Hasans vänner mot våld och rasism var en förening som bildades i Hägersten utanför Stockholm efter att kioskägaren Hasan Zatara blivit beskjuten av den så kallade lasermannen i januari 1992. Man erbjöd promenadsällskap åt invandrare, så att de skulle känna sig tryggare på väg hem från jobbet, kompisen eller fotbollen. Det är en metod som medvetna medborgare i Malmö borde ta efter. För oavsett gärningsmannens motiv eller bakgrund så står det numera helt klart att det i Malmö går runt en fullkomligt vansinnig person och skjuter människor efter nyans på hudfärgen.
Redan för 10 dagar sedan uppmärksammade vi läsarna på faran och att vi med stor sannolikhet hade att göra med en ny laserman. Ur artikeln ”Det finns ett samband”:
” Ställ upp invandrarna här på filmen och sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse och sätt frimärke och skicka dom dit där dom hör hemma”
– Marie-LouiseEnderlett, SD-kandidat, på sin Facebook.Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Ett nazistisk parti får för första gången sedan 40-talet plats i ett svenskt kommunfullmäktige. En man går i Malmö runt och skjuter människor med utländskt utseende. Ungdomar i Höllviken attackerar judisk församling. Allt detta hänger så klart ihop. Det är inte några tillfälligheter, vilket de flesta säkert förstår.
Situationen är närmast identisk med det tidiga 90-talet. En högerregering har makten. Vi har vad man då – men av någon anledning inte längre – kallade massarbetslöshet. Det socialdemokratiska partiet pratar inte om klass utan om skatter. Ett främlingsfientligt högerparti sitter i riksdagen. Årligen marscherar 500 personer i en demonstration arrangerad av nazister.
Det som idag skiljer är att Sverige, efter årtionden av brutal välfärdsslakt från moderater och socialdemokrater, står tomt på folkrörelser. Den svenska fackföreningsrörelsen bär ett tungt ansvar för detta. Om de socialdemokratiska facktopparna gång på gång sätter sina medlemmar på läktaren och säger ”det här sköter vi” så avväpnar man folk politiskt. Ingen tradition av organisering och politiskt engagemang förs vidare över generationerna. Inga nätverk upprätthålls och utvecklas. Inga möten mellan människor äger rum utanför arbetet. Man står solidariskt naken den dagen kollektivets styrka behövs. Där är vi nu, och den erfarenheten och kunskapen måste skapas på nytt. Vi måste beväpna oss. Inte med vapen och hat, utan med insikten om vår kollektiva kraft. Som vår kamrat Lars Henriksson skrev i Göteborgs Posten härom veckan:
”Solidaritet och sammanhållning är inga fina personlighetsdrag eller att ”värna om svaga grupper”. Det är inget vi omfattar genom att upplysta personer ”pratar ideologi” med oss. Solidaritet är över huvud taget ingen åsikt, det är en insikt, det kollektiva egenintresse som är arbetarrörelsens grundsten: det som skadar dig skadar också mig. Om jag inte deltar i strejken eller betalar min fackavgift får vi alla sämre avtal. Din sänkta a-kassa eller uteblivna sjuklön i dag är mina försämrade arbetsvillkor i morgon. Låga löner och osäkra arbetsvillkor för ungdomar – eller i Kina – pressar ner lönerna för alla andra. Och så vidare.
En sådan insikt kommer ur erfarenhet av gemensamma fackliga och sociala strider för alla som lever av att sälja sin arbetskraft, oavsett om vi kallas arbetare eller tjänstemän. I den intressegemenskapen får våra olikheter, nationella, religiösa eller vad det må vara, sina rätta, tämligen betydelselösa proportioner. (Vilket gör den till ett långt mäktigare botemedel mot rasism och andra mörkerläror än att samla likasinnade till demonstrationer eller festivaler.)
Det förutsätter dock att sådana strider verkligen äger rum. För om facken blir försäkringsföreningar som pratar mer om konkurrenskraft än klasskamp då kommer vi aldrig att få dessa gemensamma erfarenheter. Det är också vad som hänt när decennier av byråkratiskt toppstyre avlägsnat kollektiv aktivitet från dagordningen och medlemmarna anvisats platsen som avgiftsbetalande åskådare. Det är den avsaknaden av självupplevd solidaritet som nu kan kasseras in politiskt av arbetarrörelsens fiender, ända ut i den avgrund där vissa människors rätt att finnas ibland oss ifrågasätts på ekonomiska grunder. Kvar finns då bara det privata, uppsplittrade egenintresset. Med miniräknaren som kompass sitter vi där, var och en vid vårt köksbord, och drar ifrån vad vi förlorar på a-kassan och vinner på skattesänkningarna. Och förlorar allihop.”
Röda Malmö: Rasistiska klimatet bär skulden
Svensson: I ett samhälle där rasismen blir normalitet…
Per Svensson: ”Det rasistiska våldet följer samhällsklimatet”
Kristina Lundberg: ”Ofrihet råder i Malmö”
Röda Lund 
