Hur man som socialist bör agera på sin arbetsplats

Följande inlägg är skrivet av bloggaren Arbetarperspektiv. Medlem i Socialistiska partiet i Göteborg.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart ett halvår. När jag kom dit var det en som var fackansluten av runt tio. Det var en av tjejerna från Filippinerna. De övriga visste inget om facket eller visste inte att det var lagligt att gå med i en fackförening här i Sverige.

Nu har jag agiterat i smyg under hela tiden jag har varit där. Jag har inte ställt mig på en sockerlåda i personalmatsalen och hållit politiska brandtal, utan jag har pratat om avtalsrörelsen flera gånger i veckan. Bara snabbt, inga långa diskussioner eller så. Jag har berättat om vår arbetsköpares organisations bud till facket. Inga centrala löneökningar, bara lokala höjningar (och där är vi ju jättestarka, verkligen*host*). Det tog hus i helvete hos vissa, särskilt när jag berättade att de, vid förra avtalsperioden, kom med minusbud. Det var inte en enda som ansåg sig kunna avstå så mycket som en krona av sina minimilöner på hälften av 17600 kronor. Konstigt va?

När sedan våra närmsta chefer slutade nu för ett tag sedan och vi fick nya kom det fram att de två har brutit mot kollektivavtalet något alldeles sanslöst. En riktigt ung kille har jobbat där i flera år, och de har bara kommit med nya tremånadersanställningar till honom. Helt i strid med avtalet som säger att man får arbeta i sammanlagt sex månader under två år, sen ska man antingen anställas tillsvidare eller skiljas från arbetsplatsen.

Jag pratade med honom i förbifarten i preparerande syfte igår när vi städade våra maskiner, och sa till honom att han fick hålla ett öga på sin anställning och inte låta dem blåsa honom mer. ”Nej”, sa han, ”men jag vet ju inget om sånt där, det är inte så lätt då”. Jag frågade honom rätt ut om han var medlem i facket. ”Nej, men jag funderar fan på att gå med nu” sa han då. Underbar känsla! Han hade förstått vad facket ska vara till, för jag har grundligt förklarat skillnaden mellan överbyggnad och bas för honom, givetvis i helt andra ord än klassisk marxistisk retorik, och det tog tydligen skruv! Inte nämnde jag några jävla försäkringar heller. De fackliga företrädare som försöker sälja facket som ett försäkringsbolag skulle käppjagas!

Till de filippinska tjejerna skrev jag ihop en helt egen pamflett som beskriver svensk fackförening och varför vi ska organisera oss. Två blev glada som fan över att någon brydde sig och en var lite frågande. Jag ringde LO i Göteborg för ett par veckor sedan och bad om information på engelska till dem (av en infödd filippinska!) men hon sket i sina landskvinnor och struntade i att höra av sig. Då fick de min förklaring, och den är antagligen bättre. Kan lova att det inte stod ett ord om klassamverkan eller att sitta i samma båt i den i alla fall. Givetvis skrev jag även om SAC och skillnaden mellan de båda facken, det hade de aldrig fått med en skrift från LO. Det måste vara upp till dem att välja.

Givetvis fortsätter den subversiva verksamheten under kommande vecka

Det kapitalistiska samhällets pyramid

Democracy don’t rule the world,
You’d better get that in your head.
This world is ruled by violence
But I guess that’s better left unsaid.
From Broadway to the Milky Way,
That’s a lot of territory indeed
And a man’s gonna do what he has to do
When he’s got a hungry mouth to feed.

– Bob Dylan, Union Sundown

Hatet och ilskan växer under ytan

Den danska tidningen Politiken ber Danmarks muslimer om ursäkt för att man publicerat de s.k. ”Muhammedbilderna”.

Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt kallar uppgörelsen vanvettig.

– Det förekommer kränkningar i medierna varenda dag. Sådan är yttrandefriheten, säger hon till Politiken. Sosialistisk folkepartis ordförande Villy Sövndal, instämmer i att man inte kan förhandla om yttrandefriheten. Dansk folkepartis ordförande Pia Kjaersgård kallar situationen absurd och djupt, djupt pinsam. Venstres politiska ledare Peter Christensen säger att ”det är märkligt att Politiken har behov av att ursäkta sig”.

Samtliga av ovan nämnda byråkrater, dräktkärringar, slipsnördar och högerpolitiker har helt missat poängen. Det är inte konstigt, för det är nämligen dom som skapat och fortsätter skapa det samhälle som innifrån börjar spricka sönder. Det är inte bilderna i sig som är problemet. Det är inte en teckning i en urusel skvallertidning och högermegafon som är det som egentligen upprör. Det är den allmänna situationen och upplevelsen för miljoner muslimer i Europa idag som gör att en sådan här liten skitsak fått bägaren att rinna över.

Det är ockupationen av Palestina, den kriminella invasionen av Irak, kriget i Afghanistan, plundringen av naturresurser och tillsättandet av lydregeringar. Det är diskrimineringen och hatet som man möts av i affären och på jobbintervjun i det land man tagit sin tillflykt undan samma lands bomber. Det är att bli trakasserad av polis och tulltjänstemän. Att tvingas leva trångbott utan arbete och se bostadsområden förfalla. Att läsa och höra att de landsmän som också flytt är ”parasiter” och ”snyltare” och ”mustaschbarn”.

Det de styrande politikerna och deras lydiga drängar i de främlingsfientliga partierna nu gör är att bädda för än värre motsättningar och hat. Ett hat som kommer utnyttjas av rasister, politiska islamister och andra religiösa dårar. Det är inte kristna kärleksbudskap eller muslimsk ödmjukhet som kommer få överhanden i ett sånt klimat. Det är det brutala våldet, splittrandet och rygghuggandet. Samma samhälle som människor idag flyr ifrån för sina liv i andra delar av världen. Ett iskallt klassamhälle som skickar Sverige och Svensk arbetarrörelse 100 år tillbaka i tiden.

Så länge vi vanliga löntagare, ungdomar, arbetslösa och pensionärer låter oss luras av det hat som de ökade klassorättvisorna och deras försvarare föder kan vi bara skylla oss själva. Lösningen stavas sammanhållning, solidaritet och välfärd, men det är en fan så mycket svårare uppgift än att slå på dom som redan ligger. För det krävs att arbetarsverige kavlar upp ärmarna och slutar tycka så förbannat syn om sig själv. En sak är säker: Varken Jesus, Muhammed eller ängeln Gabriel kommer stå oss bi i kampen mot klassamhället.

Röda Malmö skriver:

I tjugofem års tid har klassklyftorna stadigt växt i Sverige, oavsett vilken regering som suttit vid makten. Det är naturligtvis glädjande att regeringen Reinfeldt straffas för vad den gjort. Men samtidigt vet vi redan nu att en Sahlin-regering inte kommer att ändra färdriktning, bara hastighet. De som vinner blir rasisterna i Sverigedemokraterna.

Kapitalet är på offensiven. Borgarklassen vältrar sig i framgångar, väl medveten om att den sitter som kung på världens tron. Ohotad på grund av den gamla arbetarrörelsens förfall och avsomnande. Vänstern har mycket att lära.

Det kommer att krävas en ny vänster och en reorganisering av arbetarrörelsen i global skala för att ändra styrkeförhållandena. Just nu pågår en Världskongress om klimat, kris och revolutionärers uppgifter för att ta steg i den riktningen. Det håller inte att bara hålla på att ständigt byta regeringar med i stort sett samma kapitalistiska politik. Inte om man vill se grundläggande förändringar för ett bättre samhälle.

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om islam, muhammedteckningarna, muslimer, rasism, regeringen, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, vänstern

Äcklen och nollorna är tillbaka…

…och vi vill mest påminna dig om…

…att elda på ditt klasshat

Du är en loser, mannen

Lil Wayne

Om du som läser det här är en kille under 20 år gissar jag på att du är en riktig nolla. Jag gissar på att du rädd som fan att säga vad du tycker och tänker, och härmar mest vad andra i din omgivning säger och gör. Att du varje morgon tittar dig i spegeln och tycker du är ganska ful. Egentligen. Jag tror alltså att du är en jävla fegis. Jag gissar också på att en av dina största drömmar i livet har varit att bli rik och berömd. Gärna som rappare, rockartist, idrottsstjärna, eller något annat inom showbiz.  Hahaha, din dumme jävel! Trodde du det? Att du skulle bli den nye Zlatan, eller få lika många brudar som Akon, eller lika mycket street cred som Lil Wayne eller någon annan dvärg som skuttar runt med bling-bling runt halsen som slavarbetare i Afrika hackat fram ur gruvorna. Trodde du det? På riktigt!? Neee, inte var du väl så korkad?

Trodde du att du kommer få ett fett hus som det dom visar på MTV Cribs? Ett sånt med 10 sovrum, vattenfall i vardagsrummet, tennisplan på tomten och två olika sorters pooler. ”En för alla honeys, och en för alla mina peeps”. Jacuzzi, egen kock, chaufför, 28 tums fälgar på dina Bentleys, BMW:s, Mercor, Hummers och Rolls Royces i garaget. Ärligt: Du kommer bli glad om du lyckats pröjsa lånet på din Toyota innan du fyllt 35. Och du ska vara jävligt glad om du lyckas hitta en lägenhet som har plats för mer än en soffa, och som inte ligger ute i någon betong långt från centrum. Har du riktig tur funkar dock allt i din lya. Så du slipper ringa till den fete och late hyresvärden som skiter i underhållet och bara vill ha dina och dina grannars cash varje månad.

Kanske du ser dig själv som en mäktig man som kan styra över sitt liv och omforma världen. En politiker eller rik företagsledare. Eller ska du bli gangsterboss? En fet gangsta som Don Corleone som knäpper med fingrarna så kommer brudarna, eller en konkurrent hamnar på botten av hamnen med betongskor. En som gör feta stålar på att låta andra kuta runt och sälja femmor och små vita kuvert och casha in i garderoberna på Slaktis och KB. Gangsta, please. Det finns bara plats för en gangsta, och den pundar alltid ihjäl sig tillslut, skjuts, eller ruttnar bort på kåken som en loser.

Så vad ska du bli då? På riktigt, och inte i dina löjliga önskedrömmar? Här är några alternativ: Vårdbiträde som torkar spyor och bajs. Byggnadsarbetare som riskerar livet på höga ställningar och som fryser som fan på vintern, och svettas som ett djur på sommaren. Lärare som tack vare alla nedskärningar stressar halvt ihjäl sig och får ta en jävla massa skit från både rektorn och småglin som dampar loss därför att dom försöker spela coola. Städare på ett sjukhus. Kassör på ICA. Egen företagare som varje kväll ligger och oroar sig för att inte gå i konkurs och som jobbar12 timmar om dagen 6 dagar i veckan. Som måste gå och panta burkar en vecka innan löning för att kunna köpa mjölk.

Om du har tur alltså. Om du inte halkar in på att kröka och punda och till slut fastnar i skiten utan att du fattar hur det gick till. Att du tar ett SMS-lån och blir blåst så du inte har råd med räntan och därför får betalningsanmärkning. Att du inte får tag i någon lägenhet därför att ingen vill hyra ut till någon med betalningsanmärkning. Om du nu inte blir en av de 25% av ungdomar upp till tjugofem år som är arbetslösa. Om du nu inte hamnar i polisens klor efter att du på fyllan försökt visa dig tuff – din nolla – inför dina polare och rånat och spöat upp en snubbe så att han fick en hjärnskada och får sitta i rullstol och ha en påse piss på magen resten av livet, eller dör därför att du hade med dig kniven.

Dags att fatta att du med största sannolikhet är en vanlig jävla loser som kommer bli en av alla de miljoner människor som varje dag vaknar upp på den nedre delen av klassamhället. Slå på dumburken och dröm dig bort, för när du är vaken delar du samma verklighet som de flesta andra.

FAKTA:
Vd:ar inom hotell- och restaurangbranschen tjänar i snitt 170 000 i månaden eller drygt 2 miljoner om året. En anställd med 22 år i branschen tjänar 19 500 kronor i månaden, före skatt.

Riktiga män tar strid gemensamt och för alla andra inom samma klass. De vet vem som är vinnare och förlorare i vårt samhälle, och de tar ansvar för de sina. Som sopgubbarna i Stockholm som kör på stenhårt mot sina chefer som försöker sätta dom i skiten. Kämpa på, kamrater! Vägra vara en jävla loser.

Tidigare på Röda Lund: Kom hit lilla grabben låt oss snacka en stund

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Den verkliga versionen:

MTV Cribs Featuring Akon

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

(Om du kände igen dig borde du ta dig en titt i spegeln och tänka över hur du är mot dina medmänniskor och vad som räknas i livet.)

intressant Läs även andra bloggares åsikter om Akon, Lil Wayne, Gangsta, Loser, Cash, Bling-bling, Nolla, Klassamhälle, Klass

Klass och sexualitet funkar bra ihop

Det har de senaste veckorna har det blossat upp en debatt kring en socialdemokratisk tidskrift som heter Arena. Kanske inte så spännande tänker vi först? Men den kritik som sossen Daniel Suhonen och Dan Josefsson och Kajsa Ekis Ekman framfört mot Arena är intressant, inte bara för att det är en kritik mot tidningen, utan för att det berör hela vänstern i bredare bemärkelse i form av teori och praktik.

Upp med hakan, vänner!

Röda Lund tillhör dom som tycker det är viktigt att snacka klass. Det är därför vi är socialister, eftersom vi är övertygade att klassamhället ställer till med en massa skit här i världen och ökar orättvisorna mellan människor. Kritiken mot Arena går just ut på att de inte snackar klass utan andra saker, sexuell frigörelse och liknande. Men vad är det för fel med det?

Nej, det är jättebra att diskutera sexualitet och dess roll i samhället. Ett exempel är hur heteronormativitet (alltså att de flesta utgår från att människor tänder på det motsatta könet) får en massa negativa konsekvenser för personer som inte passar in i den normen. Som socialister vill vi ha ett samhälle där människor är fria att leva och vara som de vill, och därför krossar vi mer än gärna heteronormen.

Vår bloggkollega Svensson skriver:

Jag kan hålla med om att det inte räcker att snacka klass, men samtidigt är klassperspektivet och jämlikheten det viktigaste. Det står inte i motsättning till att prata om jämställdhet, rasism och sexualitet utan är en förutsättning för att kamp mot förtryck av sexuella minoriteter, mot rasism och mot kvinnors underordning ska vara möjlig.

Alltså, det är hur viktigt som helst att bekämpa rasism, homofobi, bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor mm. Men många av dessa saker bekämpas bäst genom att ses i ett sammanhang där klassglasögonen sitter kvar, där inte ex kvinnokampen plockas ut för sig och ses som något helt fristående, som inte påverkas av klass. Det handlar egentligen om vilka prioriteringar vi gör. Klart att vi inte tycker det är dåligt om Östermalmsbruden kämpar för att slippa sexuella trakasserier på Stureplanskrogen. Men om vi skulle bestämma agendan för en feministisk politik skulle den handla om högre löner för kvinnor i den offentliga sektorn och liknande frågor som samtidigt är klasskamp.

Det handlar om hur vi bäst motverkar att de här förtrycken uppstår och återskapas. Det liberala sättet att gå på olika sorters problem går på symtomen, inte orsaken. Vi vill istället förändra det materiella, den ekonomiska basen i klassamhället. Det här är ingen lätt fråga. För visst går det att göra vinster för HBTQ-personer (homo, bi, trans, och queerpersoner), kvinnor och invandrare mm utan att klassamhället påverkas. Det är således inte oviktigt att ha det perspektivet också. Naturligtvis är det bra att bögar kan gifta sig, om handikappade får utökade rättigheter eller om andelen invandrare i riksdagen ökar. År 2010 är det knappast någon som heller tror att det räcker att krossa klassamhället för att bli av med homofobi, kvinnoförtryck eller främlingfientlighet, det sitter djupare än så och kräver fler perspektiv.

Men problemet, det som kritiken mot Arena handlar om, är att vänstern börjar anamma det liberala synsättet, kallat identitetspolitik, som går på symtomen. Kapitalismen tjänar på att invandrare och kvinnor utnyttjas inom låglönejobb eller en konsumistisk och identitetsbaserad bögkultur. Marknaden är expert på att exploatera olika grupper i samhället. Därför måste vi istället bryta med samförståndsandan, bryta med kapitalismen och återinföra klassperspektivet. Samtidigt som hela vänsterrörelsen skulle må bra av att integreras med exempelvis queerrörelsen i större utsträckning för att inte bli hemmablind. Att vänsterröreslen idag domineras av vita män är ett verkligt problem som jag inte vill sopa under mattan.

HBTQ-personer, kvinnor och invandrare är faktiskt en majoritet av arbetarklassen. Klasspolitik handlar inte längre om en vit man som jobbar på en industri. Att stå på arbetarklassens sida idag innebär faktiskt att sätta kvinnor, invandrare och HBTQ-personer i främsta rummet, om inte måste vi se till att så sker.

Läs också Arenas svar: De falska profeterna
Våra partikamrater Blomqvist och Östberg i Aftonbladet
Alexander Chamberland: Makt mäts inte bara i pengar
Svensson: Människan – snällare än du tror

Läs även andra bloggares åsikter om Arena, Daniel Suhonen, Feminism, HBTQ, Klassperspektiv

En svensk arbetarröst

Arbetet finns ej mer - Prenumerera på Internationalen (Klicka!)

Röda Lund läste denna nästintill desperata kommentar på Aftonbladets sida idag, och tycker att den förtjänar att lyftas fram. Vi tackar signaturen Bra skrivet, 52 år.

”Vi som befinner oss utanför diverse medelklassintresse, vi som kanske har skit under naglarna eller en vit uska (undersköterska) pyjamas vi har ingen egentlig plattform i svensk mediavärld. Vi skriver kommentarer på nåder bl.a här i Aftonbladet.
Skulle det vara allt för tillspetsat kommer det inte in. Vi tigger och ber om utrymme att synas och höras. Beroende på dagshumöret hos vederbörande journalist så kommer vi fram. I dagstidningarnas ”fria ord/insändare” så har vi ett blygsamt utrymme att hävda våra ord mot diverse insändare om kattpink i sandlådor eller dylikt. Så är vårt demokratiska ord behandlat i dag 2010. Så tarvligt, så tragiskt, så förbannat lågt.

Tvåtusentio stavas årtalet! På TV-tablån syns som bäst programmet ”uppdrag granskning” som blivit nästintill ett av sveriges nya moraliska/etiska kontrollorgan i avsaknad av en politik sådan värd namnet att granska verkligheten. Avsaknaden av tillgången till ordet, ordet som nästintill är stulet från oss, är paradoxalt ett av den moderna tidens största svek.

Vi proppas fulla av diverse media-avfall men lider av törst och hunger på kunskap om vår samtida verklighet. Vi vill läsa, vi vill skriva, vi vill synas, vi vill höras, men vill ni ge oss redskapen därtill? Om inte så får vi se till att göra det själva, utan bromsklossarna hos de som numera inte företräder oss. Med andra ord låt oss fixa en nya tingens ordning något som konsekvent företräder oss. Nätet har fantastisk arena att börja med.”

Varför inte gå med i Facebook: En socialistisk dagstidning
Eller ta en prenumeration på vår tidning: Internationalen

Vi vill idag särskilt tipsa om följande recension: Dan Josefsson: Ekonomisk ojämlikhet skapar medicinska och sociala problem – för alla

Röda Malmö: Regeringen Reinfeldt måste bort

Vi får stå med mössan i hand

Just idag är jag stark- Kenta

En snubbe jobbade som timvikarie på en förskola och hade fått ett erbjudande om ytterligare en månads arbete. Men två dagar före julafton förklarade personalchefen att det var nock. Några föräldrar hade sett en bild på snubben på Facebook, där han hade på sig en Pornstar-mössa, och hört av sig till förskolan.

Förskolans ägare att det inte finns några klagomål på mannens arbetsinsats, utan det är bilden med mössan som gjort att han inte får arbeta vidare.

Ok. Det är såhär det går till, kamrater. Det är så här det går till när borgarklassen flyttar fram sina positioner. När arbetaren kuvas och får veta sin plats. Det är så här det går till utan starka och aktiva fackföreningar, och det är så här det går till utan ett politiskt parti som i det offentliga säger ifrån och står på småfolkets sida. Detta är bara ett exempel. Ett väldigt litet exempel, men samtidigt ett väldigt tydligt sådant. Vi jobbare, ungdomar, arbetslösa, sjukskrivna, som inte tillhör eliten, vi ska hålla käften och bete oss som den härskande klassen vill. Det är alltifrån att tvingas jobba trots att man är sjuk, bli av med sin a-kassa och stå med mössan i hand, eller böna och be till socialen för en bostad när man vill flytta hemifrån.

Vissa kanske säger att det här är ett extremfall och att det där nog är rätt ovanligt. Ja, det är säkert både ovanligt och vanligt. Ovanligt i bemärkelsen att det sällan går till exakt så här – att några föräldrar i överklass-kommunen Täby (tror ni det blivit samma reaktioner i arbetarområdet Linero i Lund?) hamnar i media efter att ha fått någon kickad. Vanligt att det händer fan så mycket oftare än vi kan tro. Den unkna moral och den äckliga översittarattityd som frodas hos överklassen och som inte minst blivit tydlig i programmet Hollywoodfruar, är vad som nu alltmer prackas på oss därför att dom känner att dom inte bjuds på motstånd. Överheten tar för sig alltmer. Hårdare straff, arbetskraftsinvandring som pressar lönerna eftersom facket står still, unga som ska ta skitjobb för en skitlön, censur i den borgerligt kontrollerade median, attacker på arbetsrätten, hjärntvätt av unga och gamla till att bli passiva konsumenter av skit.

Samhällets tumskruvar dras åt. In till sista blodsdroppen ska vi stressas, likriktas, och pressas. Mer ska göras på mindre tid. För att döva vår ångest har vi fått lyckopiller och annat legaliserat knark, men orken tryter hos allt fler. Kanske du inte ser det fullt ut än, men erkänn att tecknen i skyn blir allt fler. När ska alla arbetare och ungdomar där ute förstå att det är dags att släppa fjärrkontrollen och bjuda på stenhårt motstånd? Det är ingen omöjlighet att bygga upp det som raserats, och att ta nya steg mot ett bättre, rättvisare, jämlikare och mer omtänksamt Sverige. Det räcker nu!

Läs ett riktigt bra inlägg från Arbetarperspektiv: Entreprenören – en hjälte?

Se filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad om hur svenska gruvarbetare tog strid för människovärdet och skickade en chockvåg genom borgarklassen och dess köpta politiker. Eller se det här klippet om arbetarna på Lagena som förra året gick ut i vild strejk: Lagenas arbetare i uppror – ”De varslar i onödan”

Borgarna snor våra pengar!

Föga förvånande rapporterar LO idag att klassklyftorna har ökat dramatiskt i Sverige. De allra rikaste har nästan fördubblat sina inkomster medan arbetslösa, sjuka och studenter knappt har fått någon inkomstökning alls.

Detta är en medveten politisk strategi från borgerligt håll att genomdriva omvänd Robin Hood-politik, tro inget annat. Det handlar inte om att någon osynlig marknad tvingat politikerna till att sänka skatten för de rika, utförsäkra svårt sjuka eller skita i studenterna – för att inte tala om den drastiska försämringen av a-kassan, perfekt timad med lågkonjukturen. Nä, dom jävlarna vet vad dom gör och det drabbar oss men inte dom.

I moderaternas idealsamhälle finns bara extremt rika entrepenörer och slavarbetare som utnyttjas till skitlöner, i alla fall är det en sådan politik de driver igenom så det är den enda slutsats jag kan dra. Arbetslösa, sjuka mfl får klara sig bäst de vill i de nya moderaternas totalcyniska människofientliga samhälle.

Utförsäkringarna av sjukskrivna vid årsskiftet handlar om att de som redan tjänat på klassamhället vill tjäna ännu mer på det. Svårt sjuka är bara en belastning i denna sk logik och är således ingenting att bry sig om eftersom de inte går att tjäna pengar på. Att bokstavligen tvinga folk ur sjuksängen handlar om att försöka förankra en ideologiskt betingad arbetsmoral, som de som redan vunnit på systemet lystrar till. Därmed ökar även det ideologiska gapet mellan vinnare och förlorare. Vinnarna moraliserar alltmer öppet över vår ”lathet”, medan vi alltmer tvingas slåss för vår ekonomiska överlevnad. När de övertygat tillräckligt många om att vi faktiskt är ”lata” kan de genomdriva ännu fler försämringar.

Till alla er som sitter där hemma och läser detta – och jag vet att dom flesta är heligt förbannade precis som jag själv – sluta inte vara förbannad. Organisera er och skapa en motkraft. Idag slår dom på våra ryggar men det är inte för sent att resa sig och säga ifrån. Borgarna kämpar för sina klassintressen dag ut och dag in och då kan vi göra detsamma.

Svensson: Klassklyftorna ökar, Esbati: Historieomskrivning om remisser, Ett hjärta rött: Husmark P ljuger och vägrar ta sitt ansvar, Utredarna: Ministern sprider felaktiga uppgifter om remissinstanserna, Kommunisterna: Man kan inte tro det är sant, Röda Lidköping: De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare

AB1, AB2, AB3, AB4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Sds, Ex1, EX2, EX3, EX4, HD

Vet hut, kommunistjävel!

Om ni inte pallar läsa detta inlägget rekommenderar vi att du istället ser det här klippet: Babylonsjukan. Det tar bara 1 min och 27 sekunder.

”Hursomhelst. I början av 80-talet gick Säpo-chefen Hjälmroth upp till statsminister Olof Palme och krävde att Erik Fichtelius, Göran Elwin, Annika Hagström, Göran Rosenberg och jag själv måtte avskedas från Sveriges Television. Ty vi tillhörde en kommunistisk cell. Och det sataniska i vår journalistiska metod låg i att det inte syntes på vår journalistik att vi var en kommunistisk cell. Tvärtom, menade Hjälmroth, uppträdde den här gruppen med en långt driven förmåga att framstå som riktiga journalister. Det var nämligen typiskt kommunistisk taktik. Somliga av dessa undergrävande journalister kunde till och med överträffa riktiga journalister i sitt härmande av journalistik. Det gjorde oss extra farliga.”

– Jan Guillou i tidningen Journalisten

Jag kände igen mig när jag läste ovanstående citat till morgonkaffet idag. Inte så att jag jobbat på TV eller varit journalist. Nej, det som jag reagerade på är hur saker och ting går igen. Är man kommunist så är man det och ingenting annat. Man är inte lärare, arbetslös, snickare, personlig assistent, eller studerande. Man är kommunist. Punkt. Något obehagligt och onormalt som likt forna tiders antisemitiska propaganda har en lömsk tanke bakom allt man tar sig för.  Det tycks som om det alltid varit så här. Kommunister ska frysas ut, utdefinieras, förtalas och kränkas. Idag säger man inte att vi socialister och kommunister är sända av ryssen. Idag heter det att vi är överklass, medelklass, studerande, bidragstagande, arbetslösa, lata, uppväxta i lyxvillor och gud vet vad. För inte kan det väl vara dom där som man brukar snacka med om litta allt möjligt när man är på ålderdomshemmet för att hälsa på sin gamla mor, eller brevbäraren som man brukar morsa glatt på. Inte heller kan det väl vara hon som är ditt barns lärarinna eller killen som renoverar ditt badrum.

Det finns många anledningar till att folk har en skev bild om socialister idag. Dels beror det på oss själva. Jag vet själv hur det tog ett år på mitt förra jobb innan jag började snacka politik med arbetskamraterna, och ytterliggare ett innan jag öppet sa att jag var marxist. Det var som om jag kände att jag var tvungen att förtjäna att vara socialist inför kollegorna. Väl medveten om de förutfattade meningar som finns hos en del folk. Självklart var det inget konstigt för mina arbetskamrater att jag var marxist – eller ”röd” – som de sa. Det var många av dom som var det sedan innan. Kanske inte så att de hade engagerat sig på djupet i frågan, men nog stod dom upp för välfärd, rättvisa och justa arbetsvillkor och visste vad den nya högerregeringen hade på sin agenda. Andra röstade blått, men de verkade bara tycka det var trevligt att få lite mothugg i politiska diskussioner.

En annan anledning till att folk tror att vänstern flockas av ”medelklass” är att aktiva socialister ofta är relativt bildade. Så har det alltid varit. En av den tidiga arbetarrörelsens viktigaste satsningar var den på folkbildning. Tusentals studiecirklar om allt från esperanto till ekonomi startades av vårt lands socialistiska pionjärer. Än idag finns ABF – Arbetarnas Bildningsförbund – kvar som en av hörnstenarna i svensk arbetarrörelse. Denna bildning vill våra motståndare vända mot oss. Det är i grunden ett självhat eller ett klasshat. Ett resonemang som lyder: ”Riktiga arbetare är dumma i huvet. Vet din plats, dräng!”. En tradition som följt socialister sen rörelsens barndom och som lever kvar om än i något modifierad form.

Den tredje, och antagligen viktigaste anledningen, hänger ihop med den ovan. Högern, cheferna, de hatiska, de missnöjda och avundsjuka inom även vår egen klass, vill avfärda oss utan debatt. Man vill särskilja oss som ”något annat”. Någon som ”kommer utifrån”. Oavsett om det är i kampen för en fritidsgård som Romano Trajo i Lund, eller om det är en blockad av ett företag som vägrar skriva under kollektivavtal, så är det samma visa. ”Det är inresta bråkmakare”. De bor inte här, de jobbar inte här, de har aldrig betalat skatt, de har ingen talan. Det är ett urgammalt sätt för makten att sabotera kamper som vi vanliga svenskar fört. De vill splittra oss. Det är f.ö. samma splittring – samma effekt – som när SD vill få oss att vända oss mot vår irakiske granne, eller somaliske arbetskamrat. Det är samma splittring som Marx och Engels ville uppmärksamma världens arbetare på när de skrev ner det berömda slagordet ”Arbetare i alla länder – förena er!”. Man visste att arbetarsaken var förlorad om vi käbblade med varandra istället för att se till det gemensamma.

Vill ni veta vad vi socialister står för så uppmanar vi er att ta del av texterna på sidan: Vilka är vi och vad står vi för? Det är texter som försöker ge alternativ till osäkerheten och rädslan. Som bryter med hjärntvätten som kablas ut från våra TV-kanaler. Reklamen, Idol, Robinson, Ekonominyheterna, Bonde söker fru, Paradise Hotel, skvallertidningar och annan skit som naglar fast oss i soffan.

Internationalen: Min kusin självmordsbombaren

Rött på kartan och blodbad i Klågerup

Det finns en sida som heter Röda Kartan och som visar var och varför småfolket i det här landet kämpat eller var det exempelvis finns ett juste bokcafé med socialistisk litteratur. En trevlig och bildande gärning av de som ligger bakom sidan. För mig finns det särskilt en händelse som jag är alldeles speciellt bekant med. Det är den massaker på skånska bönder som den nye tronföljaren Jean Baptiste Berndadotte var ansvarig för (nåt att tänka på för alla skånska rojalister där ute, kanske). Dels är jag född i Svedala kommun, som Klågerup tillhör, och dels har jag säkert 1 000 gånger passerat platsen när jag suttit på buss 165 mellan Svedala och Lund. Det är också här man hoppar av om man vill gå till ex. Vismarlöv och njuta av det skånska landskapet. Vänta dock helst till sommaren med detta. Gå gärna in på kartan för att läsa om fler händelser. Det här är vad som hände i Klågerup anno 1811:

Klågerup slott

Det skånska bondeupproret (1811)

Skånes bönder och fattigfolk behövdes i jordbruket och var trötta på att arbetsföra män hamnade i armén istället för ute på åkrarna. Dessutom var bönderna förbannade på att överheten och den lokala adeln behandlade bönderna illa.

Vid Hyby söder om Klågerup samlades omkring 1.500 upproriska, beväpnade med högafflar, slagor och andra handredskap och ett fåtal skjutvapen. Därifrån tågade man till Klågerup, där alla skulle mötas den 15 juni. Dagen innan ankom greve Hampus Mörner från Malmö med 40 husarer jämte 100 man infanteri och två trepundiga kanoner. En stor del av bondehopen tog då till flykten, men omkring 800 vägrade att ge sig och förskansade sig i ladugården. Den 15:e fick greve Mörner förstärkning med Månstorps husarregemente. Sedan kanonerna skjutit sönder portarna, var det fritt fram för militären att skjuta och hugga ned alla som de kom åt. De som flydde och upphanns av husarerna slogs eller höggs ihjäl utan pardon. Hur många offer denna slakt krävde vet man inte med säkerhet, men de officiella siffrorna angav 30 dödade, 60 sårade och 395 infångade. Ingen militär dödades. Antalet dödade var dock mycket större, förmodligen ett hundratal. Under natten bortförde nämligen anhöriga och vänner många av liken av fruktan för att de ej skulle bli lagda i vigd jord. Denna farhåga besannades också, eftersom de återstående blev nedgrävda i Hyby bys rågång.

De som tillfångatagits bands ihop tre och tre i en lång rad och fick sedan påbörja marschen till Malmöhus fästning. Där fick de utstå en hård och sadistisk behandling i över fyra månader. Omkring en tredjedel dog i rödsot och febrar, innan fångarna den 4 november fördes ut till Stortorget i Malmö för att höra sina domar. Eftersom alla hygieniska detaljer saknats under fängelsetiden, kunde den på torget församlade allmänheten inte ”nalkas dem närmare än på 50 steg, så stinkande var den lukt de olyckliga förde med sig”. 14 av fångarna frikändes, 20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 dömdes till 40 par spö och sex års fästning, 31 dömdes till 40 par spö och resten till fängelsestraff på vatten och bröd. Domstolen hade dessutom förordat, att de 20 dödsstraffen skulle lottas ut (!) bland 63 fångar. Detta hände alltså i Malmö för mindre än 200 år sedan – inte under medeltiden. Domarna ändrades av kungen i slutet av året, och resultatet blev att endast tre avrättades, 24 fick spöstraff, varav en avled, och 101 fick fängelsestraff av varierande längd. Greve Hampus Mörner, som lett massakern vid Klågerup, belönades med Serafimerorden!

Delar av texten lånad från: Klågerup

Avslutningsvis vill vi tipsa om Mary Anderssons (en stor förebild för Röda Lund!) nya bok Den vingabrödna. Mary Andersson kommer till Skurups bibliotek på författarafton den 8 december. Biljetter finns att köpa på biblioteket från och med den 16 november. Besöket baseras på hennes nyutkomna, självbiografiska roman Den vingabrödna som handlar om hennes yrkesliv på mer än 50 olika arbetsplatser.