Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Arkiv för kategori ‘Vänsterpartiet’

Vänsterpartiet försöker trolla

Skrivet av Röda Lund på 15 januari 2012

‎”Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter ­inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare ­medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.”

Så skriver Olle Svenning i Aftonbladet idag.

Synd då bara att ”den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin” grundades på hot om konflikt från en fackföreningsrörelse som organiserade nästan 100% av arbetskraften. Det var trycket från denna rörelse med miljoner stridsberedda som var det som gav utrymme för svensk välfärd. Det var inga smarta lösningar eller slipade argument i riksdagen. Det var hot från en rörelse som var uppbyggd genom tusentals strider och enorma arbetsinsatser från agitatorer runt om i landet.

För att (v) öht ska ha en teoretisk chans att bygga upp den svenska välfärden krävs att dess medlemmar lyfter häcken från sina stolar och går ut på gator och arbetsplatser och tar strid mot både kapitalister och sossar i fackföreningstoppen. Då får man se till att öppna käften och mobilisera medlemmarna när svensk bilindustri faller samman. Då får man se till att vara en del av en gräsrotsrörelse som varje dag på olika frontavsnitt i det här samhället tar strid mot försämringar och ha detta som sin politiska bas istället för att gömma sig i fullmäktigesalar och på interna möten.

Men Sjöstedts recept är regeringssamverkan med arbetarrörelsens dödgrävare. Politiska uppgörelser där de berörda sätts på åskådarplats och vackert får bocka och buga om någon enstaka förbättring bär v:s namnteckning. En attityd som värdig vilken sosse eller sovjetisk politruk som helst, och som i realiteten isolerar partiet än mer.

Då spelar det ingen roll att enstaka företrädare kan råka slänga ur sig några radikala trollformler om kapitalismens avskaffande. Man har nämligen inte förstått att dessa floskler inte ruckar en milimeter på den kapitalistiska ångvält som vridit tiden tillbaka och över hela västvärlden med våldsam kraft pressar allt fler ner i fattigdom.

Jag kommer inte tycka synd om er vänsterpartister om några år när hyllningskören tystat och ni står mitt uppe i nästa identitetskris. Även om Sjöstedt har sina fördelar och är en bättre retoriker än Ohly så är valet av honom bara kosmetika – även om den inte råkar vara testad på djur*. Vill ni ha en verklig förändring får ni allt se till att göra den själva. Så enkelt är det.

*”Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”.”

Citerat från Internationalen

Läs också: Kan Sjöstedt lyfta vänstern?

Läs gärna pamfletten Vad ska vi med facket till? som ger en bra inblick i vad som är en del av ett recept för en förändring av styrkeförhållandena.

Sparad i Vänsterpartiet | 1 Comment »

Vad är det för fel på Vänsterpartiet?

Skrivet av Röda Lund på 19 augusti 2011

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.”

Lars Ohly höll nyligen sitt sista sommartal som partiledare. Ohly sa många bra saker och kritiserade helt riktigt Reinfeldt för hans otydlighet i kampen mot rasismen. Ohly menade också att bankerna ska betala sin egen kris.
Helt rätt! Vi har ofta hört både Lars Ohly och andra företrädare för Vänsterpartiet säga bra saker. Vi socialister kan säkert ställa oss bakom det mest som kommer från V. Problemet ligger på ett annat plan, nämligen när det kommer till den politiska praktiken, då faller de vackra orden platt till marken.

Vänsterpartiet tar nämligen få eller inga initiativ till organisering av protesterna underifrån i samhället. Försöken till den nödvändiga reorganiseringen av arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Vänsterpartiets fokus ligger på överenskommelser på det parlamentariska planet.
I dessa förhandlingar med andra partier säljer V ut och kompromissar bort arbetarkraven. Allra tydligast har detta varit under socialdemokratiska regeringar då V även stött grova nedskärningar i välfärden. Under de rödgröna förhandlingarna inför förra årets val gick man också med på utgiftstak och mycket annat.

Lars Ohly har nu aviserat sin avgång. Det var väntat mot bakgrund av att röstetalet kontinuerligt reducerats i varenda val under hans tid som partiledare. Kommer V att förändras med en ny partiledare? Nej, ingen avgörande kursändring är i sikte. Svagheterna sitter i väggarna sen årtionden tillbaka. Partiet har sin grund i en stalinistisk organisation som tillhörde Kommunistiska Internationalen – och efter dennas nedläggning 1943 en mer löslig samarbetsform – under den byråkratiska diktaturens tid i Moskva.
Förutom att alltid försvara Moskva utvecklade partiet ett alltmer försiktigt uppträdande i politiken, särskilt gentemot socialdemokratin. Under Hilding Hagbergs ordförandeskap (1950-64) uttrycktes detta som ”den vänliga pådrivarens” roll.
Utvecklingen framtvingade en uppgörelse med försvaret av de forna öststatsdiktaturerna, även om olika former av kontakter inte avbröts förrän sovjetblocket upplöstes. Rollen som vänlig pådrivare har dock aldrig ifrågasatts på allvar, den fortsätter att vara rättesnöret för den politiska inriktningen. Dock med den skillnaden att V inte längre har några fästen i fackföreningarna. Förutsättningarna för att vara en vänlig pådrivare, som åtminstone skulle kunna få något lite i utbyte, har alltså minskat.

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.
Vi kan se vad som händer om man inte har detta fokus. Vänsterpartiets försök att ”vrida politiken åt vänster” leder inte bara till uteblivna resultat, det resulterar också i en ren kräftgång. I slutet av 90-talet ökade V:s röstetal i valen. Inte som ett resultat av egna meriter utan på grund av det omfattande missnöjet med de massiva nedskärningar som socialdemokraterna genomförde.
Kunde V dra någon fördel av detta? Nej, därför att fokus fortsatt låg på det parlamentariska schackrandet, inte på organisering underifrån. Medlemstillströmningen i början av 2000-talet lyckades man inte heller använda som en språngbräda för framsteg. Jämfört med 1980 hade partiets medlemsskara vid förra årets val reducerats med hälften. Efter det senaste valet, då många upprördes av rasisternas framgångar, fick V en ny tillströmning av medlemmar.

Det är inte långsökt att befara att det kommer att gå på samma vis den här gången. Vänsterpartiet befinner sig i en långvarig kronisk kris till följd av sin politiska inriktning. Ja, ska sanningen fram så är partiet, i sitt nuvarande skick, en stor bromskloss för radikalisering åt vänster. När unga människor väcks upp och söker aktivering i politiken så är det naturligt att man vänder sig till V. Resultatet blir i många fall antingen passivisering eller att man sugs upp i den parlamentariska praktiken.
I nuläget gör du som vill ha ett radikalt socialistiskt alternativ klokt i att vända dig till Socialistiska Partiet. Ännu ett litet parti, men om fler drar de logiska konsekvenserna kan vi utvecklas till ett salt i arbetarrörelsen som på sikt kan få saker att hända.

Från Veckotidningen Internationalen

AB AB2

Sparad i Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet | 2 Comments »

Ohly eller Sjöstedt?

Skrivet av Röda Lund på 14 januari 2011

Lasse lackar under en fotbollsmatch

De rödgröna är inne i partiledarebytartider (tar åt mig äran för att möjligen vara den första någonsin att använda detta ord). Sahlin har avgått och Wetterstrand och Eriksson kommer enligt mp:s stadgar tvingas lämna över rodret till några andra. Kvar har vi så Lars Ohly som under hela sin karriär sett väljarstödet för partiet han representerar sakta men säkert dala. Vissa anser att det har att göra med att Lasse är kommunist, andra att han räcker finger åt folk i TV och därför är bufflig, medan ytterliggare några anser att det har att göra med Vänsterpartiets anpassning till sossarna.

Jag har personligen aldrig hänförts av Ohly, och vem har egentligen det? Det finns något styltat och onaturligt i hans sätt att föra fram partiets åsikter. I hans tal saknas värmen och det nära och allt som oftast kör han bara på en växel där han genom att visa sig så barsk som möjligt försöker visa på allvaret av hans ord. Ett tecken på brist på visioner och självförtroende skulle man kunna misstänka. Inte så att jag menar att jag själv skulle ha gjort jobbet bättre, men i jämförelse med Lars Werners äkthet och Gudrun Schymans (som idag meddelar att hon avgår som partiledare för F!) snabba och vassa retorik framstå Ohly som en Ung Vänstrare med mycket kvar att lära både av livet och politiken.

En annan femma är det med Jonas Sjöstedt som nu seglat upp som en av Ohlys möjliga ersättare. Jonas anklagas för att tillhöra partiets högerfalang, men i mitt tycke är detta mindre viktigt. Vänsterpartiets är inget socialistiskt parti i meningen att man har en strategi för socialismen. Istället agerar man bromskloss på samhällets vandring högerut. Man må säga storstilade ord på 1 maj, och man må ha en och annan bok ur marxismens klassiker i hyllorna, men mycket mer än så är det inte. Man är ”ett parti som alla andra” i bemärkelsen att det viktiga är att ragga röster vart fjärde år och där de mest aktiva medlemmarna sugs upp i det parlamentariska spelets eviga pappersexercis. Den dagen ungdomar och arbetare på bred front börjar utmana systemet kommer vänsterpartiet utan tvekan ställa sig på ”lagens”, ”rättens”, (den borgerliga-)”demokratins”, eller något annat pissliberalt begrepps sida. Det kommer så klart finnas de vänsterpartister som sluter upp bakom eventuella ockupationer eller vilda strejker, men då kommer de också bli tvungna att bryta med vänsterpartiets traditioner och partilinje. Ovanstående kommer ingen ny partiledare ändra på. Det sitter i väggarna och det enda sättet att slita sig loss från parlamentarismen tror jag är att riva hela kåken.

Men idag står vi inte mitt uppe i en revolt mot kapitalismen. Istället står vi mitt i en kris för den traditionella arbetarrörelsen och vänstern. I det läget behöver vänsterpartiet någon som på ett lugnt och pedagogiskt vis kan förklara välfärdspolitiken. Då kan man istället för att agera bromskloss också gå fram med ett alternativt samhällsprojekt för jämlikhet mellan könen, minskade klassklyftor och en lösning på klimatkrisen. En sådan vändning skulle kunna inspirera till kamp och ingjuta nytt mod i de som har allt att vinna på att kapitalismen begravs. Detta ”Yes we can”, för att citera Obama, tror jag den lyhörde Jonas Sjöstedt skulle kunna förmedla. Lars Ohly kan det i alla fall uppenbarligen inte.

Röda Malmö: Lars Ohly måste gå
Svensson: Vänsterpartiets två högerpartiledarkandidater
Kildén & Åsman: Lars Ohly på hal is

SvD DN DN2 DN3 svd svd2 AB AB3 AB2 Exp Exp2 GP HD Dagen

Sparad i Vänsterpartiet | 15 Comments »

Vänstern efter valet – vilken väg?

Skrivet av Röda Lund på 14 november 2010

”En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning.”

Kriskommission hos Socialdemokraterna, framtidskommission hos Vänsterpartiet – men vad händer nu med vänstern efter bakslaget i valet? Sker det en omprövning av trettio års högerkurs inom socialdemokratin? Håller Vänsterpartiet på att finna en ny strategi för att skapa motkrafter till högern?

Det är svårt att skönja några sådana tecken. Snarare verkar det äga rum ytterligare en rättning högerut. S och Mp har spolat de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan – som var full med kryphål, men ändå ville ge sken av en kursändring i frågan – till förmån för en räddningsinsats av regeringen Reinfeldt!

Lars Ohly tvingades spela den försmådde älskarens roll. Förgäves försökte han peka på den överenskommelse man gjort, men Peter Eriksson svarade kallt ungefär att ”trodde du verkligen på det?” Lars Ohly ville fortsätta det rödgröna samarbetet, men Mona Sahlin har ställt honom inför fullbordat faktum genom att förklara att man tar ”paus” i samverkan.

Naturligtvis kommer de rödgröna att formera sig igen inför nästa val i en eller annan form. Ledningen inom V kommer återigen att krypa för att få vara med, ungefär på samma sätt som när Mona Sahlin medvetet ställde V utanför när S och Mp började bygga upp sitt samarbete med inriktning på regeringssamverkan.

Visserligen höjs det nu kritiska röster inom V mot fortsatt rödgrönt samarbete, men det är till stor del relaterat till situationen just för tillfället. Någon omprövning av samarbetet inför valet har inte skett. Ändå måste detta utvärderas som en katastrof; då V tvingades vika ner sig till förmån för ett oppositionsalternativ som inte förmådde avskilja sig tillräckligt från högeralliansen, och då socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan 1914.

Högerkursen från V är knappast ny, partiets stöd till socialdemokratin och till socialdemokratiska regeringar sträcker sig långt tillbaka i tiden – vem minns inte uppbackningen 1994-96 av Göran Perssons nedskärningspolitik – och vittnar om ett inskränkt perspektiv samt en oförmåga till att ta steg mot en politik som utmanar högerutvecklingen.

Med en annan hållning skulle Vänsterpartiet kunna bidra till att det formerades en vänsterpol i den svenska politiken, en pol som skulle attrahera såväl besvikna socialdemokrater som yttervänstern och samla radikala arbetare tillsammans med bland annat unga aktivister i en våg av utomparlamentariska opinionsbildande aktiviteter. En ny vänster skulle kunna byggas kring tre beståndsdelar:

-Antikapitalism: En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning. Detta innefattar också en radikalisering av fackföreningar med formuleringar av krav från gräsrötterna om slut på individuell lönesättning, bemanningsföretag, och så vidare. Dessutom – inte minst – en samling för kravet på sextimmarsdag för jobben, klimatet och jämställdheten.

-Ekosocialism: Vänsterpartiet är ansvarigt för att ha lämnat dörren öppen för det borgerliga Miljöpartiets framgångar. En klimat- och miljöomställning värd namnet är inte möjlig med Mp:s politik. det kommer tvärtom att krävas en demokratisk samhällsplanering och kontroll över kapitalet för att säkerställa en övergång till ett samhälle där mänsklighetens kort- och långsiktiga intressen kan garanteras.

-Ett internationellt samhällsomdanande perspektiv: Om än vår kamp till en början är nationell så kan en socialistisk samhällsomvandling inte tänkas utanför ett europeiskt och globalt sammanhang. Men det innebär också att vänstern, förutom ett aktivt solidaritetsarbete, även måste söka samarbete och erfarenhetsutbyte med sådana socialistiska krafter i andra länder som strävar åt samma håll. NPA i Frankrike är ett exempel på ett sådant typ av parti. Vänsterpartiet kunde dock börja med att rikta blickarna mot närmare håll. Danmark är ett fall där man lätt kunde statuera ett positivt exempel genom att säga upp bekantskapen med Socialistiskt Folkeparti till förmån för Enhedslisten. Det går inte att ha systerliga förbindelser med ett parti som likt Socialistiskt Folkeparti böjer sig för den främlingsfientliga agendan.

/Ledare i tidningen Internationalen

Sparad i Sossarna, Vänsterpartiet | 1 Comment »

Bra av (v) i Lund

Skrivet av Röda Lund på 08 september 2010

Mats Olsson till höger med badboll

Mats Olsson(v)  är en man som jag har någon slags tonårskärlek till. Jag har alltid med beundran lyssnat till hans vassa inlägg i fullmäktige där han dissar borgare på löpande band. I somras var det han som ställde sig upp på Universitetet och krävde att Carl Bildt – som då var på besök – skulle ta hem ambassadören från Israel och höll ett tillsynes spontant tal till försvar för Ship to Gaza som precis innan bordats av israeliska pirater. Men tonårskärlek är alltid något stormigt. Det hör till att man ska bråka och göra slut och bli ihop stup i kvarten. Ibland – eller snarare oftast – är kärleken dessutom obesvarad. Så var det i samband med ockupationen på Romano Trajo då Herr Olsson helt utan rim och reson ställde upp på en ”jag tar avstånd”-artikel i pressen och strängt förklarade att civil olydnad var något (v) inte ställer upp på. Vi får väl verkligen hoppas att detta var en engångsfadäs och att Olsson inte riktigt var på tårna den dagen. Kanske hade han slarvat med att gå på de senaste v-kurserna eller helt enkelt missat vad som står i hans eget partis kongressbeslut i frågan. Och eftersom vi inte bryr oss om politikern har röd skjorta eller blå kostym, så fick också Olsson en rejäl åthutning av Röda Lund där vi förmodligen med mindre vackert ordval berättade vad vi tyckte om tilltaget att vända ryggen åt fritidsgården Romano Trajo.

Idag  är jag i alla fall så där tonårskär på det bra sättet igen. Mats Olsson och hans partivänner i (v) gjorde en häftig aktion i går där de tog på sig badkläderna och med skyltar i händerna ställde sig utanför Högevallsbadet för att protestera mot batong-borgarna i kommuntoppen.  För när det gäller batong-borgare (vilket borgare blir, eftersom de förmodligen fick en lite för sträng och kärlekslös uppfostran) så är det bara piska och aldrig morot som kommer på tal. Vissa skulle nog kalla det populism och enkla lösningar. Själv kallar jag det fascistisering. Istället för att satsa på mer personal på badet så ska man övervaka de badande.  För borgaren är det nästan alltid snuten som är lösningen på alla problem. Protesterar folk mot bostadsbrist – Skicka snuten! Demonstrerar någon mot rasism – Skicka snuten! Reagerar någon på en nedlagd fritidsgård – Skicka snuten!  Skolkar eleven – Skicka snuten! Gömmer sig flyktingar – Skicka snuten!

Vi socialister ser det på annat sätt. När ett problem uppstår försöker vi förstå varför och hitta möjligheter för att det inte ska hända igen. Således anser vi att eleven som skolkar inte är problemet, utan att det måste finnas någon bakgrund till tilltaget. Likaså är det de som protesterar mot nedskärningar som är de ansvarsfulla, då vi alla vet att nedskärningar i välfärden leder till ett sämre liv för alla som nyttjar den. Därför är vi inte mot de som agerar mot bostadsbrist då det borde vara en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo. Och därför är vi också mot kameraövervakning, därför att ingen kamera kan hindra människor att begå brott. Det kan bara andra människor, och det är ganska märkligt att man ska behöva påtala detta. Men det var väl som jag skrev innan: Borgare måste haft det svårt i sin barndom och aldrig fått någon kärlek och därför trott att alla problem löses genom aga.

Här har ni förresten Mats blogg: Olsson betalar

Läs mer på Röda Lund: Kapitalets käftar

Sparad i Lund, Vänsterpartiet | Leave a Comment »

Vänsterpartiets grundläggande brister

Skrivet av Röda Lund på 13 augusti 2010

”Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.”

”Om vi ska bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”. Dessa ord fälldes av Lars Ohly på Vänsterpartiets egentliga valrörelseupptakt i sörmländska Gnesta nu i helgen. Dessutom lade han fram mer detaljerade förslag om hur man ska få bort vinstintresset från skolväsendet. Allt detta är utmärkt och särskiljer Vänsterpartiet från de övriga riksdagspartierna.

Emellertid påpekade även Ohly att ”lagstiftningar på flera områden är inte aktuellt i dagsläget”. Man kan då fråga sig Ohly och Vänsterpartiet hur man exempelvis ska kunna komma åt de stora privata bolagen inom vårdsektorn – som Capio, Attendo, Aleris med flera – bolag som årligen plundrar det allmänna på miljardbelopp? Varför bara nöja sig med skolan? Och hur rimmar det med parollen ”världens bästa välfärd utan privata vinster”, som Ohly tidigare i sommar trummade fram i sitt tal under Almedalsveckan?

Tyvärr är det inte ovanligt att Vänsterpartiet garnerar sin politik med ofullständigheter och motsägelser av det här slaget. Vi socialister tror att det beror på att partiet dras med tre grundläggande brister:

- Vänsterpartiet är i sin ekonomiska politik fången inom de ramar som det kapitalistiska systemet sätter. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man, precis som alla de andra riksdagspartierna, nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. De årliga aktieutdelningarna, som överstiger 200 miljarder kronor, ses som förbjuden frukt utanför politikens aktionsradie. Det är symptomatiskt att den modesta förmögenhetsskatt på ynka tre miljarder, som man tillsammans med sina oppositionskamrater i S och Mp vill återinföra, är tänkt att ske ”i bred dialog med näringslivet”. I och med samarbetet med S och Mp böjer sig också Vänsterpartiet för de nyliberala kriterier – budgetöverskott, överskottsmål, oberoende riksbank, etc – som under lång tid dikterat den svenska ekonomiska politiken.

-Om Vänsterpartiet torgför radikalare uppfattningar stannar det ofta vid ”önskelistor”, ståndpunkter som inte partiet driver här och nu utan mer är drömmar om vad som skulle kunna göras i en annan bättre framtida värld. Det kan illustreras med hur Ohly i sitt Almedalstal nu i sommar målade upp partiets välfärdsvisioner: ”Det ska inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till doktorn”, ”vi i Vänsterpartiet vill införa en avgiftsfri kollektivtrafik med tätare turer”, och så vidare. Det här är dock inga krav som finns med i partiets valplattform eller som man på något sätt försöker bygga opinion runt omkring utan just bara drömmar för framtiden. Det är talande nog också en skriande diskrepans mellan de tankar om socialism, jämlikhet och internationell solidaritet som man kan ta del av i partiprogrammet och partiets faktiska vardagspolitik.

-Vänsterpartiet saknar en radikal strategi för samhällsförändring. Visst finns det enskilda partimedlemmar som gör ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser, men partiet är i hög grad renons på medvetna kollektiva ingripanden i dessa sammanhang. Det här är grunden till att Vänsterpartiet ingått i valsamverkan med S och Mp. Trots att man till stora delar nödgats att göra avkall på sin egna politik, resonerar man som så att det i alla fall i någon mån förskjuter politiken åt vänster. Sedan är det en annan femma att man tvingas svälja såväl att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner som att den sociala välfärden invaderas av privata vinstintressen. Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.

Nu närmar sig riksdagsvalet i en tid då radikala krafter i det svenska samhället är ytterligt tilbakapressade. Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.

Bloggat: SvenssonRöda Göinge,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, AB,

Sparad i Val, Vänsterpartiet | 14 Comments »

Vart tog de nya jobben vägen, Vänsterpartiet?

Skrivet av Röda Lund på 17 april 2010

Nedan ett debattinlägg i tidningen Norra Skåne. På bloggen Röda Göinge kan man läsa vänsterpartisten Per Åke Purks svar samt Hedmans svar på detta.

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn. Det politiska etablissemanget var som väntat inte nådigt i sina fördömanden: ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och ”chockhöjning av skatterna” var några av invändningar som gjorde sig hörda. Rent allmänt stämplades förslaget som ”orealistiskt”. Lars Ohly och Vänsterpartiet slog till reträtt. I valrörelsen 2006 mumlade Ohly bara fram förslaget i bisatser och det hela drunknade i Alliansens prat om ”arbetslinjen”. Idag – när den ekonomiska krisen drabbat Sverige, när varslen strömmar genom varje nyhetssändning och när även kommuner och landsting skär ner. Nu, när ekonomin skriker efter stimulansåtgärder och den öppna arbetslösheten i år spås närma sig 10 procent, angriper Per Åke Purk (v) Gustav Fridolin från höger när han som ende riksdagskandidat tydligt tar avstånd från nerskärningarna!

Förklaringen är att Vänsterpartiet i fikandet efter regeringstaburetter kedjat sig fast i ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – ett samarbete som kräver återhållsamhet, budgetdisciplin och marknadsunderordning. Men är kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn verkligen i dagsläget ett utopiskt luftslott? Nej, säger vi socialister med eftertryck. Kravet är i själva verket lätt att förklara och försvara: Sedan 1990 har över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade; på grund av sänkta skatter, en omfördelning från offentlig- till privat konsumtion samt från fattig till rik. Dessutom är Sverige – med ungefär 40 procent högre BNP – trots krisen betydligt rikare idag än 1990. Varför då inte lägga pengarna på att anställa i den offentliga sektorn istället för att betala ut a-kassa och försörjningsstöd till de som har drabbats av arbetslösheten?

Därtill har ett flertal undersökningar visat att svensken är villig att betala mer skatt till skola, sjukvård och omsorg. Varför då inte förbättra tjänster som svenska folket ser som så angelägna? Varför inte anställa fler och lätta något på bördan för de hårt ansträngda välfärdsarbetarna? Varför inte återställa den offentliga sektorn till 1990-års nivå? I över 25 år har en nyliberal ekonomisk politik dränerat vårt gemensamma offentliga ägande. I över 25 år har avreglering, privatisering och skattesänkningar för den välbärgade eliten utarmat den offentliga sektorn. Det är hög tid för en kursändring. Krisen måste bli avstamp för en annan politik. Vi socialister säger 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn!

Henrik Hedman, Socialistiska Partiet i Hässleholm

Alltid Rött Alltid Rätt: Vänsterpartiets företagspolitik mer omtyckt än alliansens

Sparad i Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet | 4 Comments »

Dagens rygghuggare

Skrivet av Röda Lund på 06 april 2010

Hans tråkigaste politiska minne är när ockupationen av Romano Trajo i höstas tog en våldsam vändning.

Detta säger vänsterpartiets ordförande i Lund. Samma pellejöns som stod och posade utanför Romano Trajo under ockupationen. Det är alltså den ”våldsamma vändningen” som är problemet för Herr Töffe. Inte nedläggningen av fritidsgården, rivningen av Smultronstället, eller misshandeln och arrogansen från polisen som sattes in under Ockupationsfestivalen.

Daniel Stolt säger: ”Det sämsta jag sagt i politiken är nog när jag sagt att något i en kommunal handling ser fullt rimligt ut, för att sedan höra att det har blivit ett skrivfel och inte alls stämmer”.
Nej, Daniel, detta är inte det sämsta du sagt. Bara en tvättäkta politruk och broiler inom arbetarrörelsen skulle med dina meriter säga något sådant. Politikersvin!

Sparad i Lund, Vänsterpartiet | 6 Comments »

Vart går Vänsterpartiet?

Skrivet av Röda Lund på 06 februari 2010

Nu har andra delen från diskussionen om Vänsterpartiets valplattform kommit. Den här gången är det America Vera Zavala från Vänsterpartiet som får ordet. I den första delen talade Håkan Blomqvist från Socialistiska partiet och den kan du se här: En strategi för vänstern.

more about "Vart går vänstern? ", posted with vodpod


Veckobladet ger oss insyn i (v) i Lund: Besinning inför valrörelsen

Läs också:
Röda Lund: Vänsterpartiet på avvägar
Röda Malmö: Ingen klargörande debatt
Röda Lidköping: Styrkeförhållandena måste förändras

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sparad i Vänsterpartiet | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

Vänsterpartiet på avvägar

Skrivet av Röda Lund på 05 februari 2010

7 december 2008 kablade media ut som huvudnyhet att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en överenskommelse om samarbete – med sikte mot valseger 2010 och en kommande regeringskoalition. Efter interna protester inom S bereddes Vänsterpartiet plats i den samverkan som S och Mp inlett tidigare under hösten. Lars Ohly blev mannen som kom in från kylan. Det var dock ingen ovillkorlig inträdesbiljett som Vänsterpartiet begåvades med, för att bli ”regeringsfähigt” tvingades partiet att surra sig fast vid en ekonomisk politik av nyliberalt snitt: budgettak, överskottsmål, och oberoende riksbank.

Vem styr Vänsterpartiet?

Kontentan av samarbetet är att Vänsterpartiet suddat ut mycket av sin egna självständiga profil. Det blir tydligt när man tar del av den valplattform som partiets styrelse antog 25 oktober 2009, en plattform som skall ställas till omröstning på partiets kongress 7-9 maj i år. Flera av Vänsterpartiets tidigare hjärtefrågor, som exempelvis arbetstidsförkortning och svensk trupp ut ur Afghanistan, lyser här med sin frånvaro. Trots finanskrisen reses inte heller något krav om bankförstatliganden och klimatfrågan är märkligt undanskuffad. Är det måhända så att den fallit på Mp:s lott i oppositionens interna arbetsdelning?

Den budgetmotion som partiet lade hösten 2009 går också i samma tecken. Man ger ett antal fler miljarder till den offentliga sektorn än de övriga riksdagspartierna, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än när den nuvarande alliansregeringen tillträdde 2006. Är det här verkligen samma parti som hösten 2005 gick ut med kravet om 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn?

18 januari i år – vid Folk- och Försvarskonferensen i Sälen – offentliggjorde så oppositionen en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk plattform. Det mest anmärkningsvärda här är att Vänsterpartiet ställer sig bakom ett djupgående militärt samarbete inom såväl EU som med NATO. Den solidaritetsdeklaration, som är en del av EU:s Lissabonfördrag, skriver man under på: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land”.

I den krassa verkligheten betyder det att Vänsterpartiet nu accepterar att Sverige ställer sig villigt att bidra med trupp till stormaktsexpeditioner i tredje världen där europeiska intressen hotas, som det svenska deltagandet under franskt befäl i Tchad 2008. Partiet underordnar sig därmed den stormaktsimperialism som främst företräds av brittiska, franska och tyska intressen.

Vidare skriver man också bland annat att ”EU utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt tagit alla fredsfrämjande insatser som EU genomfört. Sverige skall fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, NATO och OSSE”. Med denna inriktning blir det i realiteten inte så mycket kvar av den av partiet så omhuldade svenska alliansfriheten. Fler än en medlem i Vänsterpartiet sätter säkert kaffet i vrångstrupen vid läsningen.

Dokumentet står också i skriande kontrast till ett flertal skrivningar i det partiprogram som Vänsterpartiet antog på sin kongress 2008, som exempelvis: ”Sveriges militära alliansfrihet, som idag hotas av EU:s militära ambitioner och NATO:s utvidgning, skall försvaras och stärkas”.

Vi socialister upprepar det vi redan skrev i en ledare i höstas (Internationalen 45/09) : Vänsterpartiet har idag – i en tid då hela vänsterflanken i svensk politik gapar tom – ett gyllene tillfälle för att få genomslag för en radikal politik. Partiet skulle göra betydligt mer nytta om man artikulerade en tydlig vänsterlinje istället för att fungera som en lågmäld kugge i en kommande regering som till stora delar kör vidare i samma gamla hjulspår som den nuvarande alliansregeringen.

7-9 maj går Vänsterpartiet till kongress. Vår förhoppning är att ett ökande antal medlemmar inför denna kongress blir alltmer kritisk mot den rådande politiken och samarbetet med S och Mp, att en majoritet säger nej till denna politik, att samarbetet avbryts och att partiet slår in på en ny kurs. Sverige behöver i riksdagen en vänster som är en vänster, en vänster som ser som sina huvuduppgifter att lägga fram såväl systemkritiska som systemöverskridande förslag samt fånga upp artikulera och understödja utomparlamentarisk kamp i fackföreningar och sociala rörelser.

Tidigare på Röda Lund: Styrkeförhållandena måste förändras

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Expressen väljer Twingly!, Kaj Raving skriver Reinfeldt har fortsatta problem med sanningen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Johan Lundberg och elitismen, Anders_S skriver Problemet med Mosa Sayeds avhandling stavas postmodernism, Redaktionen skriver Sverigedemokraterna behöver dig!, Fredrik Jönsson skriver sdnyheter på Twitter

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Sparad i Internationalenledare, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.