi var glasklar med att han skulle avrätta de upproriska och gjorde också så i de städer han intog. Revolutioner förhandlar inte med diktatorer när de har segern inom räckhåll – de försöker störta diktatorn och använda det momentum som finns. Med Che Guevaras ord: ”Alltid framåt mot segern”.
Nu kommer fler dö pga bomberna och att inbördeskriget förlängs
Det är mycket möjligt. Men revolutionärerna gör inte revolution efter en kalkyl om hur många som räddas eller går under. De gör revolution därför att de måste. Det var Khaddafi som med sina massakrer på demokratikämpar satte ribban, och för revolutionen fanns i det läget bara två val: Antingen avbryta eller inleda ett väpnat motstånd.
USA har aldrig stött något folkligt uppror och kommer aldrig att göra det
Det är ganska ointressant, eftersom rebellerna begärde flygunderstöd utifrån sina intressen, och inte USA:s.
Socialister kan aldrig vara på samma sida som imperialismen
Jo, det kan dom. I kriget mot Hitler gick det alldeles utmärkt. På samma sätt såg ex. Tyskland med glädje på hur de ryska revolutionärerna störtade tsaren eftersom Tyskland trodde att detta skulle försvaga Ryssland i första världskriget. Vi revolutionärer förhåller oss dock inte till vem som hejar på oss, utan på vilka möjligheter vi har att flytta fram våra positioner och uppfylla våra mål och delmål.
En sista sak bara: När frågor är så komplexa som de är just nu vad gäller Libyen så kommer många inom vänstern att komma till helt skilda uppfattningar. Låt oss dock föra diskussionen kamratligt och seriöst. Vi har en egen revolution att ta hand om. Glöm inte det.
Dags för en lista! Dags för kultur från ett tiotal som levererade mer än vad man i efterhand kan tro var möjligt. Den uppmärksamme ser att samtliga album är från perioden 90-95, och egentligen hör nog Morrisseys album Bona drag mer till 80-talet. För er med Spotify går det bra att klicka på titlarna för att lyssna på albumen. Klaga gärna i kommentatorsfältet och säg vad du anser borde vara med.
Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.
Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980: ”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.” Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?
Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.
I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.
Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?
– Sannfinländarna är ett parti som i många avseenden liknar vårt och jag gratulerar dem till ett mycket bra valresultat, säger Jimmie Åkesson i ett pressmeddelande angående det finska valet.
Röda Lund 