Att twittra eller inte twittra

Är det rätt att riva ner reklam från Sverigedemokraterna?

En som tycker det är rätt att riva ner Sverigedemokraternas reklam är vänsterpolitikern Hanna Gunnarsson i Lund. Efter att SD hade fått upp sin reklam som hetsade mot tiggare i Östermalms tunnelbana reagerade Gunnarsson på Twitter: ”Riv ner, klistra över, förstör! Skitet lär vara borta imorgon.” Och skitet var mycket riktigt borta den följande dagen.

För detta fick Gunnarsson sin bil vandaliserad och motta allvarliga hot från vad som, med en inte alltför vild gissning, torde vara den miljö av SD-anhängare som älskar att hota och hata sina politiska motståndare. Dessa rättskaffenhetens vita riddare som gärna avrättar ”landsförrädare”, önskar att barnfamiljer drunknar i havet, eller som i detta fallet: att folkvalda politiker hotas och skräms till tystnad.

Gunnarsson fick även motta kritik av Vänsterpartiets ordförande Anders Jarfjord, som i ett uttalande underströk att Hannas Twitter är hennes egen, och att hennes uttalande inte är något partiavdelningen diskuterat eller beslutat om. Andra, företrädesvis yngre medlemmar i och kring Ung Vänster, hyllade hennes uttalande. Samtidigt tyckte flera av partiets medlemmar att det var problematiskt att en så pass känd företrädare uttalade sig i en sådan laddad fråga utan att det egentligen berörde varken henne eller partiavdelningen. För vad var egentligen syftet med uttalandet, annat än att vara ett uttryck för ilska och frustration över att ett parti som SD på offentlig plats gång på gång hetsar mot de svagaste i samhället? Vad är egentligen poängen med att en lundapolitiker uppmanar till att affischer sextio mil bort ska rivas ner?

Uttalandet från Gunnarsson, och ordförande Jarfjords svar, har så klart spridit sig inom vänstern och igår publicerade styrelsen för Vänsterns Studentförbund ett uttalande där man uttrycker oro för Vänsterpartiets ängslighet och ovilja att stödja de antifascistiska rörelserna. Samtidigt skriver de:

”Nu finns det såklart en del begränsningar för vad ett riksdagsparti kan stödja. Utan att värdera vare sig det parlamentariska systemet eller de aktörer som finns inom det, så måste det finnas förståelse för vilka spelregler som gäller för en inomparlamentarisk rörelse. ”

De fortsätter med att säga att ”antifascismen […] bör förbli i huvudsak utomparlamentarisk ” samtidigt som de menar att det ”behövs en motkraft även i riksdagen ”, något de menar att Vänsterpartiet misslyckats med att vara.

Diskussionen är viktig och det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet många gånger haft svårt att förhålla sig till grupper och händelser. Sist en längre period av utomparlamentarisk kamp ägde rum i Lund, 2008-2010, valde flera företrädare för V att just ta avstånd från denna. Under ett par år var hundratals personer i Lund, mestadels ungdomar, involverade i att ockupera hus för att dels fylla ett omedelbart behov för bostadslösa unga, men också för att på ett högre plan sätta press på politikerna för att få dem att lösa bostadsfrågan. När borgarna valde att stänga fritidsgården Romano Trajo på Norra Fäladen i Lund valde flera av de som var aktiva i bostadsfrågan att även engagera sig för ett bevarande av fritidsgården genom att ockupera den och hålla den öppen för ungdomarna i området. När beslutet om nedläggning slutligen skulle klubbas samlades ett 30-tal ockupanter i kommunfullmäktige där de från åhörarläktaren vecklade ut en banderoll med texten ”Rädda Romano Trajo”.

Hanna Gunnarsson, som var en av Vänsterpartiets fullmäktigeledamöter i salen, vände sig då mot ockupanterna och skrek:

– Ge er. Vi har kämpat för att Romano Trajo ska få fortsätta. Men det är kört nu. Beslutet är fattat att det ska stänga. Sluta. Det går inte längre. Ni bara förstör!

Ockupanterna svarade:
– Du ger dig, men det gör inte vi, innan de forslades bort av polis.

Hanna Gunnarsson är alltså ingen person man brukar se på samma sida som en radikalare vänster, snarare har hon internt gjort sig känd att tillhöra vad man kan kalla ”högern” inom Vänsterpartiet i Lund. Därför är det konstigt att Hanna nu backas upp av en förment radikal strömning i och utanför V-familjen.

Men för att återgå till frågan. Bör man som antirasist riva ner budskap som är rasistiska? Det kan så klart bara var och en svara på. Många tycker nog att det är viktigt att hindra rasistiska gruppers propaganda eftersom det är i kölvattnet av denna som våldet visar sig. Andra tycker att det är fel eftersom det är olagligt, men också för att det riskerar att slå tillbaka på vänstern och den antirasistiska rörelsen.

Själv river jag alltid ner rasistisk propaganda när jag ser den och har möjlighet till det. Jag anser, precis som många med mig, att den hets mot minoriteter som SD och andra ligger bakom i förlängningen skapar personer som Peter Mangs, Lasermannen och Breivik. Det är mitt och andras val. När det gäller nazistklistermärken på en lyktstolpe bryr sig inte lagen, men däremot skulle det kunna leda till böter om någon ertappas med att riva ner betald reklam. Till detta krävs dock varken Twitter eller Facebook.

Jag har alltså själv inga problem med Hannas ställningstagande i sig, däremot kan jag se problem med att en vald företrädare för ett parti som Vänsterpartiet väljer att köra sitt eget race i en fråga som knappast kräver uttalanden från en kommunpolitiker i Lund. Precis som Vänsterpartiets ordförande påpekade så är det Gunnarsson uttalande, och inte partiets, men när uttalandet snappades upp av media tvingades partiets företrädare att snabbt göra ett uttalande där man förklarade att tweeten inte bör ses som ett ställningstagande av lunda-avdelningen.

Den socialistiska vänsterns nuvarande svaghet har gjort att många som tidigare varit med i mindre radikala socialistiska grupper, eller skulle lockats av dessa, numera återfinns inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet upplevs av dessa som ett vindskydd att ställa sig under när ovädret stormar fram. Ett verktyg att använda för att lättare kunna påverka, få kraft och bli lyssnad på.

Men upplevelsen av vad Vänsterpartiet är eller bör vara skiljer sig åt beroende på vem och var du frågar i landet. Partiet är schizofrent, och ur samma mun kan diametralt olika åsikter uttryckas. Radikala paroller och symboler blandas med den krassa verkligheten och svårigheterna att förändra det politiska landskapet och samhället. Twitter och Facebook binder ihop radikala individer till en ett oräkneligt antal internetbaserade sociala nät där gilla-tryck och retweets formar en ideologisk överbyggnad och socialt rättesnöre inom gruppen, och där en kvävd radikalism kan få utlopp.

När det känns som att ingenting går att förändra lyfts symbolfrågor fram. Det som förr inte var något som man ens pallade berätta för sina kompisar – som att man rivit ner några klistermärken på stan – kan nu genom sociala medier kännas som en stor och viktig insats och digitala ryggdunkningar strömmar in från Treriksröset till Smygehuk.

Hanna Gunnarssons twitteruttalande är en del av den verkligheten och den logiken, men det är också en del av en annan verklighet och en annan logik. Den där borgare tar varje chans att underminera vänstern och ge den en stämpel som odemokratisk. Som vinnare står, som vanligt nuförtiden, SD som glatt kasserar in en röst för varje bokstav som uppehåller sig vi deras frågor enligt devisen ”all reklam är bra reklam”. På samma sätt som de små vänsternätverken på sociala medier konsolideras av att hitta en enligt dem modig och frispråkig förebild bland den gråa massan av politiker, konsolideras SD-anhängarna och de kan glatt peka på hur ”vänsterpöbeln” hotar vår demokrati. Vänsterpartiet vet inte hur man ska förhålla sig till detta. Det finns inget tydligt uppställt projekt mer än att samla medlemmar och få fler väljare, så därför finns det spelrum för egna initiativ och informella fraktioner.

Vänsterpartiet strävar efter ett socialistiskt samhälle, och anser att de viktigaste arenan idag är att växa i valen för att kunna stärka sitt parlamentariska inflytande. Man är i mångt och mycket ett ängsligt parti som å ena sidan lockar till sig många nya radikala medlemmar, men som å andra sidan har sin absoluta tyngdpunkt i det parlamentariska arbetet där man gärna vill framstå som ”regeringsdugliga”.

Hur ska partiet kunna samla både äldre partiträlar och ungdomlig radikal entusiasm? Hur ska de parlamentariska platserna och aktivisternas arbete stärkas av varandra? Vilken identitet vill man ha? En sådan diskussion kräver att informella grupperingar kommer upp till ytan och ges möjlighet att öppet, respektfullt och ödmjukt föra fram sina gemensamma erfarenheter och tankar. Det krävs att partiets medlemmar börjar lyssna på varandra förutsättningslöst istället för att medvetet missförstå eller prata förbi varandra. Om inte en sådan diskussion äger rum riskerar minsta tweet att tända en brand som när den är över trasat sönder både partiet självt och de inblandades optimism och kampvilja.

Det är vänstern. Inte vänstern.

Podemos i Spanien. Syriza i Grekland. Enhetslistan i Danmark. Socialistiska Partiet i Holland.

Namn som har givit nytt hopp i vår kalla land.  Det är framgångsrika namn. Namn som nu får svenska vänsteranhängare att få ny energi och tro. Framåt! Venceremos!

Men en viktig sak att hålla i huvudet är att dessa grupper inte är ett resultat av det vi känner som vänstern. Vänsterpartiet är inte dessa partiers tvillingar.

De har fötts i opposition mot deras ”Vänsterpartiet”. I Spanien heter Vänsterpartiets motsvarighet Esquerra Unida. Ett parti som är nere på 4-5 procent och som i Andalusien, där de regerar med sossarna genomfört samma skitpolitik som alla andra sossepartier gör så fort de får makten. Det är mot dessa, Vänsterpartister, som Podemos nu kommer ta kampen i de olika valen i år.

Socialistiska Partiet i Holland har maoistiskt förflutet och har haft en helt annan approach till politiskt arbete än Vänsterpartiet. Deras arbete har utgått från ”tjäna folket”. Det vill säga att deras fokus har varit att hjälpa till konkret i vardagen. Städa i parker, hjälpa till på dagis, renovera bostäder och vara nyttiga.

I Grekland är det inte heller ”Vänsterpartiet” som nu tagit makten. Det spelar ingen roll att Jonas Sjöstedt är nere och snackar med Syrizas ledning och syns på pressens bilder. Syriza är en koalition av radikala vänstergrupper och deras kamp och form är långt ifrån den Vänsterpartiet gjort sig kända för. Där ryms en mängd olika grupper och individer som tillsammans byggt upp ett parti som Vänsterpartiet inte har några historiska band till.

Samma sak är det i Danmark. Det är näst intill provocerande att se Vänsterpartiet nu, hipp som happ, vända sig till Enhetslistan så fort de börjar få stöd i den danska befolkningen och är på väg att bli Köpenhamns största parti. Vänsterpartiet brydde sig aldrig om Enhetslistan för bara några år sedan. Deras vänner var (och är) Socialistisk Folkeparti, som kunde gå ut med paroller om längre – inte kortare – arbetstid i valrörelsen tillsammans med sossarna. Deras politik var alltså att danskarna skulle jobba mer! Inte mindre. Det skulle bli skitbra tyckte dom. Kritiken mot arbetet, att kapitalismen använder oss som varor, fanns inte på kartan. Enhetslistan föddes i kamp mot den typen av sosseri hos Vänsterpartiet och dess polare. Tro inget annat.

Det måste sägas. Inte för att det är fel att Vänsterpartiet idag börjat frottera sig med den nya vänstern, utan för att det är pinsamt att ett parti hoppar hit och dit beroende på opinionssiffror. Vad är nästa grej? Vem vill man visa sig som polare med nästa gång någon får rubriker?

Den nya vänstern i Europa har fötts ur insikten att den vänster Vänsterpartiet står för har blivit passé. Den har inga band till den stelbenta ”socialism” som Vänsterpartiet bara pratar om men i realiteten reduceras till sossarnas vilja. När dessa länders sossar har sagt ”Hoppa!”, har Vänsterpartiets bundsförvanter svarat ”Hur högt?”.

Denna nya vänster har tagit politiken till gatan och velat – och lyckats – få människor i vardagen att känna kraft och självförtroende. De har inte suttit och möglat i kommunala nämnder eller på partilokaler. De har varit aktiva – förändrat därför att de är en del av förändringen och inte fastlåsta i ett parlamentariskt brädspel med fan och hans moster.

Det här inlägget är inte menat att säga att alla i Vänsterpartiet är dumma i huvet och fejk-socialister. Men det är faktiskt ganska olustigt när Vänsterpartiet nu, helt plötsligt och utan att egentligen ha förändrats, börjar se de som kämpat mot det de representerar som bästa polarna.

Nej, Vänsterpartiet. Ni är inget Podemos. Ni är inget Syriza eller Enhetslistan, för de grupperna har ni gett blanka fan i under hela den tiden de var så pass små så ni sket i vilket. Det är sanningen, och det sanningen får ni gärna göra något åt, men då får det också vara en förändring som gör er till något annat än det gamla trötta reformistiska parti ni faktiskt alltid varit. Ni tycks inte bry er om det politiska innehållet, utan snarare det politiska inflytandet. Ni vill vara polare med den populäraste klicken på skolan, alldeles oavsett om den slickar rektorns röv eller ber hen dra åt helvete.

Ni är partiet som runt om i Sverige regerar med sossar och liberala miljöflummare. Ni är partiet som ville sitta i Löfvens regering och därmed backa upp samma högerpolitik som vi alltid vetat att sossarna står för. Ni vill att det ska bli lite bättre än innan. Ni vill vara snälla. Ni vill vara polare. Få det lite mindre dåligt. Nej, Vänsterpartiet. Socialister är inte snälla på det sättet. De är jävligt taskiga mot de som sitter på makten och låter skitsystemet fortsätta.

Get real.

Om bara de döda kunde tala…

Här är en kamrats reaktion på Sjöstedts tal om Reinfeldt i riksdagen igår.
Talet kan ni se här: Sjöstedts politiska respekt för Reinfeldt

”Är jag krass om jag tycker att det här är vidrigt? På något vis antar jag att jag tycker att man inte kan stå och skrika revolution i ansiktet på motståndare hela tiden. Men att likt någon sorts jävla vasall till en storkung lovsjunga och ge tribut som vi här ser Sjöstedt göra under Reinfeldts ”avtackning” går mig på nerverna.
Jag har liberala vänner och jag tror på att samtala med dem och försöka förstå hur de tänker men varför ska vi hymla med vårat politiska fiendskap? Att Sjöstedt och Reinfeldt kan ha någon sorts personlig respekt för varandra kan de väl få ha men varför ska den basuneras ut i riksdagen? Vad skickar det för signaler? Och det Sjöstedt kallar sin politiska respekt för karln: Vad är det här för jävla uppfattning om att Reinfeldt i sin skinande rustning vågat stå upp mot draken Åkesson? Att helt och hållet massakrera den sociala säkerheten och sedan ”ta ansvar” för dess högerpopulistiska resultat genom att nöja sig med att säga att rasism är dumt är inte att ”aldrig backa ner” snarare att stå och se på. Grima Ormtunga är kanske en mer passande liknelse än riddare, för att hålla oss i sagans värld.
Samtidigt uttrycker sig ärkesvinet Åkesson mycket mer återhållsamt och nöjer sig med att säga att Reinfeldt är en bra retoriker. Hur ska man bygga ett trovärdigt, solidariskt alternativ till högerpopulismens framfart när vänstern går bugande genom maktens korridorer?”

Att stå där och hylla en människa som fått människor att ta sina egna liv för att de hamnat i sån djup personlig- och ekonomisk misär att de inte ser någon annan utväg. Jag orkar inte ens ranta om det här. Om bara de döda kunde tala…

Mats Eriksson dog efter tiden i Fas 3
”– Om jag dör måste du säga att försäkringskassan och regeringen tog livet av mig”

Vänsterpartiet försöker trolla

‎”Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter ­inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare ­medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.”

Så skriver Olle Svenning i Aftonbladet idag.

Synd då bara att ”den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin” grundades på hot om konflikt från en fackföreningsrörelse som organiserade nästan 100% av arbetskraften. Det var trycket från denna rörelse med miljoner stridsberedda som var det som gav utrymme för svensk välfärd. Det var inga smarta lösningar eller slipade argument i riksdagen. Det var hot från en rörelse som var uppbyggd genom tusentals strider och enorma arbetsinsatser från agitatorer runt om i landet.

För att (v) öht ska ha en teoretisk chans att bygga upp den svenska välfärden krävs att dess medlemmar lyfter häcken från sina stolar och går ut på gator och arbetsplatser och tar strid mot både kapitalister och sossar i fackföreningstoppen. Då får man se till att öppna käften och mobilisera medlemmarna när svensk bilindustri faller samman. Då får man se till att vara en del av en gräsrotsrörelse som varje dag på olika frontavsnitt i det här samhället tar strid mot försämringar och ha detta som sin politiska bas istället för att gömma sig i fullmäktigesalar och på interna möten.

Men Sjöstedts recept är regeringssamverkan med arbetarrörelsens dödgrävare. Politiska uppgörelser där de berörda sätts på åskådarplats och vackert får bocka och buga om någon enstaka förbättring bär v:s namnteckning. En attityd som värdig vilken sosse eller sovjetisk politruk som helst, och som i realiteten isolerar partiet än mer.

Då spelar det ingen roll att enstaka företrädare kan råka slänga ur sig några radikala trollformler om kapitalismens avskaffande. Man har nämligen inte förstått att dessa floskler inte ruckar en milimeter på den kapitalistiska ångvält som vridit tiden tillbaka och över hela västvärlden med våldsam kraft pressar allt fler ner i fattigdom.

Jag kommer inte tycka synd om er vänsterpartister om några år när hyllningskören tystat och ni står mitt uppe i nästa identitetskris. Även om Sjöstedt har sina fördelar och är en bättre retoriker än Ohly så är valet av honom bara kosmetika – även om den inte råkar vara testad på djur*. Vill ni ha en verklig förändring får ni allt se till att göra den själva. Så enkelt är det.

*”Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”.”

Citerat från Internationalen

Läs också: Kan Sjöstedt lyfta vänstern?

Läs gärna pamfletten Vad ska vi med facket till? som ger en bra inblick i vad som är en del av ett recept för en förändring av styrkeförhållandena.

Vad är det för fel på Vänsterpartiet?

”Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.”

Lars Ohly höll nyligen sitt sista sommartal som partiledare. Ohly sa många bra saker och kritiserade helt riktigt Reinfeldt för hans otydlighet i kampen mot rasismen. Ohly menade också att bankerna ska betala sin egen kris.
Helt rätt! Vi har ofta hört både Lars Ohly och andra företrädare för Vänsterpartiet säga bra saker. Vi socialister kan säkert ställa oss bakom det mest som kommer från V. Problemet ligger på ett annat plan, nämligen när det kommer till den politiska praktiken, då faller de vackra orden platt till marken.

Vänsterpartiet tar nämligen få eller inga initiativ till organisering av protesterna underifrån i samhället. Försöken till den nödvändiga reorganiseringen av arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Vänsterpartiets fokus ligger på överenskommelser på det parlamentariska planet.
I dessa förhandlingar med andra partier säljer V ut och kompromissar bort arbetarkraven. Allra tydligast har detta varit under socialdemokratiska regeringar då V även stött grova nedskärningar i välfärden. Under de rödgröna förhandlingarna inför förra årets val gick man också med på utgiftstak och mycket annat.

Lars Ohly har nu aviserat sin avgång. Det var väntat mot bakgrund av att röstetalet kontinuerligt reducerats i varenda val under hans tid som partiledare. Kommer V att förändras med en ny partiledare? Nej, ingen avgörande kursändring är i sikte. Svagheterna sitter i väggarna sen årtionden tillbaka. Partiet har sin grund i en stalinistisk organisation som tillhörde Kommunistiska Internationalen – och efter dennas nedläggning 1943 en mer löslig samarbetsform – under den byråkratiska diktaturens tid i Moskva.
Förutom att alltid försvara Moskva utvecklade partiet ett alltmer försiktigt uppträdande i politiken, särskilt gentemot socialdemokratin. Under Hilding Hagbergs ordförandeskap (1950-64) uttrycktes detta som ”den vänliga pådrivarens” roll.
Utvecklingen framtvingade en uppgörelse med försvaret av de forna öststatsdiktaturerna, även om olika former av kontakter inte avbröts förrän sovjetblocket upplöstes. Rollen som vänlig pådrivare har dock aldrig ifrågasatts på allvar, den fortsätter att vara rättesnöret för den politiska inriktningen. Dock med den skillnaden att V inte längre har några fästen i fackföreningarna. Förutsättningarna för att vara en vänlig pådrivare, som åtminstone skulle kunna få något lite i utbyte, har alltså minskat.

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.
Vi kan se vad som händer om man inte har detta fokus. Vänsterpartiets försök att ”vrida politiken åt vänster” leder inte bara till uteblivna resultat, det resulterar också i en ren kräftgång. I slutet av 90-talet ökade V:s röstetal i valen. Inte som ett resultat av egna meriter utan på grund av det omfattande missnöjet med de massiva nedskärningar som socialdemokraterna genomförde.
Kunde V dra någon fördel av detta? Nej, därför att fokus fortsatt låg på det parlamentariska schackrandet, inte på organisering underifrån. Medlemstillströmningen i början av 2000-talet lyckades man inte heller använda som en språngbräda för framsteg. Jämfört med 1980 hade partiets medlemsskara vid förra årets val reducerats med hälften. Efter det senaste valet, då många upprördes av rasisternas framgångar, fick V en ny tillströmning av medlemmar.

Det är inte långsökt att befara att det kommer att gå på samma vis den här gången. Vänsterpartiet befinner sig i en långvarig kronisk kris till följd av sin politiska inriktning. Ja, ska sanningen fram så är partiet, i sitt nuvarande skick, en stor bromskloss för radikalisering åt vänster. När unga människor väcks upp och söker aktivering i politiken så är det naturligt att man vänder sig till V. Resultatet blir i många fall antingen passivisering eller att man sugs upp i den parlamentariska praktiken.
I nuläget gör du som vill ha ett radikalt socialistiskt alternativ klokt i att vända dig till Socialistiska Partiet. Ännu ett litet parti, men om fler drar de logiska konsekvenserna kan vi utvecklas till ett salt i arbetarrörelsen som på sikt kan få saker att hända.

Från Veckotidningen Internationalen

AB AB2

Ohly eller Sjöstedt?

Lasse lackar under en fotbollsmatch

De rödgröna är inne i partiledarebytartider (tar åt mig äran för att möjligen vara den första någonsin att använda detta ord). Sahlin har avgått och Wetterstrand och Eriksson kommer enligt mp:s stadgar tvingas lämna över rodret till några andra. Kvar har vi så Lars Ohly som under hela sin karriär sett väljarstödet för partiet han representerar sakta men säkert dala. Vissa anser att det har att göra med att Lasse är kommunist, andra att han räcker finger åt folk i TV och därför är bufflig, medan ytterliggare några anser att det har att göra med Vänsterpartiets anpassning till sossarna.

Jag har personligen aldrig hänförts av Ohly, och vem har egentligen det? Det finns något styltat och onaturligt i hans sätt att föra fram partiets åsikter. I hans tal saknas värmen och det nära och allt som oftast kör han bara på en växel där han genom att visa sig så barsk som möjligt försöker visa på allvaret av hans ord. Ett tecken på brist på visioner och självförtroende skulle man kunna misstänka. Inte så att jag menar att jag själv skulle ha gjort jobbet bättre, men i jämförelse med Lars Werners äkthet och Gudrun Schymans (som idag meddelar att hon avgår som partiledare för F!) snabba och vassa retorik framstå Ohly som en Ung Vänstrare med mycket kvar att lära både av livet och politiken.

En annan femma är det med Jonas Sjöstedt som nu seglat upp som en av Ohlys möjliga ersättare. Jonas anklagas för att tillhöra partiets högerfalang, men i mitt tycke är detta mindre viktigt. Vänsterpartiets är inget socialistiskt parti i meningen att man har en strategi för socialismen. Istället agerar man bromskloss på samhällets vandring högerut. Man må säga storstilade ord på 1 maj, och man må ha en och annan bok ur marxismens klassiker i hyllorna, men mycket mer än så är det inte. Man är ”ett parti som alla andra” i bemärkelsen att det viktiga är att ragga röster vart fjärde år och där de mest aktiva medlemmarna sugs upp i det parlamentariska spelets eviga pappersexercis. Den dagen ungdomar och arbetare på bred front börjar utmana systemet kommer vänsterpartiet utan tvekan ställa sig på ”lagens”, ”rättens”, (den borgerliga-)”demokratins”, eller något annat pissliberalt begrepps sida. Det kommer så klart finnas de vänsterpartister som sluter upp bakom eventuella ockupationer eller vilda strejker, men då kommer de också bli tvungna att bryta med vänsterpartiets traditioner och partilinje. Ovanstående kommer ingen ny partiledare ändra på. Det sitter i väggarna och det enda sättet att slita sig loss från parlamentarismen tror jag är att riva hela kåken.

Men idag står vi inte mitt uppe i en revolt mot kapitalismen. Istället står vi mitt i en kris för den traditionella arbetarrörelsen och vänstern. I det läget behöver vänsterpartiet någon som på ett lugnt och pedagogiskt vis kan förklara välfärdspolitiken. Då kan man istället för att agera bromskloss också gå fram med ett alternativt samhällsprojekt för jämlikhet mellan könen, minskade klassklyftor och en lösning på klimatkrisen. En sådan vändning skulle kunna inspirera till kamp och ingjuta nytt mod i de som har allt att vinna på att kapitalismen begravs. Detta ”Yes we can”, för att citera Obama, tror jag den lyhörde Jonas Sjöstedt skulle kunna förmedla. Lars Ohly kan det i alla fall uppenbarligen inte.

Röda Malmö: Lars Ohly måste gå
Svensson: Vänsterpartiets två högerpartiledarkandidater
Kildén & Åsman: Lars Ohly på hal is

SvD DN DN2 DN3 svd svd2 AB AB3 AB2 Exp Exp2 GP HD Dagen

Vänstern efter valet – vilken väg?

”En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning.”

Kriskommission hos Socialdemokraterna, framtidskommission hos Vänsterpartiet – men vad händer nu med vänstern efter bakslaget i valet? Sker det en omprövning av trettio års högerkurs inom socialdemokratin? Håller Vänsterpartiet på att finna en ny strategi för att skapa motkrafter till högern?

Det är svårt att skönja några sådana tecken. Snarare verkar det äga rum ytterligare en rättning högerut. S och Mp har spolat de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan – som var full med kryphål, men ändå ville ge sken av en kursändring i frågan – till förmån för en räddningsinsats av regeringen Reinfeldt!

Lars Ohly tvingades spela den försmådde älskarens roll. Förgäves försökte han peka på den överenskommelse man gjort, men Peter Eriksson svarade kallt ungefär att ”trodde du verkligen på det?” Lars Ohly ville fortsätta det rödgröna samarbetet, men Mona Sahlin har ställt honom inför fullbordat faktum genom att förklara att man tar ”paus” i samverkan.

Naturligtvis kommer de rödgröna att formera sig igen inför nästa val i en eller annan form. Ledningen inom V kommer återigen att krypa för att få vara med, ungefär på samma sätt som när Mona Sahlin medvetet ställde V utanför när S och Mp började bygga upp sitt samarbete med inriktning på regeringssamverkan.

Visserligen höjs det nu kritiska röster inom V mot fortsatt rödgrönt samarbete, men det är till stor del relaterat till situationen just för tillfället. Någon omprövning av samarbetet inför valet har inte skett. Ändå måste detta utvärderas som en katastrof; då V tvingades vika ner sig till förmån för ett oppositionsalternativ som inte förmådde avskilja sig tillräckligt från högeralliansen, och då socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan 1914.

Högerkursen från V är knappast ny, partiets stöd till socialdemokratin och till socialdemokratiska regeringar sträcker sig långt tillbaka i tiden – vem minns inte uppbackningen 1994-96 av Göran Perssons nedskärningspolitik – och vittnar om ett inskränkt perspektiv samt en oförmåga till att ta steg mot en politik som utmanar högerutvecklingen.

Med en annan hållning skulle Vänsterpartiet kunna bidra till att det formerades en vänsterpol i den svenska politiken, en pol som skulle attrahera såväl besvikna socialdemokrater som yttervänstern och samla radikala arbetare tillsammans med bland annat unga aktivister i en våg av utomparlamentariska opinionsbildande aktiviteter. En ny vänster skulle kunna byggas kring tre beståndsdelar:

-Antikapitalism: En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning. Detta innefattar också en radikalisering av fackföreningar med formuleringar av krav från gräsrötterna om slut på individuell lönesättning, bemanningsföretag, och så vidare. Dessutom – inte minst – en samling för kravet på sextimmarsdag för jobben, klimatet och jämställdheten.

-Ekosocialism: Vänsterpartiet är ansvarigt för att ha lämnat dörren öppen för det borgerliga Miljöpartiets framgångar. En klimat- och miljöomställning värd namnet är inte möjlig med Mp:s politik. det kommer tvärtom att krävas en demokratisk samhällsplanering och kontroll över kapitalet för att säkerställa en övergång till ett samhälle där mänsklighetens kort- och långsiktiga intressen kan garanteras.

-Ett internationellt samhällsomdanande perspektiv: Om än vår kamp till en början är nationell så kan en socialistisk samhällsomvandling inte tänkas utanför ett europeiskt och globalt sammanhang. Men det innebär också att vänstern, förutom ett aktivt solidaritetsarbete, även måste söka samarbete och erfarenhetsutbyte med sådana socialistiska krafter i andra länder som strävar åt samma håll. NPA i Frankrike är ett exempel på ett sådant typ av parti. Vänsterpartiet kunde dock börja med att rikta blickarna mot närmare håll. Danmark är ett fall där man lätt kunde statuera ett positivt exempel genom att säga upp bekantskapen med Socialistiskt Folkeparti till förmån för Enhedslisten. Det går inte att ha systerliga förbindelser med ett parti som likt Socialistiskt Folkeparti böjer sig för den främlingsfientliga agendan.

/Ledare i tidningen Internationalen

Bra av (v) i Lund

Mats Olsson till höger med badboll

Mats Olsson(v)  är en man som jag har någon slags tonårskärlek till. Jag har alltid med beundran lyssnat till hans vassa inlägg i fullmäktige där han dissar borgare på löpande band. I somras var det han som ställde sig upp på Universitetet och krävde att Carl Bildt – som då var på besök – skulle ta hem ambassadören från Israel och höll ett tillsynes spontant tal till försvar för Ship to Gaza som precis innan bordats av israeliska pirater. Men tonårskärlek är alltid något stormigt. Det hör till att man ska bråka och göra slut och bli ihop stup i kvarten. Ibland – eller snarare oftast – är kärleken dessutom obesvarad. Så var det i samband med ockupationen på Romano Trajo då Herr Olsson helt utan rim och reson ställde upp på en ”jag tar avstånd”-artikel i pressen och strängt förklarade att civil olydnad var något (v) inte ställer upp på. Vi får väl verkligen hoppas att detta var en engångsfadäs och att Olsson inte riktigt var på tårna den dagen. Kanske hade han slarvat med att gå på de senaste v-kurserna eller helt enkelt missat vad som står i hans eget partis kongressbeslut i frågan. Och eftersom vi inte bryr oss om politikern har röd skjorta eller blå kostym, så fick också Olsson en rejäl åthutning av Röda Lund där vi förmodligen med mindre vackert ordval berättade vad vi tyckte om tilltaget att vända ryggen åt fritidsgården Romano Trajo.

Idag  är jag i alla fall så där tonårskär på det bra sättet igen. Mats Olsson och hans partivänner i (v) gjorde en häftig aktion i går där de tog på sig badkläderna och med skyltar i händerna ställde sig utanför Högevallsbadet för att protestera mot batong-borgarna i kommuntoppen.  För när det gäller batong-borgare (vilket borgare blir, eftersom de förmodligen fick en lite för sträng och kärlekslös uppfostran) så är det bara piska och aldrig morot som kommer på tal. Vissa skulle nog kalla det populism och enkla lösningar. Själv kallar jag det fascistisering. Istället för att satsa på mer personal på badet så ska man övervaka de badande.  För borgaren är det nästan alltid snuten som är lösningen på alla problem. Protesterar folk mot bostadsbrist – Skicka snuten! Demonstrerar någon mot rasism – Skicka snuten! Reagerar någon på en nedlagd fritidsgård – Skicka snuten!  Skolkar eleven – Skicka snuten! Gömmer sig flyktingar – Skicka snuten!

Vi socialister ser det på annat sätt. När ett problem uppstår försöker vi förstå varför och hitta möjligheter för att det inte ska hända igen. Således anser vi att eleven som skolkar inte är problemet, utan att det måste finnas någon bakgrund till tilltaget. Likaså är det de som protesterar mot nedskärningar som är de ansvarsfulla, då vi alla vet att nedskärningar i välfärden leder till ett sämre liv för alla som nyttjar den. Därför är vi inte mot de som agerar mot bostadsbrist då det borde vara en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo. Och därför är vi också mot kameraövervakning, därför att ingen kamera kan hindra människor att begå brott. Det kan bara andra människor, och det är ganska märkligt att man ska behöva påtala detta. Men det var väl som jag skrev innan: Borgare måste haft det svårt i sin barndom och aldrig fått någon kärlek och därför trott att alla problem löses genom aga.

Här har ni förresten Mats blogg: Olsson betalar

Läs mer på Röda Lund: Kapitalets käftar

Vänsterpartiets grundläggande brister

”Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.”

”Om vi ska bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”. Dessa ord fälldes av Lars Ohly på Vänsterpartiets egentliga valrörelseupptakt i sörmländska Gnesta nu i helgen. Dessutom lade han fram mer detaljerade förslag om hur man ska få bort vinstintresset från skolväsendet. Allt detta är utmärkt och särskiljer Vänsterpartiet från de övriga riksdagspartierna.

Emellertid påpekade även Ohly att ”lagstiftningar på flera områden är inte aktuellt i dagsläget”. Man kan då fråga sig Ohly och Vänsterpartiet hur man exempelvis ska kunna komma åt de stora privata bolagen inom vårdsektorn – som Capio, Attendo, Aleris med flera – bolag som årligen plundrar det allmänna på miljardbelopp? Varför bara nöja sig med skolan? Och hur rimmar det med parollen ”världens bästa välfärd utan privata vinster”, som Ohly tidigare i sommar trummade fram i sitt tal under Almedalsveckan?

Tyvärr är det inte ovanligt att Vänsterpartiet garnerar sin politik med ofullständigheter och motsägelser av det här slaget. Vi socialister tror att det beror på att partiet dras med tre grundläggande brister:

– Vänsterpartiet är i sin ekonomiska politik fången inom de ramar som det kapitalistiska systemet sätter. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man, precis som alla de andra riksdagspartierna, nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. De årliga aktieutdelningarna, som överstiger 200 miljarder kronor, ses som förbjuden frukt utanför politikens aktionsradie. Det är symptomatiskt att den modesta förmögenhetsskatt på ynka tre miljarder, som man tillsammans med sina oppositionskamrater i S och Mp vill återinföra, är tänkt att ske ”i bred dialog med näringslivet”. I och med samarbetet med S och Mp böjer sig också Vänsterpartiet för de nyliberala kriterier – budgetöverskott, överskottsmål, oberoende riksbank, etc – som under lång tid dikterat den svenska ekonomiska politiken.

-Om Vänsterpartiet torgför radikalare uppfattningar stannar det ofta vid ”önskelistor”, ståndpunkter som inte partiet driver här och nu utan mer är drömmar om vad som skulle kunna göras i en annan bättre framtida värld. Det kan illustreras med hur Ohly i sitt Almedalstal nu i sommar målade upp partiets välfärdsvisioner: ”Det ska inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till doktorn”, ”vi i Vänsterpartiet vill införa en avgiftsfri kollektivtrafik med tätare turer”, och så vidare. Det här är dock inga krav som finns med i partiets valplattform eller som man på något sätt försöker bygga opinion runt omkring utan just bara drömmar för framtiden. Det är talande nog också en skriande diskrepans mellan de tankar om socialism, jämlikhet och internationell solidaritet som man kan ta del av i partiprogrammet och partiets faktiska vardagspolitik.

-Vänsterpartiet saknar en radikal strategi för samhällsförändring. Visst finns det enskilda partimedlemmar som gör ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser, men partiet är i hög grad renons på medvetna kollektiva ingripanden i dessa sammanhang. Det här är grunden till att Vänsterpartiet ingått i valsamverkan med S och Mp. Trots att man till stora delar nödgats att göra avkall på sin egna politik, resonerar man som så att det i alla fall i någon mån förskjuter politiken åt vänster. Sedan är det en annan femma att man tvingas svälja såväl att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner som att den sociala välfärden invaderas av privata vinstintressen. Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.

Nu närmar sig riksdagsvalet i en tid då radikala krafter i det svenska samhället är ytterligt tilbakapressade. Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.

Bloggat: Svensson, Röda Göinge,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, AB,

Vart tog de nya jobben vägen, Vänsterpartiet?

Nedan ett debattinlägg i tidningen Norra Skåne. På bloggen Röda Göinge kan man läsa vänsterpartisten Per Åke Purks svar samt Hedmans svar på detta.

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn. Det politiska etablissemanget var som väntat inte nådigt i sina fördömanden: ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och ”chockhöjning av skatterna” var några av invändningar som gjorde sig hörda. Rent allmänt stämplades förslaget som ”orealistiskt”. Lars Ohly och Vänsterpartiet slog till reträtt. I valrörelsen 2006 mumlade Ohly bara fram förslaget i bisatser och det hela drunknade i Alliansens prat om ”arbetslinjen”. Idag – när den ekonomiska krisen drabbat Sverige, när varslen strömmar genom varje nyhetssändning och när även kommuner och landsting skär ner. Nu, när ekonomin skriker efter stimulansåtgärder och den öppna arbetslösheten i år spås närma sig 10 procent, angriper Per Åke Purk (v) Gustav Fridolin från höger när han som ende riksdagskandidat tydligt tar avstånd från nerskärningarna!

Förklaringen är att Vänsterpartiet i fikandet efter regeringstaburetter kedjat sig fast i ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – ett samarbete som kräver återhållsamhet, budgetdisciplin och marknadsunderordning. Men är kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn verkligen i dagsläget ett utopiskt luftslott? Nej, säger vi socialister med eftertryck. Kravet är i själva verket lätt att förklara och försvara: Sedan 1990 har över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade; på grund av sänkta skatter, en omfördelning från offentlig- till privat konsumtion samt från fattig till rik. Dessutom är Sverige – med ungefär 40 procent högre BNP – trots krisen betydligt rikare idag än 1990. Varför då inte lägga pengarna på att anställa i den offentliga sektorn istället för att betala ut a-kassa och försörjningsstöd till de som har drabbats av arbetslösheten?

Därtill har ett flertal undersökningar visat att svensken är villig att betala mer skatt till skola, sjukvård och omsorg. Varför då inte förbättra tjänster som svenska folket ser som så angelägna? Varför inte anställa fler och lätta något på bördan för de hårt ansträngda välfärdsarbetarna? Varför inte återställa den offentliga sektorn till 1990-års nivå? I över 25 år har en nyliberal ekonomisk politik dränerat vårt gemensamma offentliga ägande. I över 25 år har avreglering, privatisering och skattesänkningar för den välbärgade eliten utarmat den offentliga sektorn. Det är hög tid för en kursändring. Krisen måste bli avstamp för en annan politik. Vi socialister säger 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn!

Henrik Hedman, Socialistiska Partiet i Hässleholm

Alltid Rött Alltid Rätt: Vänsterpartiets företagspolitik mer omtyckt än alliansens