Klicka här för att se tid och plats på din ort!
Läs mer om Påskuppropet: Kamp för människovärdet – Stöd påskuppropet!
Påskuppropet på Facebook
Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i den omtalade boken ”Jämlikhetsanden” visat att ökade inkomstskillnader leder till ökade hälsorelaterade och sociala problem, allt från hög spädbarnsdödlighet till kriminalitet och dålig läs- och skrivkunnighet hos skolelever, till sänkt förväntad livslängd.
En motsatt ståndpunkt har sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, som i flera intervjuer upprepat: ”Vi vårdar inte hus utan människor.” På så sätt försvarar hon att Vårdval Stockholm tagit bort alla extra resurser till primärvården i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Ojämlikheten i vården har ökat.
Att hon säger så, bör inte förvåna. Det handlar ytterst om borgarklassens egenintressen och om kapitalismens logik. Budskapet att ökade inkomstklyftor leder till ökad ekonomisk dynamik har förstärkts under den nyliberala epoken, de senaste 30 åren, och att gå emot det är att gå emot kapitalismen i vår tid. Det kan man inte vänta sig av Filippa Reinfeldt.
Möjligen kan man vänta sig något annat av socialdemokraterna. Nu kan vi läsa i en artikel i Dagens Medicin 15 december att socialdemokraterna i Stockholmslandstinget vill kompromissa om vårdvalsreformen. Syftet är att få till stånd ett mer rättvist system, men det är ändå uppseendeväckande. Vårdvalets negativa effekter för multisjuka äldre, för låginkomsttagarområden och för vårdpersonalen, handlar inte om detaljer. Att Stockholmsalliansen skulle ge upp den fria etableringsrätt som gjort att flest nya resurser hamnat i välbärgade områden är knappast troligt, när riksdagen redan lagstiftat om densamma.
De senaste veckorna har vi sett flera liknande socialdemokratiska sidbyten. Socialdemokraterna fick med V och MP på att gå till val på en politik, där de praktiska förslagen låg så nära de borgerliga som möjligt. I flera frågor där det ändå fanns en viss skillnad – a-kassan, Afghanistan, FRA-lagen, skatterna – har partiet eller ledande partiföreträdare efter valet skyndat att göra avbön. Det tycks bottna i analysen att socialdemokraternas enda chans att få regera igen är att de blir bättre än borgerliga partier på att föra borgerlig politik.
Driver S den linjen på grund av räddhågsenhet och brist på självförtroende som Lars Ohly menar i en debattartikel i Dagens Nyheter 19 december? ”De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande”, skriver Ohly. Sådant politiskt psykologiserande är en lika ytlig förklaring, som när Ohly på valnatten talade om ”valvinden” som gått emot de rödgröna.
De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet. Det är inte, som det ibland framställs i debatten, ett krympande ”särintresse”. I en rapport som sociologen Stefan Svallfors nyligen presenterade framkommer att över 80 procent av de tillfrågade anser att det offentliga ska ansvara för skola och sjukvård. 66 procent var beredda att höja skatterna för sjukvårdens skull, och 60 procent för skolornas skull.
Men för att få dessa samhällsgruppers stöd, måste S ompröva hela sin politik och säga nej till systemskiftet – som kommer att ha gått så oerhört mycket längre ifall det inte kraftfullt utmanas under åren fram till nästa val. Det vill inte socialdemokratins ledning. Det har den inte velat på många år – men dilemmat har blivit skarpare under trettio år av offensiv från kapitalägarna och deras politiker.
Vad vill vi andra? Att vänsterpartiet har fått 3 000 nya medlemmar trots valförlust innebär att det finns så många som inte är opportunister, utan som vill göra något själva. Utmaningen för vänsterpartiet blir att aktivera sig i motståndet mot de accelererande samhällsförändringarna, istället för att till varje pris försöka komma in i S-stugans värme. Utmaningen för oss alla blir att oförtröttligt söka efter vägar att visa motståndet och göra alternativen kända och trovärdiga.
Den broschyr som LO-distriktet i Stockholms län tagit initiativ till och som sammanfattar ”Jämlikhetsanden” har följande rubrik: ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i.” Det är just för att flertalet inte vill ha en sådan skada som kampen för välfärden och för jämlikheten har en chans.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 51/2010
Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.
På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.
Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.
Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.
Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.
Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.
Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk. Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:
Två vårdare får ett stressigare arbete. Två vårdare blir arbetslösa. (Eftersom de två stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.) Tjugo åldringar får sämre vård. Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv. Ett vårdbolag får högre vinst.
Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete. 2000 personer blir arbetslösa. (Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.) 20 000 åldringar får sämre vård, osv.
Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…
Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här? Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?
Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något totalt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.
Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.
Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.
Av: Frances Tuuloskorpi
AB AB2 svd svd2 svd3 dn dn2 dn3 dn4 dn5 gp
Den 25 oktober presenterade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sin alternativa ekonomiska motion till den borgerliga regeringens budgetproposition för 2011. De tre partierna uttrycker i motionens förord målsättningen att skapa ”ett modernt välfärdsland där jobben, miljön och minskade klyftor sätts först – det är vårt framtidsland”.
Oppositionens skuggbudget (motion) utgör till stora delar de tre partiernas gemensamma ekonomiska valplattform från kampanjen inför riksdagsvalet 2010. I motionen föreslår man bland annat:
– 100000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser med slopade arbetsgivaravgifter för företag som anställer unga.
– Alla inkomster skall beskattas lika, vilket bland annat innebär skattesänkningar för pensionärer
– Taket i a-kassan höjs, så att de som tjänar upptill 25000 kronor i månaden vid arbetslöshet skall kunna få ut 80 procent av sin inkomst.
– De tre oppositionspartierna är emot privatisering av universitets- och regionsjukhusen, men i frågan om de statliga bolagen kan samtliga tre partier tänka sig fortsatt utförsäljning av statens aktieinnehav i Telia.
– Partierna vill satsa ytterligare 100 miljarder, utöver vad regeringen föreslagit, på olika hållbara infrastruktursatsningar under 2010-21.
– Oppositionens stöd till den sociala välfärden uppgår till 6,5 miljarder kronor mer per år än vad de borgerliga regeringspartierna i sin proposition föreslår för de kommande fyra åren.
Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, i tidningen ETC, kallar i sin jämförelse mellan det borgerliga och det rödgröna alternativet oppositionens budget för ” svagt ljusblå ”. Detta eftersom att även i den rödgröna budgeten kommer offentliga sektorn att utgöra en allt mindre del av den totala ekonomin. Den offentliga sektorns andel av BNP har reducerats kraftigt sedan 1982. Bara under de senaste fyra åren av borgerligt regeringsinnehav fick den vidkännas skattesänkningar på närmare 100 miljarder kronor. Det är pengar som den rödgröna oppositionen i sitt budgetförslag inte visat några ambitioner att ta tillbaka.
Den socialdemokratiske idédebattören Göran Greider har en mycket viktig poäng i att det socialdemokratiska partiet idag saknar visioner och ideologisk kompass över vad för slags samhälle man vill bygga. Partiet vågar inte längre driva krav på stora skattehöjningar i syftet att rädda och bygga ut välfärden med risk för att förlora den välbeställda medelklassens röster.
Ett tydligt exempel på socialdemokraternas ideologiska kris ger partiets ekonomiske talesman Tomas Östros uttryck för, då han i en artikel i Svenska Dagbladet den 26/10,ställer sig positiv till att slopa fastighetsskatten samt att behålla Rut-avdraget för hushållsnära tjänster. Han motiverar detta med att väljarna idag är tveksamma till skattehöjningar som man inte kan se leder till några snabba och omedelbara resultat.
En viktig orsak till att S-V-MP misslyckades med att återta regeringsmakten ligger sannolikt i att arbetare och låginkomsttagare inte upplevde de tre oppositionspartiernas valplattform som något tydligt alternativ till de senaste fyra årens borgerliga styre. Då de tre oppositionspartierna endast i enstaka sakfrågor – exempelvis a-kassan, Rut-avdraget och satsningar på järnvägen – förmådde gå fram med reella alternativ till den borgerliga politiken, blev kontentan att Vänsterpartiet – och framför allt Socialdemokraterna – gjorde sina sämsta valresultat på flera decennier.
En skuggbudget, med ambitionen att bryta de senaste 30 årens nyliberala ekonomiska politik, borde haft som första målsättning att ta tillbaka de 100 miljarder som förlorats i skattesänkningar under Anders Borgs regemente: genom att stegvis avskaffa jobbskatteavdraget och genom att beskatta kapital och höginkomsttagare hårdare. Därvidlag skulle resurser frigöras för att bland annat höja a-kasseersättningen till 90 procent för samtliga arbetslösa och till nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn som skulle kunna räknas i hundratusental.
Därigenom skulle också Sveriges arbetare och låginkomsttagare få de politiska och materiella impulserna och verktygen för att självständigt organisera sig kollektivt i kampen för ett verkligt modernt välfärdsland där jobben och miljön sätts först och där man borta vid horisonten kan skönja det socialistiska framtidslandet.
Texten är tidningen Internationalens ledare den här veckan
Följande inlägg är skrivet av en anställd på försäkringskassan och medlem i Socialistiska partiet i Malmö:
Som proletärer säljer vi vår arbetskraft. Inte någon gång i mitt yrkesverksamma liv har jag känt mig mer detaljstyrd, kontrollerad och allienerad än i nuvarande arbete som ”utredare” på Försäkringkassan. Varje månad kallas jag in till chefen för att få reda på min ”verkningsgrad”, något som vid nyss avslutad lönesamtal helt ligger till grund för lönesättningen.
På FK handläggs närmare 50 olika bidrag och ersättningar. Självklart är myndigheten en del av den borgerliga statsapparaten. Och självklart ska man kritiskt ifrågasätta hur jag som person påverkas av att försörjas av den.
En historisk grund för sjukförsäkringen är de frivilliga sjuk- och begravningskassorna. En annan grund är arbetarrörelsens påtryckningar för att bygga ut ”välfärdsstaten”, en stat med auktoritära och förtryckande inslag också. Klassmotsättningarna tar sig uttryck också i socialförsäkringen.
Som socialist är det viktigt för mig i mitt arbeta på FK att informera alla om sina rättigheter. Att anpassa informationen och bemötandet till mottagaren. I den meningen ska inte försäkrade behandlas lika. Samtidigt bör vi socialister vara för ett rättssäkert regelverk. Beslut ska inte grundas på positivt eller negativt godtycke. Offentlighetsprincipen, likhet inför lagen och ”förutsägbarhet” är mycket viktigt.
Jag hävdar att för oss FK-anställda är socialförsäkringsminister Husmark-Persson det enskilt största arbetsmiljöproblemet. De nya förändringarna är hafsigt genomförda. Det finns dåliga, motsägelsefulla förarbeten som gör att rättspraxis kommer att bli godtyckligt. /När en lag inte kan tolkas går länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten, dvs förvaltningsrätten, tillbaka till förarbeten och tittar efter vad lagstiftaren hade tänkt sig./ Försäkringskassan som myndighet och tunga remissinstanser som TCO har starkt kritiserat lagstiftningsprocessen.
Det är uppenbart att allt fler känner sig kränkta av Försäkringskassan. Det beror på en hårdare lagstiftning och tuffare tillämpning. Men det beror också på att socialförsäkringsministern hela tiden fråntar sitt ansvar för lagstiftarens roll. I all hast kom en del undantag in i lagstiftningen. Det måste finnas ”synnerliga skäl” för vissa dispenser. Plötsligt, i elfte timmen, lades en skrivning till om att ”…om inte det är oskäligt”. Många anställda på FK är upprörda över att ”få ta skiten” i den offentliga debatten. Marcus Birro jämställer försäkringskassans anställda med vakter i koncentrationsläger. Vi på Försäkringskassan ska tillämpa civil olydnad, tycker han. Precis som om en socialist som arbetar som parkeringsvakt ska låta bli att lappa annat än stadsjeepar??? Eller en lärare bara ge bra betyg till arbetarbarnen??
Nu är det inte vi anställda på FK som drabbas mest. Det är självklart de försäkrade som får sänkt ersättning, som blir ”utförsäkrade”, bollas över till AF under tre månader (!), för att sen åter kunna söka sjukpenning. Hundratals som kastades ut från sjukförsäkringen vid årsskiftet kommer tillbaka nu i april. Ett bollande med människor som är förnedrande.
Många i min omgivning har personligen drabbats av både hårda regler och okänsliga handläggare på FK. Den upplevelsen kan vi aldrig ifrågasätta. Men vad är socialisternas alternativ? Här är några punkter.
- 90 % i ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Inte ”tillräckligt” men ett krav som var självklart för några år sedan och som arbetarklassen kan samlas kring.
- Nej till karensdag. Fanns inte heller för några år sedan
- En bra offentlig sjukvård. Nej till privatiseringar
- Företagshälsovård under fackets kontroll
- Rätt till omedelbara rehabiliteringsinsatser
- Möjlighet att väga in arbetsmarknadsskäl vid ansökan om sjukersättning (förtidspension) från exempelvis 60 år
Samtidigt kan vi aldrig försvara sjukförsäkringen som en ersättning vid alla former av livsproblem. Vi kan i princip inte vara mot att det finns en arbetslöshetsförsäkring vid arbetslöshet och sjukförsäkring när förmågan att arbeta är nedsatt pga sjukdom. Och en generös socialförsäkring som täcker upp när ingen av dessa försäkringar är aktuella.
Vi kan heller inte av princip motsätta oss att en bedömning av arbetsförmågan efter en tid görs i förhållande till hela arbetsmarknaden. Ska en ljumskskadad 25-årig fotbollspelare ha sjukpenning resten av livet? Ska inte han eller hon få hjälp att skaffa sig en nytt jobb?
Borgarna pratar om ”utanförskap”. Det ska vi akta oss för. Som marxister anser vi samtidigt att arbetarklassens styrka är när den uppträder som kollektiv. Vi borde därför kämpa mer för ”rätten/möjligheten att vara frisk” än ”rätten att vara sjuk”. Arbetarkontroll, eller åtminstone fackligt inflytande och veto mot högt uppskruvat arbetstempo, lönespridning m.m. För sex timmar arbetsdag. Osv.
Många unga kvinnor hinner inte etablera sig på arbetsmarknaden innan de drabbas av sjukdom/sjukfrånvaro. Ju längre den blir, ju svårare är det att komma tillbaka. Det finns inget mer ohälsosamt som att vara sjukskriven och/eller arbetslös. Dödligheten är hög. Den som i unga år blir långtidssjukskriven och därefter får sjukersättning (förtidspension) får en mycket låg ersättning och framtida ålderspension.
Hoppas jag inte trampar någon på tårna med dessa rader som kanske mest handlar om ett personligt ”försvar” för vad jag gör kl 8-5.
Röda Malmö: Fattigdomen i världen ökar
Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, bidrag, utbrändhet, socialförsäkring, utförsäkrad
– Vi ser en successiv ökning av de hemlösa i Lund, vilket bland annat visat sig genom att allt fler nya personer säljer Aluma, säger Lennart Thübeck, distributionsansvarig på gatutidningen Aluma, till Skånskan. Han tycker att Lunds kommun borde satsa mer resurser för att hjälpa stans många hemlösa.
– Det går inte att blunda för problemet längre och det behövs mer resurser helt enkelt, menar Lennart Thübeck.
Produktionen av vård ska öka med 25 procent på tre-fyra år, rapporterar man om i en annan artikel, och det ska klaras utan tillskott av mer pengar. En ekvation som anställda är skeptiska till. Den stora effektiviseringen ska ske med hjälp av arbetsfilosofin Lean, som går ut på att personalen själv föreslår förbättringar, stora som små, och på så sätt jobba smartare och därmed effektivare.
Ute på avdelning 19 på sjukhuset i Lund, en av hjärtenheterna, är många anställda tveksamma till ledningens propå.
– Det går om man slutar le och vara trevlig. Det kan man spara några minuter på. Jag har redan svårt att få tiden att räcka till, säger Sara Lundquist-Nilsund, sjukgymnast.
– Lean är en ide som Toyota infört i sin produktion av bilar för att öka produktion och kvalitet. Värdet av Lean har visat stora brister med problem i miljontals bilar. Hur många patienter kommer att återkallas för åtgärd av ”bromsar och gaspedaler”? Hur blir det då med produktionsökning? säger en av läsarna.
Greppet hårdnar, vänner. Sverige är rikare som aldrig förr. Världen är rikare än någonsin. Men resurserna är på fel ställen. De har hamnat i fickorna på spekulanter, chefer och storföretag. Det har dom gjort efter en medveten omfördelning från fattig till rik. En klasskamp från överheten som bara kan mötas av en ännu ursinnigare kamp från alla oss som inte tillhör marknadsdiktaturens vinnare. Klasskamp innebär att man tvingar sig till delar av det producerade. Från dom som idag kontrollerar det till de som producerar. För att omforma politiken och samhället krävs att folk gör som de fattiga som idag samlades i Stadshallen i Lund. Vi måste ta tag i det här, för ingen annan kommer göra det åt oss.
– Jag var orolig för hans liv. Han var självmordsbenägen och hade fått flera hjärtinfarkter, kopplade till hans psykiska sjukdom. Men handläggaren på Försäkringskassan ringde och hamrade på mig hela tiden: ”Kan han inte arbeta? Kan han inte arbeta?”. ”Utsätts han för mer stress åker han ner i skoskaften”, sa jag, men mötte ingen förståelse.
Orden är Susanne Ringskog Vagnhammars. Hon är överläkare och har skrivit en bok om självmordsbenägna män som råkat illa ut på grund av Försäkringskassan. I Sydsvenskan får hon komma till tals och berätta om de människor hon mött som läkare:
– Det fanns en annan man. Han var för duktig, jobbade för mycket. ”Jag lägger mig på spåret”, sa han, ”jag orkar inte det här”. Jag sjukskrev honom. Men då är det återigen en handläggare på Försäkringskassan som inte förstår hur det fungerar med stress och självmord.
Det här är som jag uppfattar det ett helt nytt Sverige. Inte alls det land som jag växte upp i, och som jag drömde om att bli vuxen i. Jag skulle inte ens i mina vildaste fantasier kunna tänka mig att man mot sjuka beter sig så här. Driver dom till självmord. Men jag såg klassklyftor och orättvisor även då jag var ung. Det gjorde mig till socialist och det har jag fortsatt att vara eftersom klassorättvisorna tycks bara blivit fler.
Idag ställer jag mig frågan vilket ansvar de som jobbar på försäkringskassan har. ”Jag gör bara mitt jobb”. Är det så man tänker? Eller försöker de som jobbar med handläggningen av ärendena ta strid för de utsatta de möter. Vi kan inte ha det så här längre, och det står alldeles klart. Det är högerns Sverige vi blickar rakt in i. Moderaternas och socialdemokraternas Sverige. Det moderna statarsverige. Slavsamhället. Mördarsamhället. Det primitiva.
Det är dags för de som jobbar på arbetsförmedlingar och försäkringskassor att visa civilkurage. Det är dags att arbetsvägra. Det är på riktigt. Folk dör. Och oavsett hur ni ursäktar det med att ”jag gör ju bara mitt jobb” så är det ändå er signatur som står på den dödsdömdes domslut.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.
”Den 23 februari arrangerade Nätverket för Gemensam Välfärd ett öppet möte på Lindgården i Malmö med anledning av regionstyrelsens beslut om nedläggning av vårdcentralerna i Lindängen och Hindby. Syftet var att få till stånd en dialog mellan ansvariga politiker och de medborgare som berörs av beslutet.
Femklövern representerades av Catharina von Blixen-Finecke (M) och Marita Sander-Schale (FP). Oppositionen representerades av Vilmer Andersen (V) och Rikard Larsson (S). Även personal från vårdcentralen i Lindängen, tjänstemän från Region Skåne och politiker från Fosie stadsdel deltog i mötet.
Möteslokalen fylldes snabbt med över 100 personer, vilket i sig visar på behovet av information och dialog.
På mötet ställdes många frågor om varför beslutet fattats och varför ingen information gavs till berörda Lindängebor varken före eller efter det att beslutet fattades. Vidare kritiserades skarpt den sena och knapphändiga informationen till sjukvårdspersonalen och andra berörda verksamheter som hemtjänsten, och till stadsdelens politiker och administration. Inga av dessa fick heller tillfälle att samråda om beslutet.
När Femklöverns representanter hänvisade till att medborgarna via Hälsoval Skåne idag fritt kan välja vårdcentral, poängterade flera att 10 000 redan gjort sitt val när man listat sig på Lindängens vårdcentral. Lindängens vårdcentral har dessutom nyrenoverade lokaler och utrymme för att utveckla verksamheten där.
När Femklöverns representanter rekommenderade Lindängeborna att vända sig till Lindeborgs vårdcentral påpekade många i publiken att allmänna kommunikationer mellan Lindeborg och Lindängen är dåliga och att stadsdelen har många äldre, rörelsehindrade och barnfamiljer som inte har tillgång till bil. Ingen politiker eller tjänsteman kunde heller klargöra vem som skulle få ta del av ”viss verksamhet” som ska
finnas kvar i Lindängen. Farhågor uttrycktes också att Lindeborgs resurser inte skulle räcka till. Många menade att primärvården i Skåne är underfinansierad.
Det finns underlag och behov för en fullvärdig vårdcentral på Lindängen var ett sammanfattande budskap från mötesdeltagarna.
Vi ställer därför följande frågor till Region Skånes styrelse:
1. Med hänsyn till den massiva kritiken från de boende på Lindängen, från sjukvårdsfacken, vårdcentralens personal och från stadsdelen Fosies lokala politiker: Är ni beredda att riva upp beslutet om att lägga ner vårdcentralerna i Lindängen och Hindby?
2. Det förhastade beslutet om nedläggning visar på bristande hänsyn till medborgare och personal, på brister i vår demokrati. Är ni beredda att fortsättningsvis samråda med berörda medborgare och personal innan viktiga beslut fattas?”
Nätverket för Gemensam Välfärd i Malmö
genom Eva Svegborn och Gunilla Andersson
Röda Malmö:
Lindängeborna säger nej till nedläggning
Rädda Malmös vårdcentraler
Skriv på uppropet för Lindängens vårdcentral
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Lindängen, Vårdcentral, Gemensam Välfärd
Nu kommer signaler om att på allt fler platser i Europa återgår verksamheter som privatiserades under 90-talet till kommunalt huvudmannaskap. Ett antal städer har tagit över el- och vattenförsörjning som tidigare såldes ut till privata företag. Det gäller bland annat flera städer i Tyskland, särskilt i området kring München. ”Lokalpolitikerna är övertygade om att samhällsnyttiga företag ska vara offentligt ägda”, säger Christoph Goebel, ordförande i kommunfullmäktige i staden Gräfelfing, till IPS. I en annan stad i närheten av München, Ottobrunn, har ett kommunalt elverk just byggts. Här uppger man att privatisering av samhällsnyttiga bolag varit problematisk eftersom bolagen främst tagit hänsyn till aktieägarnas intressen, berättar tidskriften Mana.
Cirka 2000 kontrakt med privata vatten- och elleverantörer kommer att löpa ut i år i delstaten Bayern i sydöstra Tyskland. Enligt lokalpolitiker ska kommunala bolag ta över många av dem. En liknande utveckling syns i flera andra städer i Tyskland och på andra håll i Europa. I Paris tar staden i år återigen kontroll över vattenförsörjningen som i mer än 100 år skötts av ett privat företag. Vad handlar nu detta om? Är det början till slutet för den nyliberala eran som vi ser? Nej, knappast, men uppenbart börjar privatiseringspolitikens konsekvenser slå i botten på en del områden.
Under den pågående snörika vintern i vårt eget land utspelar sig just nu något liknande på de allmänna kommunikationernas område. Försenade och inställda tåg har blivit vardagsmat. Dagens järnväg klarar inte av det som gårdagens järnväg klarade, nämligen att få tågen att gå. Problemen har en direkt koppling till avreglering och konkurrensutsättning, bland annat skrotades fullt fungerande snöplogningslok när SJ delades upp och Banverket Produktion bildades med uppgift att utföra själva det fysiska arbetet med spåren. Denna ”resultatenhet” skulle konkurrensutsättas. Då gällde det att sänka kostnaderna på alla sätt, så att man kunde vara med och slåss om kontrakt på nybyggnad och underhåll med bolag från hela Europa. Den första åtgärden var att avskeda personal. Kostnaden för snöröjningslok, som bara stod i beredskap en stor del av året, måste man naturligtvis också bli kvitt. Att helt sonika skrota loken var en enkel och radikal metod för att kunna föra in plustecken i kassaböckerna.
Ett av de första områden som drogs in i privatiseringsvirveln i Sverige var när Bildt-regeringen i början av 90-talet införde skolpengen som öppnade upp för privatskolorna, eller som det så vackert hette, friskolorna. Socialdemokraterna under Ingvar Carlssons ledning rev inte heller upp denna ”reform” när de efter valet 1994 återkom till makten. Istället har nu Mona Sahlin vigt till sin hjärtefråga att vinst ska vara tillåten i privatskolorna – och vinster blir det. Sveriges största utbildningsföretag Academedia gjorde 2009 en rekordvinst på 169 miljoner kronor. Året innan hade de sex största friskoleföretagen en sammanlagd vinst på 238 miljoner. Vinsterna skapas genom att privatskolorna ofta har lägre lönekostnader, att lärarna schemaläggs för ”maximal nytta”, genom avsaknad av specialpedagogisk kompetens, liksom studie- och yrkesvägledare, skolkuratorer och bibliotek. En del av dessa skolor har även fått ta över lokaler till förmånliga priser.
Kjell-Olof Feldt (s), den före detta finansministern och numera friskolornas ordförande (var ska sleven vara om inte i grytan?), ser inga problem med friskolorna. I Lärartidningen nr 3/2010 får han frågan ”Hade det inte varit bäst för eleverna om pengarna hade återinvesterats för att förbättra skolorna?” och han svarar: ”Då måste man gå in på den enskilda skolan och se om det är något som saknas där. Ska det vara bättre städat, eller vad? Innan man kan fördöma vinsten som sådan bör man först visa upp vilka negativa konsekvenser vinsten ger”. Bättre städat? Det blir svårt att jämföra med den kommunala skolan för även där är städningen numera ”konkurrensutsatt”, och det ena städbolaget ersätter det andra medan städningen bara blir sämre. Svenska folket sågar i varje fall vinster i friskolor. Enligt en undersökning som Lärarnas tidning gjort anser tre av fyra svenskar att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera vinsterna. Men visst har Kjell-Olof Feldt rätt i en sak, att vi måste visa upp vilka negativa konsekvenser det rådande vinsttänkandet för med sig. På område efter område måste vänstern och alla rättänkande människor ta itu med uppgiften att driva tillbaka privatiseringsivrarna genom att konfrontera dem med resultatet av den usla politiken.
Texten är ledare i denna veckans Internationalen
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om privatisering, Välfärd, friskolor, Kjell-Olof Feldt, regeringen, SJ
Den borgerliga politikens cynism gav sig ovanligt tydligt till känna när den nya tidsbegränsade sjukförsäkringen gjorde att uppemot 16 000 personer utförsäkrades vid årsskiftet, en siffra som snabbt kommer att stiga under det kommande året. Dessa ska nu, nästan oavsett sjukdomstillstånd eller arbetsförmåga, genomgå en tre månader lång arbetslivsintroduktion på arbetsförmedlingen. Alla som inte riskerar en allvarlig försämring av sin sjukdom måste delta för att få behålla någon sorts ersättning. Värst är det för de omkring 2000 personer som inte är med i någon a-kassa och tvingas leva på ett aktivitetsstöd på cirka 4900 kr i månaden före skatt, vilket i praktiken innebär att de flesta av dessa inte har någon annan utväg än att söka socialbidrag.
En del som inte orkar med arbetslivsintroduktionen kommer att stå utan pengar. Försäkringskassan beräknar också att minst en tredjedel av de utförsäkrade kommer att återkomma till sjukförsäkringen när de tre månaderna i aktivitetsstöd passerat. Hur glapp mellan systemen, oklarheter, avslag och försenade utbetalningar kommer att drabba de sjukskrivna vet nog ingen. De nya reglerna är ett riktigt hafsverk. Borgarnas nya tidsbegränsade sjukersättning är inget annat än en cynisk kalkyl, som helt krasst handlar om att urholka de samhälleliga skyddsnäten för att kunna bedriva klasspolitik till de mer välbeställdas förmån – 50 procent av jobbskatteavdraget har tillfallit de 10 procent rikaste, fastighetsskatten har sänkts, arbetsgivaravgifter och bolagsskatt har reducerats, förmögenhetsskatten är ett minne blott och dessutom kan den med pengar i plånboken idag få skattesubventionerad städning
Hur upp-och-nedvänt är det inte att bota sjukdomar med otrygghet och inkomstbortfall? Det kan knappast vara sådant som lärs ut på läkarutbildningen. Oron för att inte veta hur det ska bli i framtiden har en rakt motsatt effekt då de sjuka inte kan lägga sin kraft på tillfrisknandet utan istället slits mellan olika myndigheters välvilja eller brist på sådan. Borgarnas utförsäkring av sjukskrivna vid årsskiftet är en mycket hänsynslös politik som försöker linda in ett skuldbeläggande av individen i en retorik om fuskare, vilka för övrigt är en försvinnande liten minoritet.
Samhällsproblemen individualiseras när enskilda sjuka skuldbeläggs för sin situation. Vi socialister bör istället vända på perspektiven, och analysera hur samhället och en alltmer uppstressad och hård arbetsmarknad påverkar individen. I gruppen sjukskrivna är kvinnor mellan 40-60 år överrepresenterade, ofta en konsekvens av nedskärningarna i den offentliga sektorn. Det är heller ingen tillfällighet att minst 65 procent av de som nu utförsäkras är kvinnor, eller att ohälsan är större hos fattiga än rika. Arbets- och bostadsförhållanden, socialt skyddsnät, utbildning och kontakter har allt tillsammans betydelse för både sjukdomstal och tillfrisknandetakt. Kvinnor får i högre grad psykiska diagnoser vilket kan kopplas både till det könskodade arbetet – betalt och obetalt – och de ökade krav som påläggs kvinnor i dagens samhälle. Sjukdomar följer ett klass- och könskodat mönster. Kampen för en bättre sjukförsäkring handlar såväl om kvinnokamp som klasskamp.
Ingen djupt deprimerad ska behöva vara orolig över om hyran kan betalas, ingen cancersjuk ska behöva fundera på om den där ansökan om förlängd sjukpenning går igenom eller inte. Det går inte att bolla med människors liv och hälsa på det här sättet. Människor är inte siffror eller statistik i ekonomiska rapporter.
Det enda rätta vore kraftigt höjda ersättningar till minst 90 procent av inkomsten, ta bort karensdagen och slopa tidsbegränsningen. Ingen ska behöva lida allvarliga ekonomiska men bara för att hon eller han är sjuk.
Naturligtvis bör större resurser läggas på att människor ska få hjälp och rehabilitering för att bli friska och må bra men detta står på intet sätt i motsättning till generösa ersättningssystem. Tvärtom behöver vi en stark upprustning av den allmänna välfärden just för att förebygga sjukdomar – ett friskt samhälle ger friska människor. Att det skulle skapas fler jobb för att människor står utan ersättning är borgerlig rappakalja, likaså att människor blir friska av att sättas under press. Borgarnas politik gör allting tvärtom. Genomskåda deras ideologiska dimridåer och organisera dig för ett solidariskt samhälle!
Våra vänner i Hässleholm ger handfasta förslag för en rättvis och bra politik:
Betalningen för det här kan vi ta från tex:
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukförsäkring, Försäkringskassan, Vård, Sjukvård, Välfärd, Internationalen
Röda Lund 